MMXV Indienskildringen Bakom det evigt vackra – några utsvävningar om form och innehåll

Min smarta kollega Salomon sa för en tid sedan att han brukar scanna av sin egen bokhylla när det är dags att välja titlar till läsecirklar i jobbet. Kanske finns där någon lämplig oläst bok som väntar på en anledning att läsas. En genial metod! Jag tillämpade den omedelbart och avslöjar härmed att De osynliga av Roy Jacobsen kommer att avhandlas på Sturebibblans litterära sommarsalong 30 juli på grund av att jag råkade få ett exemplar av den på en förlagspresentation i våras och på salongen i kväll pratade vi om Bakom det evigt vackra (Behind the Beautiful Forevers) av Katherine Boo. För ett och ett halvt år sedan läste jag ungefär en fjärdedel av ett låneex, innan något annat kom emellan, och inför den litterära salongen investerade jag i ett eget, begagnat storpocketex på engelska. Som bokmärke under läsningen använde jag ett kvitto som visade att den förra ägaren, sannolikt, köpte naturell yoghurt på Sainsbury’s i Woodford Green i utkanten av London 1 juli 2013.

I den engelska pocketen läste jag kanske fyra femtedelar med den svenska översättningen bredvid och på slutet växlade jag, läste på svenska och bläddrade i originaltexten när något behövde kollas upp. Att jag ville kika på den svenska översättningen, och ha lämpliga uppslagssajter redo, hade att göra med de ovanligt kniviga orden som jag inte alltid förstod. Inte kunde jag heller nöja mig med att enbart läsa på svenska när jag upptäckt större och mindre missar i översättningen. Av respekt för författare och läsare ska text alltid översättas så korrekt som möjligt, naturligtvis, och en extra dimension i just det här fallet, då bokens hela romanlika innehåll enligt författaren är autentiskt och belagt så gott hon bara kunnat, är att personer och skeenden beskrivs felaktigt när översättningen fallerar och måttet av autenticitet dras ner. Jag besparar er exempel, men tro mig, felen är uppenbara och skulle kunna avhjälpas med en ganska okomplicerad revidering.

En annan – svårare – aspekt är att matcha originalets ton. Ett grepp jag hade önskat att översättaren hanterat annorlunda var författarens användande av orden ”undercity”, om slummen i Mumbais utkanter, och ”overcity”, om det officiella Mumbai, motsatsord som översättaren genomgående, såvitt jag kunde se, trollat bort där något av dem förekom genom omformuleringar av meningarna. Jag kan inte säga att jag har några självklara förslag till direkta översättningar av ordparet, men något slags svenska motsvarigheter hade behövts för att bibehålla den språkliga effekten. Jag vet inte om orden på något sätt är känsliga eller bara mer eller mindre etablerade på olika håll, men nyligen upptäckte jag att underrubriken till det amerikanska originalet är ”Life, Death and Hope in a Mumbai Undercity”, vilket i den brittiska utgåvan blivit ”Mumbai Slum”. På det svenska omslaget kan det för övrigt stå ”Livet, döden och den ljusa framtiden i Mumbais slum” eller rentav ”Livet, döden och den vackra framtiden i Mumbais slum”. Varför ordet ”hope” broderats ut så till den mildra grad, och dessutom i olika grad, kan jag inte riktigt räkna ut.

Nog om petitesser på ordnivå, nu går vi upp ett steg. Det här är alltså en dokumentärroman, eller ett långt reportage, som står bland facklitteraturen på biblioteken, under signum Oab, ”Sociala strukturer”. Ingen av deltagarna på gårdagens litterära salong kände till boken sedan innan, vilket inte är så konstigt, jag vet inte hur mycket uppmärksamhet den fått i Sverige, men förlaget som gett ut den (Marcus Förlag) är inte ett av de mest kända och böcker som inte klassas som skönlitteratur, trots att de är upplagda på ungefär det sättet och gott och väl kan attrahera en romanläsare, hamnar åtminstone på biblioteken lite i skymundan. Oab-klassificeringen ställer dessutom till det lite extra – den facklitteraturläsare som är intresserad av ”sociala strukturer” och botaniserar i den hyllan kanske inte är ute efter en dokumentärroman om Indien och den som är intresserad av Indien hittar förmodligen inte till hyllan med litteratur om ”sociala strukturer”, för att inte tala om den generella fritidsläsaren som bara vill ha en bra bok.

Och särskilt den här boken, i den gränsöverskridande dokumentärromangenren, är väl värd att lyfta fram. Den amerikanska journalisten Kathrine Boo levde i fyra år nära en grupp människor i slumområdet Annawadi nära Mumbais internationella flygplats och återger sina erfarenheter i form av ett komplext drama, på den enskilda tonåriga sopsamlarens nivå, liksom sopsamlarens familjs, grannskapets, lokalpolitikernas, myndigheternas, Indiens och världens. Man skulle önska att den genomgående röda tråden var något fint, som gemenskap, eller människovärde, men den mest slående ingrediensen – jag tror inte jag ensam om den uppfattningen – är korruption, och i förlängningen en misär byggd på orättvisor. Man behöver vara riktigt ordentligt insatt i den krassa verkligheten för att inte baxna inför oegentligheternas omfattning, bland politiker, poliser, jurister, läkare, just de yrkespersoner allmänheten är beroende av att kunna ha förtroende för. Mest smärtsamt att läsa om är inhemska och utländska välgörenhetsprojekt, som både är djupt välvilliga och innehållsmässigt genomtänkta, men som saboteras fullständigt av människor som på grund av girighet eller desperation eller både och tillskansar sig pengarna med falska bevis på de ändamål de skulle ha gått till, ofta satsningar för utsatta barn. Vem vet, kanske kan en redogörelse som Katherine Boos öppna några ögon tillhörande rätt personer, personer med inflytande över hjälpprojekt i Mumbai, och få till stånd en bättre kontroll. Man vill ju tro på en ljus framtid, kanske till och med vacker.

Men det dystra i läsupplevelsen går alltså inte att bortse ifrån, och jag vet inte om jag ska säga att det vägs upp av skildringarna av fina – om än inte friktionsfria – relationer mellan vänner och familjemedlemmar och av de unga som både besitter drivkraft och rättskänsla mot alla odds. Men historien är spännande, och intressant, hela vägen. Vill man dessutom veta vad som ”hände sedan”, efter 2011, då Katherine Boo avslutade sin research för boken, är det inte svårt att googla fram artiklar, som i åtminstone vissa avseenden ger svar.

Lyssningstips: En sju minuter lång intervju med Katherine Boo om Behind the Beautiful Forevers.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s