MDCXXXVII Efterhandsrapport från Vietnam 2: Guidade turer i Ho Chi Minh City

DSC00064-2

För att få ut så mycket som möjligt av våra dagar i Ho Chi Minh City bestämde vi oss för att boka två turer med Saigon Free Walking Tours. Den första, en allmän introduktion till staden, valde vi att gå första dagen, trots att vi anlänt till landet samma morgon.

Det gick att ana att den unga killen som strök runt omkring entrén till Ben Thanh-marknaden var vår guide, som väntade på att klockan skulle bli halv två, då han kom fram och presenterade sig för oss, de enda som anmält sig till dagens tur. Vi betade av sevärdheterna från franska kolonialtiden – katedralen Notre Dame (ovan) och det tjusiga postkontoret (nedan) är nog de två främsta – och gjorde också ett besök på War Remnants Museum, som kanske inte är det mest pedagogiska i sitt slag, men man känner en plikt att ta del av eländet av ren respekt för landets historia. Efter själva vandringen stannade vi vid ett matställe där vi åt tillsammans med guiden, som vi bjöd på maten. Det mest värdefulla med att ha en lokal guide är ju det personliga mötet, så vi passade på att ställa frågor, tittade på bilder från Sverige och försökte lära oss om skillnader mellan våra kulturer utifrån samtalet. Den kanske största skillnaden mellan honom och oss i sammanhanget var att han aldrig varit utomlands.

IMG_8609.JPG

Den porträtterade mannen är förstås Ho Chi Minh själv.

Tur nummer två var vi också ensamma på, tema street food. Kvällstid. Omkringskjutsade på skoter. Det var fantastiskt.

Turen utgick ifrån universitetet, där två unga studentskor mötte oss. Vi kände oss som jättar när vi skulle hoppa upp bakom dem på deras skotrar, som de elegant manövrerade genom den extrema trafiken. Den hade överväldigat oss första dagen, och nästa dag var vi en del av den, bokstavligen mitt i den.

Vid första stoppet delade vi en vegetarisk hotpot, andra stoppet var för utsiktens skull, över mörkt vatten med glittrande skyskrapor på andra sidan, och vid tredje stoppet åt vi ”vietnamesisk pizza”, grillad riskaka med god fyllning. Medan det första stället varit en riktig restauranglokal tillagades ”pizzorna” på grillar uppsmällda i mörkret utanför en Ford-handlare, där folk satt på minismå plastpallar, som vi sedan såg överallt under resan.

IMG_8673.JPG

Fjärde och sista stoppet var på Cà-rem, ett ställe specialiserat på kokosglass. Visserligen en thailändsk specialitet, men så länge det är populärt bland vanliga Ho Chi Minh City-bor känns det helt rätt att prova. Glassen serverades i kokosnötsskal med oväntade tillbehör som majs, pumpastrimlor och kokt, klibbigt ris färgat i klatschiga nyanser. Mitt var lila.

IMG_8686

Efter att vi skjutsats tillbaka till universitetet och skilts från tjejerna råkade vi promenera rakt in i ett partykvarter med en hel del svenskar i folkmassan. Dags att kalla på en Uber och åka hem.

MMCDLV Kulturfestivalvandring 1 2016: Spioner, C-byrån och en svensk tiger

Min första festivalvandring för i år blev ”Spioner, C-byrån och en svensk tiger”. Den började vid Östermalmsgatans korsning med Skeppargatan, fortsatte via Karlaplan, slutade på Blasieholmen och passerade flera adresser med anknytning till den spionverksamhet som pågick i vart och vartannat hörn i Stockholm under andra världskriget, särskilt på Östermalm. Vi kikade bland annat upp mot fönstren på tredje våningen på Sibyllegatan 49, där den svenska hemliga underrättelseorganisationen C-byrån låg, och om någon undrar var man under den här tiden kunde träffa på andra nationaliteters spioner så fanns den ryska underrättelsetjänsten på Villagatan 87, den tyska på Nybrogatan 27, den amerikanska på Strandvägen 7A och den brittiska på Strandvägen 82. Nära och bra hade de till varandra.

Regnet strilade stundtals under promenaden. Bra för stämningen.

