Etikettarkiv: Stadsvandringar

Open House Stockholm: Trähus i city

Höj blicken nästa gång du passerar hörnet mellan Malmskillnadsgatan och Mäster Samuelsgatan! Jag har inte riktigt greppat ”Sergelhusen”, om det är hela kvarteret som hänger ihop under det begreppet, men det är hur som helst ett stort huskomplex som nu har rustats och, inte minst, fått nytt utseende. I delen som fått smakfull fasad i cederträ finns bostäder på 38-50 kvadratmeter, men de är inte för vilka stockholmare som helst, utan är kopplade till personalen som har kontor i huset. Hur som helst är det ett lyft för det tidigare så grå området. Tack vare Open House Stockholm-visningen i dag blev jag varse förändringarna längs Malmskillnadsgatan, som verkar vara på väg bort från sitt sorgliga rykte.

Open House Stockholm: Slussen-visning

Coronaanpassat Open House Stockholm är bättre än inget Open House Stockholm. Dagens Slussen-visning var visserligen så anpassad att det mer var ett digitalt föredrag än en visning, men efter att ha funderat en del på digitala lösningar i visnings- och stadsvandringssammanhang tyckte jag ändå att det var en inspirerande erfarenhet.

Vi var en gles samling människor – gles som i utspridd – på terrassen vid Klevgränd, med utsikt över Slussen-bygget. Antingen stod man tillräckligt nära guiden för att lyssna på henne direkt eller också hade man lurar och lyssnade genom sin egen mobil, där man också följde hennes bildspel i Zoom. I ärlighetens namn var det innehållsmässigt inte stor skillnad att ta del av just den här presentationen vid Klevgränd istället för hemma i soffan, med tanke på att själva Slussen bara kunde betraktas på ganska långt avstånd, men att vara på samma plats som talare och medåhörare är ändå alltid en betydelsefull dimension. Formatet – Zoom-möte i fält – tar jag med mig som en möjlighet vid andra aktiviteter.

Hur spännande det än är med landhöjning, brokonstruktioner och ny busstation kunde sådana väntade inslag inte mäta sig med presentationens mest intressanta punkt – fiskvandringsvägen för ”simsvaga fiskar”! Med undervattenskamera och skärmar med upplysningar om arter! Ytterligare ett skäl att fram emot att Slussen-bygget äntligen ska bli klart.

Vad är det för fel på Kungsholmen?

Dag tre under Sandras kulturfestival och Kungsholmen stod på tur, efter att Vasastan och Östermalm avverkats, men ibland får man lov att lyssna på publiken och publiken ville ha Östermalm. Alltså blev det en repris på gårdagens fullsatta Östermalmsvandring, plus en dagtidsvandring, en kortare variant av Östermalmsrundan, specifikt för föräldrarna. Det är inte alla stockholmsguider som får vandringsdeltagare särskilt tillresta från Örebro.

Efter kvällsturen gick jag och två av deltagarna och åt på K25, den halvindustriella men lagom gemytliga food court-miljön där det knappast var rusning. Att äta med vänner på lokal är en uppskattad exklusivitet i min coronaanpassade tillvaro, särskilt två på samma gång.

Tidsresa på Östermalm

Tur med vädret även dag två under Sandras kulturfestival. Här är utsikten från Barnhusbron på hemvägen från stadsvandringen ”Östermalm 1885”.

Eftersom jag vid olika tillfällen hållit föredrag om Östermalms tidigaste historia, det vill säga tiden då stadsdelen bytte namn till Östermalm efter att ha hetat Ladugårdslandet, fanns det en del underlag till en möjlig stadsvandring i mina samlingar, även om det mest kunde användas idémässigt. Konceptet och själva vandringen behövde jag skriva från scratch. När jag hade funderat och skrivit ett tag blev jag påmind om att 1885 ju är det år jag gillar mest i Östermalms- och Stockholmshistorien av flera anledningar, så varför inte låta hela vandringen handla om det året? Det blev något av en halvmesyr, kanske, eftersom jag hade börjat i en annan ände, men när tanken väl satt sig var det roligt att leta fram exempel på vad som hände just 1885. En bra bit in i processen upptäckte – eller återupptäckte – jag att Staffan Tjerneld gjort precis samma sak i boken Hundra år på Östermalm. Det är nog framför allt därifrån mitt intresse för år 1885 kommer – men vem kan hålla reda på alla Stockholmshistoriska källor man stött på genom åren? Hur som helst blev cirkeln liksom sluten.

Precis som när jag har skrivit mina historiska föredrag som glad amatör fick slumpmässiga fynd och associationer styra, trots att jag egentligen i sådana här skrivprocesser vill ta ett större grepp om tiden om platsen och därefter plocka ut det mest intressanta. Men på grund av tidsbrist och infall inkorporerade jag till min egen förvåning skådespelerskan Bertha Tammelin med sin försvagade syn, cykelmodellen Rover II och August Strindbergs satiriska reportage om Stockholm i en fransk tidskrift, bland många andra spridda detaljer.

