Arbetsglädje

I går, innan jag ringde 1177, hade jag helt seriösa förhoppningar om att få höra att mina luftvägssymtom är så försvinnande små och så många veckor gamla att jag genast skulle kunna styra kosan mot biblioteket, men så blev det inte. Min jobba-hemifrån-period förlängs.

Just i dag hade jag visserligen suttit hemma ändå, för mötesfria tisdagar är Stockholmskälledagar. Jag saknar kollegerna, men det är något visst att kunna fokusera helt framför skärmen. Lunchen slevade jag i mig samtidigt som jag svarade på mail och till slut insåg jag att jag rivit av en tolvtimmarsdag, och då räknade jag inte stunden på slutet, när jag inte kunde ge mig innan jag hittat Fredrika Bremers bostadsadress på 1850-talet. Några digitala källor jag hittade gav vissa ledtrådar, men bäst information stod i en bok i min egen bokhylla. Bra att ha en liten stockholmianasamling.

Förutom påfyllning och redigering i Stockholmskällans databas gick jag loss i KB:s just nu fritt tillgängliga tidningsarkiv och skrev ihop några nostalgiskt betonade Facebook-inlägg till Stadsbibblans sida, bland annat om bibliotekets första tid i slutet av 1920-talet. Nu kanske det mest är jag som inte kan få nog av bilder som den här, men titta bara!

Helt fullt på invigningsdagen för mer än 90 år sedan – inga coronaregler där inte – då fint folk som statsråd, direktörer och prins Eugen lyssnade på tal och levande musik. (Helt oavsett corona får vi absolut inte möblera så där i dag, de tänkte inte alltför noga på utrymningsmöjligheterna på den tiden.) Bilden är från en artikel i Svenska dagbladet, söndagen 1 april 1928.

I morgon är det inte Stockholmskälledag och jag ska vara till större nytta i nuet – svara på kundtjänstfrågor – men i dag har jag stormtrivts i den bästa kombination som finns, Stockholms historia och digitala tjänster i skön harmoni.

MDCXXVII För och emot färdigriven ost

Det senaste Kluvet land-programmet i P1 har rubriken ”Latheten och den färdiga matkassen” och tar upp vissa fördelar med färdigpackade, ibland färdigkomponerade och ofta hemlevererade, matkassar. Det mest uppenbara är att kunden sparar tid, och den missade upplevelsen att själv se, känna på och välja ut varor i affären behöver man inte sörja, eftersom det för det mesta handlar om att plocka på sig förpackningar där själva maten kanske inte ens syns.

Men så snart det började pratas om utvecklingen av våra mathandlingsvanor ur psykologiska och ideologiska perspektiv var tonen cynisk och uppgiven. De intervjuade upprepade att vi blir latare och latare och helst köper färdigriven ost – otänkbart för den äldre generationen – och det faktum att vi inte ens behöver gå till affären gör oss ensamma och isolerade.

Även om jag inte kan sia om framtiden vill jag gärna påminna om den motsatta trenden, som anammats av Söderhipsters, Solsidanbor och säkert många andra, nämligen långkoket, surdegsbaket och annan mattillredning som tar tid, är naturlig, baseras på noggrant utvalda råvaror och antingen är ren och enkel men förstklassig eller också avancerad och komplex. För en hemmakock av den skolan är det hel ost – helst från manuell ostdisk – som gäller.

Men framför allt vill jag opponera mig mot tanken att genvägar som färdigrivet och hemlevererat per automatik gör oss till soffpotatisar. Jag tror att den som var en soffpotatis från början säkert tar chansen att soffa till sig ännu mer, medan den som är aktiv faktiskt kan använda den sparade tiden till något bättre. Vem saknar att gå ner till sjön med tvättbräda och lägga många timmar och massor av muskelkraft på det som tvättmaskinen tar hand om på 45 minuter? Finns det några sjötvättsaktivister där ute? Vem vet, det kanske det gör.

Om man snarare ogillar tanken att det som alla samhällsgrupper klarat så länge själva, plocka ihop och bära hem matvaror, nu återigen läggs på betald personal så kan man ju ta i beaktande att formen är ny. Vad är bättre eller sämre, att jag tar min plastkorg och lyfter ur varorna en och en så att en kassörska kan scanna streckkoder eller att jag sitter hemma och klickar iväg en elektronisk beställning till någon som går runt i en lagerlokal och samlar ihop de varor jag vill köpa? Och varför skulle någotdera vara dåligt över huvud taget?