MMXCIII Vandring till mamma, burgare till pappa

De bästa upplevelsepresenterna att ge bort är de där man själv är medräknad. I kväll var mamma och jag på stadsvandringen ”Hemliga rum och bortglömda platser”, där vi dels stannade på olika ställen i Gamla stan och fick höra om stockholmshistoriska händelser, som inte blivit de mest belysta i historieböckerna, och dels gick in i två lokaler som man bara får tillgång till på visningar, nämligen Svartbrödraklostrets härbärge och vindragarlagets skrålokal. Vandringen leddes och hade komponerats av Michael Ketzel, en av mina favoritguider, och för den som vill vandra finns ett riktigt stort utbud via Stadsmuseet just i år.

Det var årets födelsedagspresent till mamma, och den till pappa avverkades på samma kväll, nämligen mat på Phil’s Burger på Fleminggatan. Det var mitt andra besök, och utan särskilt omfattande erfarenhet av stans bättre burgarhak vill jag ändå säga att de lyckats bra med utbud och smaker. Prisnivån är lite hög och lokalen lite slamrig, men det kommer nog inte att hindra mig från att komma tillbaka.

För det mesta umgås jag med päronen hemma hos dem, men ibland måste man ta med sina föräldrar ut på lokal.

MMLIV Festivalvandring: Medborgarnas palats på Söder

Festivalvandring nummer tre, om Medborgarhuset, var egentligen mer visning än vandring (vilket kan sägas om fler ”vandringar” i festivalprogrammet, men det är okej, visningar är också bra). För mig blev det ett bra exempel på att man kan besöka en plats massor av gånger och plötsligt inse att det finns mer att se om man faktiskt stannar upp och studerar den. Nu ser ju min arkitektoniska smak ut på det sättet att byggnaden Medborgarhuset är okej som inhysare av den simhall med gym som jag brukar gå till, och biblioteket där jag ibland har ärenden i tjänsten och privat, men det är inte ett hus jag uppskattar rent estetiskt, även om jag får de arkitektoniska idéerna, detaljerna och dekorationerna utpekade och förklarade.

Men det gjorde definitivt inte visningen ointressant. Jag har varit inne i ett trapphus på baksidan, som hänger ihop med en personalentré, men i det offentliga trapphuset hade jag faktiskt aldrig gått. Därifrån kunde man passa på att få ett fågelperspektiv på den brokiga Medborgarplatsen där nedanför.

Utsikten åt andra hållet, mot Folkungagatan, ser jag både från lokalen med simhallens bassänger och från salen där pilatesen äger rum på lördagar, men från trapphuset är synvinkeln helt annorlunda.

Från studieförbundet Sensus korridor tittade vi in i en rad ”historiska rum”, som används som kontor och kurslokaler. De representerar olika stilar och epoker och består åtminstone delvis av autentisk inredning från rivna hus.

Här i barockrummet, till exempel, fanns takbjälkar från Skeppsbron och en dörr från Polhemsgatan. Nog för att rummen ska vara funktionella, men det var inte bara jag i gruppen som reagerade på de i sammanhanget gräsliga lysrören, som både hade kunnat vara av mer diskret modell och snitsigare monterade.

Höjdpunkten var de två musikanterna som stod på det översta våningsplanet vi tog oss till i trapphuset. Vi skulle få ett smakprov på verksamheten i Medborgarhusets lokaler i form av Yksi Kaksi Orchestra, som framförde två bitar på finska, varav en var en tolkning av Sealed With a Kiss.

MMLI Festivalvandring: Hemlös på Söder

Min första Kulturfestivalvandring för i år blev ”Hemlös på Söder”, en tur ledd av ”överlevnadskonstnären” John Artur Ekebert med start vid Södra station.

Vi började med att lirka oss in mellan bostadshus och samlas på en grässlänt där vi skulle se oss omkring och avgöra vad som kunde vara en bra plats att sova på. Johns eget val var lekstugan tillhörande ett dagis, där man visserligen inte kan sträcka ut sig men har tak över huvudet och kan anta att man får vara i fred. Det gäller bara att ha gått därifrån när dagiset öppnar tidigt på morgonen och inte lämna några spår efter sig, så att det är möjligt att komma tillbaka till samma plats en annan natt.

