MDCXLII ”Opartiskhet, saklighet och Israel”

IMG_0092

När Lars Adaktusson bjuder in till ett seminarium i Europahuset med rubriken ”Opartiskhet, saklighet och Israel – om Mellanösterns enda demokrati i politik och medier” är det klart att det finns en agenda och gästerna representerar mer eller mindre samma synpunkt ur olika perspektiv – nämligen den att själva opartiskheten brister i rapporteringen – men jag uppskattar verkligen konceptet ändå.

Vi i publiken fick höra många exempel på hur kritik mot den palestinska sidan i konflikten tystas medan kritik mot den israeliska sidan lyfts fram, från Lars Adaktusson under hans tid som SVT-korrespondent, från en palestinsk journalist som skriver för Jerusalem Post och från prästen och författaren Annika Borg, som skrivit en rapport om svenska mediers förhållningssätt till Israel, på uppdrag av Kristdemokraternas Brysselkansli.

Om inte annat spetsar jag öronen på ett annat sätt när jag hör rapportering i svenska och utländska medier framöver.

Ur beskrivningen av kvällens medverkande:

Den prisbelönte journalisten Khaled Abu Toameh växte upp i en arabisk by i Israel med en arabisk pappa och en palestinsk mamma. Genom sin rapportering i ansedda Jerusalem Post är han välkänd, men också hotad. Hans journalistiska avslöjanden om allvarlig korruption inom Palestinska myndigheten har gett honom mäktiga fiender.

Som korrespondent för Sveriges Television i Mellanöstern lärde Lars Adaktusson känna Khaled Abu Toameh – nu möts de igen. Vid seminariet i Europahuset kommer den arabisk-israeliske journalisten att ge sin syn på nyhetsrapporteringen om Mellanöstern och bilden av Israel i medier och politik.

Vid seminariet presenteras också en nyskriven rapport om svenska mediers förhållningssätt till Israel. Rapporten är sammanställd av prästen och författaren Annika Borg på uppdrag av Kristdemokraternas Brysselkansli.

MMCXLVII Vänta inte på bättre tider!

När man har nöd runtomkring sig – flyktingströmmen, tiggarna, de hemlösa som under lång tid funnits på Stockholms gator – blir medvetenheten om den sällan riktigt chockartad. Man får gradvis upp ögonen för den, genom media och egna iakttagelser, även om tempot kan variera, och antingen får man en djupare och djupare förståelse, eller också hinner man bli blasé. Eller både och, samtidigt.

Men ibland slår en insikt ner som en blixt. Häromdagen såg jag, i en kort filmsekvens på webben, en grånad, mustaschprydd man, kanske i sextioårsåldern, kanske från Mellanöstern, såg ut att vara ganska spenslig. Skulle jag gissa är han gymnasielärare i matte, har barn och barnbarn, börjar fundera på pensionen. Men han stod inte i ett klassrum, han låg i vattnet med en flytväst utanpå skjortan, ett förskräckt uttryck i ansiktet och uppenbarligen en nyhetskamera riktad mot sig på nära håll, helt beroende av en hjälpande hand och en stabil båt för att klara livhanken.

Efter alla dessa nyhetsinslag som visar människor på flykt i alla möjliga förfärliga situationer fick jag av någon anledning ett hugg i hjärtat av just den människan. Kanske liknar han någon mina biblioteksbesökare, jag vet inte. Jag vet bara att all värdighet – för att inte tala om trygghet – har stulits ifrån honom och att jag inte står ut med tanken.

En andra insikt, eller vad det kan kallas, fick jag i går. Jag blir så fylld av sorg och uppgivenhet när jag läser människors elaka kommentarer om det ena och det andra i sociala medier, så i sammanhang där jag kan vara helt säker på att hitta hatiskhet låter jag alltid bli att läsa, men så gjorde jag ett undantag. Det gällde Niklas Strömstedts Lyckolandet, som jag inte har hört, bara sett Facebook-uppdateringar om. Delvis dyker det förstås upp allmänt vidriga påhopp på Niklas Strömstedt och hela hans familj, sådant som man antingen kan vilja polisanmäla eller bara struntar i för att elakheterna är så uppskruvade att de nästan blir parodiska, men så finns också de elaka kommentarer som med lite god vilja kan kallas politiska. Det var de som faktiskt gav mig en liten dos förståelse. När jag hör personer som vill ”hålla Sverige svenskt” och andra dumheter radar alla förklaringar och ursäkter upp sig i mitt inre – de söker bekräftelse, tillhörighet, syndabockar, får utlopp för aggressioner som grundar sig i något helt annat – men vissa av kommentarerna jag läste den här gången, hur omoget formulerade de än var, verkade visa en genuin rädsla. Jag glömmer att ta med det i beräkningen. Det går ju nästan att sätta likhetstecken mellan främlingsfientlighet och främlingsrädsla. Den man har pekat ut som fiende måste man ju ha skäl att slåss emot, och här handlar det väl sällan om hämnd – ”det du utsatt mig för ska jag utsätta dig för” – utan rädsla för att vara den som först blir utsatt.