Inte heller den här gången hade jag provpromenerat min runda, men innan jag skyndade till mötesplatsen såg jag i alla fall till att passera de punkter jag tänkt mig stoppen på, vilket ledde till att jag kastade om två av dem. Det funkade bra, blev lite långrandigt på sista stoppet, kanske, men det finns ju så mycket spännande att berätta. Gruppen verkade i alla fall nöjd.

Om inte staden arrangerar kulturfestival får man göra det själv

Nu är den inledd – Sandras kulturfestival! Inte lika omfattande som originalet och vänd till en begränsad publik (nämligen de som nås av mina Facebook-inlägg), men jag tar mig friheten att festivalstämpla mitt planerade program, som innehåller fem aktiviteter på lika många dagar.

Om någon undrar så kan jag tala om att det är förskräckligt tidskrävande för en amatör att komponera en stadsvandring. Som tur var hade jag manuset från den enda jag lett tidigare, nämligen en som rörde sig i kvarteren runt Stadsbiblioteket och som jag tog med kollegerna i HFG (Hemliga FikaGruppen) på för två år sedan. Med det innehållet som grund skapades den första festivalvandringen: ”Bok- och filmfavoriter i Vasastan”.

Man får ett konstigt perspektiv när man själv har dragit ihop folk, ger sig ut på stan med dem och står och babblar om böcker och filmer på olika platser, men när jag tittar på den här bilden som en av deltagarna tog ser det faktiskt ut som på en riktig stadsvandring, en sådan jag brukar delta i så här års. Sju personer – tre kolleger, fyra från Korskyrkan – hade anmält sig och blev lotsade från området kring Hard Rock Cafe upp till observatoriet, därifrån mot två stopp längs Dalagatan och slutligen till gräsmattan utanför Gustav Vasa kyrka, med vy över Odenplan. Jag hade inte provgått rundan – en underlåtelse helt ovärdig en stadsvandringsguide – så själva platserna för stopp fick improviseras. Sämst var korsningen av Surbrunnsgatan och Sveavägen, det första stoppet efter att gruppen samlats vid Hard Rock Cafe, och det visste jag från början. Trafikbruset håller en volym som man verkligen blir varse först när man ska försöka överrösta den inför en grupp stadsvandrare, fyra stycken den där gången för två år sedan och nu sju, och inte kan man uppmana dem att tränga ihop sig så här i coronatider. Men just därifrån kan man se en byggnad som spelar en viktig roll i en historia jag ville berätta.

Jag avslöjar inte här vilka böcker och filmer jag pratade om. Vem vet, jag kanske vill hålla vandringen igen och då är det roligast om innehållet är en överraskning.

MDCXXXVII Efterhandsrapport från Vietnam 2: Guidade turer i Ho Chi Minh City

DSC00064-2

För att få ut så mycket som möjligt av våra dagar i Ho Chi Minh City bestämde vi oss för att boka två turer med Saigon Free Walking Tours. Den första, en allmän introduktion till staden, valde vi att gå första dagen, trots att vi anlänt till landet samma morgon.

Det gick att ana att den unga killen som strök runt omkring entrén till Ben Thanh-marknaden var vår guide, som väntade på att klockan skulle bli halv två, då han kom fram och presenterade sig för oss, de enda som anmält sig till dagens tur. Vi betade av sevärdheterna från franska kolonialtiden – katedralen Notre Dame (ovan) och det tjusiga postkontoret (nedan) är nog de två främsta – och gjorde också ett besök på War Remnants Museum, som kanske inte är det mest pedagogiska i sitt slag, men man känner en plikt att ta del av eländet av ren respekt för landets historia. Efter själva vandringen stannade vi vid ett matställe där vi åt tillsammans med guiden, som vi bjöd på maten. Det mest värdefulla med att ha en lokal guide är ju det personliga mötet, så vi passade på att ställa frågor, tittade på bilder från Sverige och försökte lära oss om skillnader mellan våra kulturer utifrån samtalet. Den kanske största skillnaden mellan honom och oss i sammanhanget var att han aldrig varit utomlands.

IMG_8609.JPG

Den porträtterade mannen är förstås Ho Chi Minh själv.

Tur nummer två var vi också ensamma på, tema street food. Kvällstid. Omkringskjutsade på skoter. Det var fantastiskt.

Turen utgick ifrån universitetet, där två unga studentskor mötte oss. Vi kände oss som jättar när vi skulle hoppa upp bakom dem på deras skotrar, som de elegant manövrerade genom den extrema trafiken. Den hade överväldigat oss första dagen, och nästa dag var vi en del av den, bokstavligen mitt i den.

Vid första stoppet delade vi en vegetarisk hotpot, andra stoppet var för utsiktens skull, över mörkt vatten med glittrande skyskrapor på andra sidan, och vid tredje stoppet åt vi ”vietnamesisk pizza”, grillad riskaka med god fyllning. Medan det första stället varit en riktig restauranglokal tillagades ”pizzorna” på grillar uppsmällda i mörkret utanför en Ford-handlare, där folk satt på minismå plastpallar, som vi sedan såg överallt under resan.