En bit därifrån tittade vi på stolar som staden satt upp i gräset, förankrade i marken, istället för traditionella parkbänkar där det just är möjligt att sträcka ut sig för en hemlös, och därefter stod vi vid ett större flerbostadshus där det nära porten fanns ett grönt och bergigt område, numera avstängt med högt staket. Det är tråkigt, tyckte vår guide, att så många allmänna utrymmen spärras av och medvetet stänger ute en viss samhällsgrupp. Hur mina egna tankar gick? Jag återkommer till det.

I närheten pekade han ut en rad olika institutioner, där de ligger eller har legat, som alla vänder sig till utsatta personer, eller gatufolket som han kallar sin egen grupp. Den här ansamlingen, påpekade han flera gånger, är inte bra. Platserna för vård, boende, Situation Sthlm, organisationer för före detta kriminella och liknande institutioner borde spridas ut över stan. Att flera liknande ställen hamnar i samma fastighet kan ha att göra med att just den fastighetsägaren är en av få som godhjärtat väljer att hyra ut lokaler till verksamhet för utsatta. För att få bukt med ansamlingsproblemet krävs förstås att fler fastighetsägare är lika villiga, vilket skulle kunna styras med skattelättnader eller andra förmåner, en åsikt John sa att han brukar lägga fram för politiker när han får chansen.

Vi fick höra en hel del om hemlösas vardag, och det är ju precis det man vill när man har möjlighet att få förstahandsuppgifter. Att ta in på ett härbärge, till exempel, hur går det till i praktiken? Jo, man köar innan stället öppnar vid sjutiden på kvällen, det kan gruffas en del i kön, nattgästerna tas in en och en och får de flesta av sina ägodelar inlåsta i ett skåp, man äter mat tillsammans med andra, som man sannolikt inte känner, och går och lägger sig, med mobil och andra värdesaker under kudden. Sedan kan det tragiska hända att man vaknar och upptäcker att värdesakerna är borta. Så uppgiven man måste bli om man redan från början saknar det mesta i materiell väg här i livet och blir av med det lilla av vikt som man äger, tänkte jag, men det var inte det som var det största problemet efter en stöld, fick vi höra. Det värsta var den emotionella skada man tar av upplevelsen att ens familj – de man äter och sover med, även om man inte känner dem – sänker sig till att stjäla ens ägodelar. Trots de djupa såren får man försöka komma ihåg att stölden skedde instinktivt, sa John, att ens medboende har en sådan undanträngd moral att vad som helst är tillåtet i kampen för överlevnad.

Vi rörde oss kring Wollmar Yxkullsgatan och Rosenlundsgatan bort mot Zinkensdamm, centrala delar av Söder, hipstrars, journalisters, trendmedvetna barnfamiljers och kulturbohemers stadsdel. Det fanns ingen nedgången, sjavig känsla som gemensam nämnare i kvarteren där vi befann oss, som alltså är många hemlösas och missbrukares område, men heller ingen påtaglig södercharm. Det enda typiska för platsen är halvmodern – i min smak trist, kantig och anstaltsbetonad – 1900-talsarkitektur. Själv passerar jag sällan just de kvarteren, trots att de ligger mittemellan platser där jag rör mig då och då, som Mariatorget, Tantolunden och Hornsgatan, så jag kände över huvud taget inte igen mig när vi befann oss utanför Maria öppenvård, där missbrukare kan få hämta ut preparat som metadon och subutex. Där utanför sker sedan regelbunden handel och byteshandel missbrukare emellan med de uthämtade preparaten. Vilka som har fönstren mittemot? Polisen. Och varför ingriper de inte? Det har jag frågat, sa vår guide, och svaret var att den ljusskygga verksamheten rör en avgränsad grupp människor och inte sprider sig utanför den. När polisen med sina begränsade resurser ska jaga bovar är etablerade missbrukares interna förehavanden inte prioriterade.