Jag gillar Kluvet land och dess ambition att, under den här säsongen, lyfta fram tjänstesamhället och att ”allt fler jobbar med att serva andra”, men vill inte gärna att diskussionen ska hamna i ett nedvärderingsträsk, med nedvärdering både av personer i serviceyrken och av kunderna som köper deras tjänster. Själv har jag fått prova flera olika roller i yrkeslivet, inklusive kassörskans, och har betydligt oftare haft anledning att prata om skillnader mellan olika yrkesutövare på ett helt annat sätt, nämligen mellan de proffsiga och de oproffsiga. Under mina nu många år som bibliotekarie har jag varit akademiker i ett serviceyrke – ett förhållande som är värt en egen framtida bloggpost – och har förstås även med andra yrkesutövare att göra, till exempel städare, den klassiska gruppen serviceutförare. Gissa om jag har en uppfattning om den kunniga och engagerade städerska som delade min känsla för biblioteket och genast tog sig an det för oss båda sorgliga klottret i entrén och en helt annan för det städteam som nyligen fick i uppdrag att damma bibliotekets hyllor med fullständig oordning bland böckerna som följd.

För att återgå till mattrender hörde jag i går ett annat P1-program, nämligen det sista Kino-avsnittet före sommaruppehållet, ”Mat på film och The Trip to Italy”, där man bland annat tog upp dokumentären Foodies och hade samtal med matnördar som Niklas Ekstedt och Karsten Thurfjell. Intressant, underhållande och långt, långt från färdigrivet.

MDCXVII Vardagsförhöjande webb- och appfunktioner

Några webb- och appfunktioner jag uppskattat lite extra mycket på sista tiden:

– att Spotify talar om för mig när artister jag följer släpper nya skivor.

– att Songkick talar om för mig när artister jag följer har konserter i några olika städer jag angett.

– ”favoritprogram”-funktionen i appen tv.nu, som ger en lista över när de sänds, så att jag kan passa in någon av de udda tider då CNN visar Business Traveller (som den här månaden handlar om att flyga i business class mellan London och New York med olika bolag, a girl can dream, right?)

Twitter-listor, som är hopplöst bökiga att göra, men som renodlar ens flöde efter vad man är på humör för att följa (när det till exempel blir för mycket fotbolls-VM även från twittrare som annars håller sig till mer intressanta ämnen).

och:

– att även tidigare trevliga appar som Google Maps, Instagram och SR blivit ännu smartare på sista tiden. I Google Maps gillar jag hemadressfunktionen och att den kommunicerar med ens kontaktlista, Instagram har ju uppdaterats rejält för den som vill ge sig hän åt tillpiffning av sina kvadratiska små fotoalster och SR kommer ihåg det man själv kanske glömmer, nämligen att man började lyssna på ett bra program men slutade någonstans mitt i.

Jag kommer ihåg hur jag tänkte under uppväxten på alla tekniska apparater som fanns där hemma – stereon, videon, mikron och annat – och alla knappar som innebar olika funktioner. Man använde ju bara en bråkdel av dem, och det var ju dumt, man borde åtminstone veta vilka funktioner man missar när man nu ändå investerat i en avancerad apparat. I webb- och appvärlden har ens möjligheter att överblicka alla funktioner obönhörligt passerats, men min djupt rotade vetgirighet finns kvar. Man behöver inte ha koll på allt, men man vill heller inte missa sådant som faktiskt är riktigt användbart.

CMXXI Magine

20121201-162452.jpg
Kan inte komma över hur fiffigt Magine är, ett antal TV-kanaler tillgänliga i dator, iPad och mobil på ett väldigt användarvändligt och överskådligt sätt. Jag skaffade ett konto i september, men har börjat använda det först nu, då jag äntligen har löst datorbild-till-TV:n-frågan, och samtidigt har jag börjat använda tjänsten i mobilen. Hade Golden Girls- och Fawlty Towers-maraton i går kväll och såg Jamie Oliver under lunchrasten i dag. Hur bra som helst.