IMG_8673.JPG

Fjärde och sista stoppet var på Cà-rem, ett ställe specialiserat på kokosglass. Visserligen en thailändsk specialitet, men så länge det är populärt bland vanliga Ho Chi Minh City-bor känns det helt rätt att prova. Glassen serverades i kokosnötsskal med oväntade tillbehör som majs, pumpastrimlor och kokt, klibbigt ris färgat i klatschiga nyanser. Mitt var lila.

IMG_8686

Efter att vi skjutsats tillbaka till universitetet och skilts från tjejerna råkade vi promenera rakt in i ett partykvarter med en hel del svenskar i folkmassan. Dags att kalla på en Uber och åka hem.

MMCDLV Kulturfestivalvandring 1 2016: Spioner, C-byrån och en svensk tiger

Min första festivalvandring för i år blev ”Spioner, C-byrån och en svensk tiger”. Den började vid Östermalmsgatans korsning med Skeppargatan, fortsatte via Karlaplan, slutade på Blasieholmen och passerade flera adresser med anknytning till den spionverksamhet som pågick i vart och vartannat hörn i Stockholm under andra världskriget, särskilt på Östermalm. Vi kikade bland annat upp mot fönstren på tredje våningen på Sibyllegatan 49, där den svenska hemliga underrättelseorganisationen C-byrån låg, och om någon undrar var man under den här tiden kunde träffa på andra nationaliteters spioner så fanns den ryska underrättelsetjänsten på Villagatan 87, den tyska på Nybrogatan 27, den amerikanska på Strandvägen 7A och den brittiska på Strandvägen 82. Nära och bra hade de till varandra.

Regnet strilade stundtals under promenaden. Bra för stämningen.

MMXCIII Vandring till mamma, burgare till pappa

De bästa upplevelsepresenterna att ge bort är de där man själv är medräknad. I kväll var mamma och jag på stadsvandringen ”Hemliga rum och bortglömda platser”, där vi dels stannade på olika ställen i Gamla stan och fick höra om stockholmshistoriska händelser, som inte blivit de mest belysta i historieböckerna, och dels gick in i två lokaler som man bara får tillgång till på visningar, nämligen Svartbrödraklostrets härbärge och vindragarlagets skrålokal. Vandringen leddes och hade komponerats av Michael Ketzel, en av mina favoritguider, och för den som vill vandra finns ett riktigt stort utbud via Stadsmuseet just i år.

Det var årets födelsedagspresent till mamma, och den till pappa avverkades på samma kväll, nämligen mat på Phil’s Burger på Fleminggatan. Det var mitt andra besök, och utan särskilt omfattande erfarenhet av stans bättre burgarhak vill jag ändå säga att de lyckats bra med utbud och smaker. Prisnivån är lite hög och lokalen lite slamrig, men det kommer nog inte att hindra mig från att komma tillbaka.

För det mesta umgås jag med päronen hemma hos dem, men ibland måste man ta med sina föräldrar ut på lokal.

MMLIV Festivalvandring: Medborgarnas palats på Söder

Festivalvandring nummer tre, om Medborgarhuset, var egentligen mer visning än vandring (vilket kan sägas om fler ”vandringar” i festivalprogrammet, men det är okej, visningar är också bra). För mig blev det ett bra exempel på att man kan besöka en plats massor av gånger och plötsligt inse att det finns mer att se om man faktiskt stannar upp och studerar den. Nu ser ju min arkitektoniska smak ut på det sättet att byggnaden Medborgarhuset är okej som inhysare av den simhall med gym som jag brukar gå till, och biblioteket där jag ibland har ärenden i tjänsten och privat, men det är inte ett hus jag uppskattar rent estetiskt, även om jag får de arkitektoniska idéerna, detaljerna och dekorationerna utpekade och förklarade.

Men det gjorde definitivt inte visningen ointressant. Jag har varit inne i ett trapphus på baksidan, som hänger ihop med en personalentré, men i det offentliga trapphuset hade jag faktiskt aldrig gått. Därifrån kunde man passa på att få ett fågelperspektiv på den brokiga Medborgarplatsen där nedanför.

Utsikten åt andra hållet, mot Folkungagatan, ser jag både från lokalen med simhallens bassänger och från salen där pilatesen äger rum på lördagar, men från trapphuset är synvinkeln helt annorlunda.

Från studieförbundet Sensus korridor tittade vi in i en rad ”historiska rum”, som används som kontor och kurslokaler. De representerar olika stilar och epoker och består åtminstone delvis av autentisk inredning från rivna hus.

Här i barockrummet, till exempel, fanns takbjälkar från Skeppsbron och en dörr från Polhemsgatan. Nog för att rummen ska vara funktionella, men det var inte bara jag i gruppen som reagerade på de i sammanhanget gräsliga lysrören, som både hade kunnat vara av mer diskret modell och snitsigare monterade.

Höjdpunkten var de två musikanterna som stod på det översta våningsplanet vi tog oss till i trapphuset. Vi skulle få ett smakprov på verksamheten i Medborgarhusets lokaler i form av Yksi Kaksi Orchestra, som framförde två bitar på finska, varav en var en tolkning av Sealed With a Kiss.