Donald Trump är ingen kung Lear

Om Trump är en Shakespearefigur – och jag drar mig för att koppla samman det största geniet i västerländsk litteratur med en auktoritär fähund – är han snarare en dummare version av Rikard III som just nu går och ylar efter sin häst. I bästa fall en Falstaff, men då i avsaknad av både charmen och den bröliga fryntligheten.

90 % av min mediekonsumtion rör fortfarande – eller som vanligt, kanske jag ska säga – den amerikanska politiken i allmänhet och Donald Trump i synnerhet, sedan ett par dagar mullrande bakom Vita husets väggar, i färd med att så tvivel om valets legitimitet. Den som i dag uttrycker det allra spetsigast är Johan Hilton i DN under rubriken ”Att likna Donald Trump vid kung Lear är en förolämpning mot Shakespeare”.

Det känns lite tomt

Trodde väl aldrig att jag skulle säga det, men jag saknar den flera dygn långa valvakan. Inte för att det är stiltje på CNN och inte heller i SR:s rapportering, trots att det inte har sänts USA-podd i dag (de har varit så flitiga att jag faktiskt haft svårt att hinna lyssna på allt, mellan övriga nyhetssändningar). Trump passar på att göra sig lite extra historisk genom att inte erkänna sig besegrad och har just sparkat försvarsministern.

Slutgiltigt omdöme om The Comey Rule

Då var fjärde och sista avsnittet av ”The Comey Rule” slut (här är första intrycket för två veckor sedan). Jag är nog rätt målgrupp för serien, som låter en återuppleva hela förloppet kring FBI-chefen James Comey och utredningarna av Hillary Clintons problematiska mejllagring, relationen mellan Comey och Trump och avskedandet via nyhetssändning. Inte alldeles sunt, kanske, men jag måste erkänna att det finns ett underhållningsvärde, och jag hade redan slukat historien både i realtid via media och i Comeys biografi A Higher Loyalty, som jag läste när den kom för två år sedan och som TV-serien också bygger på.

Därmed inte sagt att jag älskade serien och det är två slags ingredienser jag hade velat ha mindre av. Den ena är den amerikanska glasyren, som jag möjligen kan förlåta när det gäller frekventa ”I love you, dad”-kramar i familjen Comey, men som stör i andra sammanhang. I min recension av första avsnittet nämner jag ramberättelsen, eller vad man nu ska kalla de korta inslagen som utspelar sig i seriens nutid medan resten blickar tillbaka. Jag vet inte vad vi ska få ut av den unga praktikantens möten med ett par av personerna i dramat, men riktigt sentimentalt blir det när han bondar med Sally Yates, då avsatt som justitieminister av Trump, och får höra stora ord om demokratins beständighet symboliserad av byggnaderna på Pennsylvania Avenue, direkt efter att han tjänstvilligt har erbjudit sig att hämta hennes favoritläsk Diet Coke. Känslosam musik i bakgrunden.

Den andra mindre välsmakande ingrediensen är vissa överdrivna personporträtt, med Trump som det mest extrema exemplet. Visst, han pratar ju så där, skrytsamt och med sina egna associationskedjor, som kan ta samtalet – eller monologen – vart som helst, för att inte tala om vanan att nämna sig själv i tredje person med jämna mellanrum. Det är faktiskt svårt att bedöma om hans repliker är tillskruvade eller ej. Men när man väljer att under den beryktade middagen för två i Vita huset visa Donald Trump hängande över bordet medan han glufsar i sig sin glass samtidigt som ”Jim” sitter beskedligt mittemot med händerna i knät och inte rör sin efterrätt – då har man gjort historien partisk genom parodi. Och det vill jag hävda även om Trump råkar vara en glufsig glassätare i verkliga livet.

I övrigt visas skeendet kronologiskt, om än i varierande tempo, med FBI-lokaler, Vita huset, justitiedepartementet och Comeys hem som de främsta miljöerna. Skådespelarna liknar originalen i varierande grad och presenteras alla med namn i bild, så att vi ska hänga med.

När detta utspelade sig på riktigt, 2016, var åsikterna om Comeys agerande extremt splittrade och jag märker att detsamma gäller själva serien, till och med efter att jag läst två artiklar om den i samma tidning. Nog för att New York Times två texter är olika till sin natur – den första är en intervju med James Comey och Jeff Daniels, som spelar honom, den andra en recension – men medan den intervjuande journalisten gör en välvillig tolkning tycks recensenten applicera sina upprörda tolkningar av verklighetens händelseförlopp på TV-serien. Eller? Är det mina ögon som är grumlade?

Den allmänna uppfattningen verkar hur som helst vara att besluten kring mejlutredningarna påverkade valet till Trumps fördel. Med alla brister i kompetens och personlighet hos de båda kandidaterna i 2016 års amerikanska presidentval begriper jag faktiskt inte hur felaktig mejlhantering ansågs vara så betydelsefullt, trots att det utreddes på FBI-nivå till skillnad från de mer skvallerpressbetonade – men allvarliga – skandalerna som haglade på andra sidan. Jag är öppen för förklaringar.