Jag får också lust att påpeka att man kan vara främlingsvänlig utan att vara naiv. Kring kostnaden, till exempel. För den som just förlorat sitt hem, har familjemedlemmar och vänner kvar i ett konfliktdrabbat område, lider av psykiskt trauma och inte talar svenska kanske det kan ta ett litet tag att bli produktiv medborgare. Och ja, en viss liten andel av de personer som flyr eller flyttar till Sverige 2015 kommer att begå brott, för sådana är vi människor, oavsett varifrån vi kommer. Jag reagerar också på motviljan mot islam som genomsyrar många av de här kommentarerna. Som kristen är ju min övertygelse att islam – tron och läran – inte är rätt väg att gå, jag är alltså inte en av dem som anser att alla religioner är lika bra eller samma sak, men det hindrar mig självklart inte från att ta emot muslimer med öppna armar. Och med tanke på att radikal tolkning av islam också är vad så många flyr ifrån just nu bör väl dessa islammotståndare vara extra måna om att ta emot alla direkta och indirekta IS-offer som i desperation lämnat sina hemländer.

I kväll fick jag också en liten tankeställare, även om den är ännu mer självklar än de båda jag nämnt. Jag var på ett samtal i Dramatens serie Romsk höst som den här tredje och sista gången hade rubriken ”Hur passar man in – och vill man det?”, utifrån ett romskt respektive judiskt perspektiv. Lawen Mohtadi var samtalsledare och gäster var Soraya Post och Kenneth Hermele. Det blev ett samtal om orättvisor i det förflutna, naturligtvis, men också om det politiska läget i Sverige just nu, om en hårt bevakad ”svenskhet” kontra öppenhet mot andra folkgrupper i eller på väg till vårt land. Kenneth Hermele fokuserade på hoppet och välviljan, i form av den våg av frivilliginsatser som uppstått, medan Soraya Post uttryckte stark oro inför politikers flathet och tvivelaktiga språkbruk, som underblåser rädsla genom att anamma fientliga rösters perspektiv.

Soraya Post och jag är inte överens på alla punkter – jag tillåter mig ha vissa avvikande åsikter i frågor om fattiga EU-medborgare på våra gator trots Soraya Posts inifrånperspektiv som rom, även om jag antar att vi strävar efter samma mål – och jag kan inte bestämma mig för om jag uppfattar hennes bistra stämma under kvällen som svartsynt och bitter eller befogat varnande. Att situationen är allvarlig betvivlar jag inte en sekund.

Men precis på slutet kom en liten spårväxling. Den allra sista publikfrågan ställdes av en tjej som ville ha konkreta tips för den som vill åstadkomma förändring. ”Vad ska man göra medan … [paus för att söka lämplig avslutning] man väntar på bättre tider?” ”Vänta inte på bättre tider!” svarade Soraya Post och poängterade vikten av att inte vara tyst. Det lilla avslutande talet lät riktigt hoppfullt i mina öron och visade att den krassa EU-politikern trots allt tror på den enskilda människans initiativ, och gör hon det så kan jag det också.

MDLXXXV Från Serbien till Sverige

20140616-110311-39791615.jpgI januari hörde Ivana av sig och frågade om vi skulle ses här i Stockholm och ta en fika. Då var det länge sedan vi sågs sist, maj 2012.

Men det hela började två år dessförinnan, i maj 2010. Jag och Annika hade rest runt på Balkan i en vecka och var på väg till Bulgarien varifrån vi skulle flyga hem. Den lilla staden Prilep var vår sista anhalt i Makedonien, det land där vi tillbringat mest tid, och i Prilep gjorde vi av med minsta makedoniska denar innan vi skulle stiga på nattbussen mot Sofia. Det var ett misstag. Till skillnad från alla andra bussar vi kuskat runt med krävdes på den här turen inte bara biljett utan något slags verifiering av biljetten som kostade en slant och en avgift för att få ha sin stora ryggsäck i bagageutrymmet, och där stod vi utan pengar i rätt valuta. Ett par i vår ålder och en vän till dem kom till undsättning. Vännen, hemmahörande i Prilep, betalade gentilt våra avgifter, och paret, som skulle med bussen, tog sig an oss hjälplösa turister på resan. Nu kände vi oss inte speciellt hjälplösa, vi hade rest runt problemfritt fram till just den här resan, men de var oerhört rara, visade oss våra platser ombord, förklarade att det var dags för bensträckarpaus när bussen stannade på en rastplats mitt i natten och gav oss slutligen sina kontaktuppgifter när de klev av medan vi skulle fortsätta hela vägen till slutstationen.

På så sätt lärde jag känna belgradborna Daniela och Vasse, metalfans, hon engelskalärare med piercingar, han konstnär med svarta t-shirts med metalbandtryck.

