Etikettarkiv: Svensk historia

Distansfilmklubb: Hermans historia om Gustav II Adolf

”Hermans historia” är en gemensam passion hos LW och mig och till kvällens Distansfilmklubbsmöte hade vi valt de två avsnitt i säsong 3 som handlar om Gustav II Adolf, sända tisdagskvällarna 6 och 13 december 1994. Undrar om jag såg dem då, eller någon repris som inte krockade med luciafirande.

Gustav II Adolf beskrivs till en början som ganska reko, även om hans image besudlas av oschysta kvinnoaffärer, men det går snabbt utför. Herman Lindqvist vankar runt bland vapen och rustningar i Wrangels rustkammare på Skoklosters slott och berättar om Sveriges då pågående krig: ”Det värsta kriget – det var det danska kriget. Det var en blodig historia. Det var etnisk rensning och folkutrotning av värsta slag. Flera tusen byar förstördes på bägge sidor. Det var inga fältslag, utan arméerna gick in över gränsen och mördade och brände så mycket de kunde. Och där deltog Gustav Adolf med liv och lust.” Det var 1610-tal och kungen var fortfarande tonåring.

En stor del av de båda avsnitten handlar sedan om trettioåriga kriget, men det räcker egentligen inte alls med 58 plus 52 minuter för att beskriva det komplexa skeendet som Herman jämför med 1990-talets EU-diskussioner – inte i form, direkt, utan i grad av omvälvande förändringar. Sveriges beslut att ge sig in i trettioåriga kriget fick enorma konsekvenser, påminns vi om, men så är det å andra sidan med alla beslut i det förflutna. Det ena leder till det andra.

Givetvis nämns att Gustav II Adolf var ”tämligen fet” (som det stod i Lärobok i Fäderneslandets historia från 1872) och Herman beskriver hur kungen på fester kunde få syn på någon mat som bars in av tjänstefolket och genast sätta i sig allt med ett ”kloffs”. Det är bara Herman som kan berätta kunglig historia på det sättet.

Alla avsnitt av ”Hermans historia” kan ses på Öppet arkiv.

Jättejättejättegammalt tyg

Gerumsmanteln är Sveriges äldsta bevarade klädesplagg, daterad till 360-100 f.Kr. Jag minns inte att jag hört talas om den tidigare, men nu när jag fick nys om den har jag läst på litegrann.

Att den låg i en mosse i Tidaholmstrakten i drygt 2000 år innan den råkade grävas upp 1920 är förstås fascinerande, intakt sånär som på missfärgning, en söndertrasad del efter ett olyckligt spadtag när den hittades och ett antal stickhål, som enligt forskarna pekar på att mantelns innehavare blev mördad.

Det där med det eventuella mordet bryr jag mig inte så mycket om, det är bara en hypotes och även om den stämmer är det väl en chans på miljarden att vi skulle få reda på några som helst andra fakta kring den händelsen.

Men tyget! Tyget! Hade någon sagt att det var en stor och välanvänd yllesjal tillhörande en gumma bosatt nära den där mossen 1920 skulle jag ha trott på det. Jag fattar att människor har vävt tyg och burit mantel långt tillbaka i historien – jag har ju trots allt läst om mantlar redan i Moseböckerna – men att i princip samma teknik tycks ha överlevt under så enormt lång tid … Det är svindlande.

Här är en närbild.

Mer om Gerumsmanteln på Historiska museets webbplats.

CDXIII Onödigt elände nu, onödigt elände på 1700-talet

Ibland aktualiserar sig saker från flera håll på ett intressant sätt, och just nu handlar det för min del om orättfärdigt krigande vid 1700-talets slut.

Då och då tittar jag på gamla Hermans historia-avsnitt, både för den sköna 90-talskänslan och för att helt enkelt putsa på mina historiekunskaper. Ofta handlar det om kungligheter, och eftersom hela kunglighetens liv ska få plats i ett program på någon knapp timme hinner man sällan få någon djupare förståelse för de händelser som beskrivs. Ena minuten ändrar kungen lite lagar och nästa låter han avrätta en vän, sedan ställer han till med kalas, bråkar med kyrkan, råkar ut för en sjukdom, avvärjer en statskupp, skaffar sig en älskarinna och startar ett krig.

I somras såg jag Hermans historia om Gustav III och blev lite förskräckt. Jag har alltid tänkt mig honom som en trevlig men lite fjantig beskyddare och utövare av de sköna konsterna som var regent varannan onsdag, om det inte spelades något bra på Dramaten. Så var det tydligen inte. Mest upprörd blev jag när det berättades om hur kungen såg sig om efter något land att kriga mot under 1780-talets slut, för att ett krig skulle öka hans popularitet i somliga kretsar. Svenska och i det här fallet ryska individer och familjer fick betala ett högt pris för regentens nyck.

(Frustrationen över hur krig startas av män – för det allra mesta – med självhävdelsebehov ventilerades på en buss i augusti.)

Så häromdagen sändes första avsnittet av SVT:s nya kostymdrama Anno 1790. Självklart ville jag se det, med tanke på att Anna var inspelningsassistent under seriens tillkomst och har berättat en hel del om vad som försiggick bakom kulisserna. Och vad är avsnittets första konflikt? Jo, huvudpersonen arbetar som fältskär just under Gustav III:s ryska krig, lik staplas på lik, kanoner smäller och ännu fler skadas och dör, och både huvudpersonen och flera andra uttrycker den självklara men livsfarliga kritiken – kungens krig är onödigt.

Till det här kopplas också det fokus jag haft de senaste dagarna på tecknade serier och hur till exempel klassiska romaner kommer ut som seriealbum. Även facklitteratur finns i serieform – om några veckor har vi läsecirkel om Gaza, tecknad journalistik av Joe Sacco, på Sturebibblan – och i lunchrummet i går pratade vi om att underlätta för elever genom att ha vissa läromedel i form av bildrutor och pratbubblor. Då kom jag att tänka på en liten bok om Tudor-släkten, vill jag minnas, som jag bläddrade i för länge sedan. Där kom den engelska flottan och det stod ”BOOM!” i pratbubblorna, och så kom den spanska flottan och lät istället ”EL BOM!”. Skojigt, på sitt sätt. Tanken var väl att man skulle lägga det där med engelska och spanska flottan på minnet, och det funkade uppenbarligen i mitt fall. Men just nu är jag skeptisk. Varken seriealbum eller Hermans historia gör eländet någon som helst rättvisa. Likhögarna i TV-serien var faktiskt i det här avseendet mycket bättre. Eller ännu hellre – gå till Livrustkammaren och titta på Karl XII:s hatt med skotthål och handskar med blodfläckar. Det är det som är 1700-talskrigen, inte årtal att rabbla och kungar att hålla ordning på, utan blod och vapen och lidande, precis som i krigen som livesänds på CNN.