Jag har hört John Artur Ekebert en gång tidigare och tycker verkligen att han är en bra röst i de här sammanhangen, klarsynt, osentimental, trovärdig. Den här gången verkade det som att han hade planerat att berätta en del om sig själv och sin egen bakgrund, men också blev förekommen med en personlig fråga från vår vandringsgrupp, som uppmanats att ställa frågor och faktiskt var riktigt aktiv. Han växte upp med missbrukande föräldrar och upplevde första ruset som en befrielse. Då var han tolv år. Han har tidigare haft familj och jobb som målare och berättade egentligen inte om vägen därifrån till hemlöshet, men däremot om vissa andra episoder, som att han började sälja Situation Sthlm och tyckte att han fick så intressanta samtal med kunder att han ville dra ner på berusningen för att vara mer närvarande i konversationerna. På senare tid har han arbetat som skribent, fotograf och föreläsare och hans nuvarande boende är ett hotellhem.

John sticker inte under stol med att gatufolkets liv är hårt – av de vänner och bekanta han porträtterar i sin bok Håll höjden! är flera redan döda – men det är sin egen grupp han beskriver och det påverkar naturligtvis synvinkeln. Jag tänker på hur han beskrev kön till härbärget, där det ibland står en propert klädd, nykter man med portfölj, en nybliven hemlös, som de övriga gärna retas lite med, men de gör det med glimten i ögat och tar sig också an uppgiften att lotsa in den nya i gemenskapen och ”visa att de inte är farliga”. Jag tänker också på det tidigare offentliga och numera inhägnade bergspartiet. Det vore så skönt att välja det snällt välvilliga perspektivet fullt ut, att betrakta hemlösa som en grupp som hamnat i olyckliga omständigheter, som besitter samma värdighet som alla andra, som inte ska städas bort i samhället och som inte ska fråntas möjligheter att hålla sig vid liv, vilket kanske är en parkbänk som alternativ till en snödriva.

Verkligheten är i vanlig ordning mer komplex. Det går inte att bortse från de mörkaste ingredienserna i hemlösheten, ofta missbruk eller psykisk sjukdom eller både och, och därtill den urlakade känslan för andras rättigheter som John själv upplevt på härbärgen. Medan vi stod utanför huset intill det höga staketet, som liksom flera andra tilltag i stan fysiskt tränger bort hemlösa från tidigare offentliga platser, kom en liten parvel på kanske två år gående med sin pappa genom vår grupp och in genom porten. Han hade varit ute och lekt med en färgglad leksaksgräsklippare. Utan att jag vet det minsta om det uppsatta staketet, ett stenkast från metadon- och subutexmarknaden, är det lätt att föreställa sig ett scenario. Det vilda grönskande området mellan kvarteren var en fristad för hemlösa missbrukare. Alkohol- och drogpåverkade personer kommer inte sällan i luven på varandra. Kanske kom några av de boende i huset i vägen för aggressionerna. Kanske skedde det regelbundet. Kanske hittade en tvååring en kanyl i gräset. Om allt varit frid och fröjd och några trevliga hemlösa suttit och småpratat i grönområdet då och då hade ingen satt upp staket.

Staketet innebar en inskränkning i gatufolkets frihet. Hade de boende i huset därmed skaffat sig fördelar på utsatta människors bekostnad? Knappast, de lär också ha föredragit att bo i ett område med allmänna gröna ytor. Staketen är inte ett sätt att att stänga ute en samhällsgrupp, de är ett desperat försök att stänga ute – eller i praktiken flytta bort – ett beteende. Jag kan inte recensera den typen av avstängande åtgärder, bara spekulera. Att de gör hemlösa ledsna och upprörda och förstärker känslan av utanförskap och mindervärde är fullt begripligt, men om problemen gäller bristande skötsamhet – vilka rättigheter kan man då kräva? Att åtgärderna leder till en tryggare vardag för andra grupper på kort sikt verkar sannolikt, men är det värt att satsa på nödlösningar som inte avhjälper de egentliga problemen?

Jag tycker om att höra personer som John beskriva sin bekantskapskrets som fina personer som utgör en fin gemenskap – det är också den helhetsbild jag ofta får på luncherna för hemlösa i Korskyrkan – och jag tror att vi ofta kan gå längre i acceptans och medmänsklighet än vi gör, vi som har lyckan att leva under mer ordnade former. Det är skillnad på sammanhang där gatufolket ställer till oreda och vållar sin omgivning fara och andra sammanhang där gatufolket helt enkelt vistas i allmänna miljöer. Det är skillnad på naivitet och barmhärtighet.