Våren 2012 avslutade jag och Jenny F vår tågluff genom Europa med ett par dagars vistelse i Belgrad, där Daniela och Vasse visade upp sin stad, sitt hem, schyst graffiti och annat sevärt. Med på vissa av aktiviteterna var deras kompis Ivana, som var intresserad av Sverige och genom en bekant försökte lära sig lite svenska. Hon skulle gärna vilja flytta till Sverige, och efter en tid fick jag veta att det faktiskt skulle bli av, både hon och hennes bror skulle komma hit.

Så för ett knappt halvår sedan satt jag på en sen buss en snöstormig dag och var på väg mot Non Solo Bar på Odengatan där Ivana och brodern satt och väntade, och jag minns hur min känsla där på bussen inför vårt möte inte alls stämde överens med hur det faktiskt blev. Jag såg framför mig att jag skulle träffa två personer som sökte lyckan i Sverige, funderade på om jag kunde ge dem några tips, om vi kanske skulle prata om samhällsskillnader och språk – och ja, jag erkänner, jag såg mig själv som experten som gärna skulle dela med mig om de behövde information. Man kan nog säga att det blev tvärtom. Under de tre timmar vi satt där, tills stället stängde, blev jag upplyst om världen.

Det var framför allt Ivanas bror som, på mycket god engelska, tog sig an uppgiften att beskriva det land de lämnat. Serbien är trevligt på många sätt, och man kan definitivt vara där på semester, som jag och Jenny, och tycka att människor verkar vara tillfreds och att vardagen fungerar, men den bilden är förstås helt ytlig. Jag fick höra om arbetsmarknaden, myndigheter, högt uppsatta politiker med flera områden där korruptionen går djupt, och om ett folk som istället för att kämpa emot suckar, säger ”ja, ja” och skrattar åt eländet. Jag kan inte riktigt återge det, men som illustration berättade han om en brittisk komediserie och en italiensk serietidning, har jag för mig att det var, som båda har samma absurda humor och skildrar en uppochnervänd värld som serber tydligen är störtförtjusta i, för: ”Det är precis så det är här!” Trots att jag inte kände till det han pratade om var det lätt att sätta sig in i vad han menade. Att välja att med ett uppgivet leende kapitulera inför det löjligt obegripliga.

Vi pratade vidare om krig, religiösa inriktningar och betydelsen av släktskap och härkomst. En negativ sida av sammanhållningen släkt- och byvis var hur de banden avgjorde vilken anställning man hade chans att få. Om chefens far och den arbetssökandes farfar kom från samma ort var saken klar. De samhällsfenomen vi pratade om är så klart enormt komplexa och upplysningarna jag fick så subjektiva som de alltid är när man tar del av en enda persons, eller för den delen två syskons, perspektiv, men jag upplevde ändå att insikt efter insikt landade i skallen när de för mig mer eller mindre avlägsna och främmande sammanhangen förklarades.

Ivana var ganska tystlåten under tiden, förutom då hon flikade in erfarenheter som bekräftade hennes brors beskrivningar, och så här i backspegeln tolkar jag det som att hon var den av dem båda som mest blickade framåt. Det är tufft att komma till Sverige i avsikten att inkorporeras i samhället. Det är välkänt av många av oss som bor här, även om vi inte erfarit det själva, men bilden som sprids utanför Sverige är ofta förskönad. Brodern höll ut i en månad innan han flyttade tillbaka, medan Ivana är kvar. Jag önskar honom all lycka båda i att skapa sig en dräglig framtid och att åstadkomma förändringar där han kan, och hoppas att Ivana kan uppbåda den kraft som behövs för att lära sig svenska och skaffa sig inkomst och ta steg efter steg mot det liv hon önskar.

Just nu läser Ivana på SFI, tar städjobb udda tider på dygnet och delar ett litet hus utanför stan med tre serbiska killar, och hon klagar inte på omständigheterna, tvärtom, hon tycker mycket om Sverige och Stockholm och gör ständiga utflykter för att upptäcka sin omgivning. Men en sak tycker hon är tråkig, och det är att hon nästan bara umgås med män. När hon var hemma hos mig en gång i våras plockade jag efter att vi ätit fram ett nagellack – naglarna var i ett krisläge – och skulle just börja måla när hon sa att hon väldigt gärna ville göra det åt mig. Till professionen är hon make-up-artist och saknar den delen av sin vardag. När jag berättade för Jenny H om nagellacket och om att Ivana saknar att ha tjejkompisar kom hon med det förträffliga förslaget att vi drar ihop några väninnor och har manikyrkväll.

Ivana var på. I kväll hade jag henne, Jenny H, Jenny F och Sofia här hemma hos mig, vi åt kycklingsallad och sedan hade Ivana nagelsalong på soffan, där vi satte oss en i taget och valde nagelform och färg på lacket. Jenny H gick hem tidigt, men Jenny F, Sofia och jag besökte alla salongen. Resultatet ses ovan. Som tack fick Ivana två böcker som i text och bild säljer in vårt vackra Sverige. Hon blev glad.