Distansfilmklubb: Spelling the Dream

Finns det ens stavningstävlingar för barn och unga i Sverige? I USA är det ju en stor grej och kvällens Distansfilmklubbsfilm ”Spelling the Dream” handlade om sådana – och mer specifikt om att många av de tävlande som gör riktigt bra ifrån sig har indiskt ursprung.

Även om själva tävlingarna är ett spritt och populärt fenomen måste elitstavningsbarnen och deras familjer och livsstil utgöra en mycket smal nisch, och det är det som gör sådana här filmer sevärda. Hur är det att ägna all sin fritid åt att studera svåra ord? Hur gör man det på snabbast möjliga sätt? Hur kan föräldrar och syskon hjälpa till?

En lagom rolig, intressant och annorlunda feel-good-film om stenhårda proffs vars karriär tar slut senast vid 15 års ålder.

CCCXXXVIII Indiskt-svenskt sällskap på kinesisk restaurang

Den som vill höra förstahandsuppgifter om hur evangeliet om Jesus sprider sig i norra Indien, i det område som tidigare var känt som ”missionärernas kyrkogård”, kan på Korskyrkans hemsida hitta gårdagens predikan av Victor John (med smårolig tolkning från engelska till svenska av vår brittiske pastor Andrew) – ladda ner här eller lyssna direkt här.

Den grupp från Indien som var med på Korskyrkans gudstjänst bestod mestadels av personer som vi svenskar träffade när vi hälsade på förra hösten. Indierna, vi som varit med på resan och Korskyrkans missionsråd gick efter gudstjänsten och åt kinesisk buffé, och jag och Anna E, som också var med i Indien, hamnade mitt emot en man som vi inte träffat där, men som var engagerad i samma verksamheter som de vi besökt, som skolorna i slummen.

Det var svårt att tänka sig att den västerländskt klädda mannen som så självklart satt och åt söndagslunch på en restaurang på Sveavägen aldrig varit i Europa förut. Kanske hade han rest till andra delar av världen, det frågade jag inte om, men de svenska, luftigt folktomma gatorna var väldigt främmande, han hade fotat mycket, sa han på helt obehindrad engelska med det typiskt indiska uttalet. Kenneth i missionsrådet började apropå efterrättsfrukten prata om att svenskar som reser till tropiska platser först då förstår hur frukt egentligen ska smaka. Jag mindes våra fruktinköp i Gorakhpur och kunde bara hålla med. ”Men jag har smakat era körsbär”, sa indiern, ”och de är större och godare än våra.” ”Då har vi en typ av frukt som är bättre än er!”, sa jag triumfatoriskt, men så är det nog också bara den enda.