Etikettarkiv: Bokcirklar

Nu har vi läst ut Last Man in Tower

Så har HA och jag haft Facetime-bokcirkel nummer två om Last Man in Tower av Aravind Adiga. Vid tillfälle ett satt jag på balkongen med möjlig risk att störa mina grannar bakom balkongavdelarna med tämligen långvarigt pladder om en bok om just grannar. Vid det här tillfället var jag inomhus, högblank i ansiktet framför skärmen, men med nyfärgade fransar och bryn. Det hör inte till vanligheterna att jag bokar in en ansiktsbehandling, men för några timmar sedan skakade jag av mig regnet efter promenaden genom stan och blev nedbäddad på en brits på en salong på Rehnsgatan, och själva frans- och brynfärgningen var en premiär. Ögonbrynen bryr jag mig egentligen inte så mycket om och jag bad om mycket diskret färgning, men att få mörkare ögonfransar gillar jag skarpt. Kanske klarar jag mig med mindre frekvent mascaraanvändande framöver.

Last Man in Tower hamnade på min TBR-lista efter att jag läst och uppskattat författarens debutroman The White Tiger och trots att genre och ämne inte riktigt är HA:s kopp te gick hon med på cirkelbokvalet med påpekandet att det är bra att bredda sin läsning. Det slutade också, väntat nog, med att jag var den som tyckte bäst om boken, även om den inte var en lika häftig läsupplevelse som The White Tiger. Det finns förstås likheter – båda romanerna skildrar ett orättvist och hierarkiskt uppdelat indiskt samhälle och persongalleriet är färgstarkt och skruvat på ett delvis liknande sätt – men trots dramatiken, från det dagliga spionaget grannar emellan till den skurkaktiga fastighetsmagnatens obehagliga metoder, är Last Man in Tower jämförelsevis subtil, och kanske lite onödigt ordrik.

Grannarna är många i det hus historien kretsar kring, de introduceras i rask takt och utmejslas därefter genom sina interaktioner i ett ganska utdraget tempo, samtidigt som vi får reda på hur var och en resonerar kring handlingens stora fråga – de boende erbjuds dubbla marknadsvärdet för sina lägenheter, men bara om alla väljer att anta erbjudandet och lämna torn A i bostadsrättsföreningen Vishram Society, där många av dem bott i stora delar av sina liv. Lyckas de komma överens om detta – spoiler: att komma överens är svårt – ska huset rivas och lämna plats för lyxbostäder. Trots personförteckningen i bokens början går en hel del av ens läsfokus åt till att hålla isär Ajwani, Kothari och Kudwa, familjen Puri och paret Pinto och diverse barn. De gånger vi lämnar Vishram Society är det oftast för att följa historiens bad guy Dharmen Shah, den fula fisk till affärsman som började från noll och har bestämt sig för att bygga upp sitt imperium till vilket pris som helst, och jag behövde ärligt talat anstränga mig en hel del även för att få grepp om honom.

Problem och händelseförlopp är intressanta, men inte rafflande, och man behöver gripas av dem för att hålla sig motiverad genom mer än 400 sidor – om man inte, som jag, så lätt fångas av atmosfären i en schyst Indienskildring. Jag som i de flesta fall har svårt för skönlitterära miljöbeskrivningar låter mig tjusas av det en gång så stolta torn A i Vishram Society, nu nedgånget, med vittrande fasad och stillastående hiss, men ändå med en standard – eller kanske bara en nedärvd, symbolisk status – som gör lägenheterna till medelklassbostäder, i kontrast till slummens kyffen precis runt knuten.

För den som vill fördjupa sig i urban utveckling, klassklyftor, individualism och moral i förhållande till pengar är Last Man in Tower en rik källa att ösa ur, och jag hade förväntat mig den typen av problematisering av samhällsstrukturer, men också lite mer äventyr. Tur att Aravind Adiga har skrivit fler böcker. Jag blev inte helt såld den här gången, men heller inte ett dugg avskräckt.

Mygel i Mumbai

Min balkong på Kungsholmen, där jag tillbringar kvällen med ett glas rabarbersaft i Mumbai vid 00-talets mitt, tillsammans med HA på Lidingö.

En av fördelarna med en digital bokcirkel med bara två medlemmar är flexibiliteten. Last Man in Tower av Aravind Adiga är inte svårläst, men ganska tjock, och eftersom vi båda fick tidsnöd bestämde vi oss för att kvällens träff skulle handla om de sex första kapitlen. Det är drygt halva boken, vi har lärt känna personerna som bebor torn A i bostadsrättsföreningen Vishram Society och kunde spekulera kring vad som ska hända med Masterji, Mrs Puri, Ajwani och de andra, med sina olika inställningar till erbjudandet från en hal affärsman om att få bra betalt för att flytta från sina hem. Om alla går med på det ska huset rivas, men titeln antyder att en man vägrar in i det sista. Hur det går vet vi vid nästa träff.

Legionärerna – P.O. Enquists undersökning

Jag visste ingenting om baltutlämningen till Sovjetunionen efter andra världskrigets slut innan vi i bokcirkeln bestämde att vi skulle läsa något av nyligen bortgångna P.O. Enquist och valde dokumentärromanen Legionärerna från 1968, och nu vet jag ännu mindre. Nä, det är inte sant, jag vet mycket mer, men det P.O. Enquist försöker reda ut genom att under 60-talet gräva i och följa upp händelserna – både hur det egentligen gick till och om olika svenska aktörer gjorde rätt eller fel – ter sig nu som ett ännu mer komplext och kompakt mysterium.

Mest förbryllande är det litterära verkets form och ideologiska grund. Innehållet är dokumentärt, men klassifikationen är roman och därmed finns fiktiva inslag, men vi vet inte vilka. Bonniers litterära magasin ska tydligen 1970 ha avslöjat att boken innehåller påhittade personer – men P.O. Enquist har sitt på det torra, det han har skrivit är ju skönlitteratur. Vanligtvis är en dokumenärroman en i grunden sann historia där författaren har tagit sig vissa friheter, som att förenkla en alltför trasslig väv av trådar eller använda sin fantasi på de punkter där dokumentationen inte kan ge besked, som hur dialoger kan ha låtit och vad som kan ha försiggått i personernas tankar och känsloliv, men så ser inte Legionärerna ut. Där följer vi ”undersökaren”, en person som av allt att döma är identisk med författaren, och hans självpåtagna uppdrag att utreda alla turer kring de 167 baltiska soldater som stred på axelmakternas sida, befann sig i Sverige 1945 och på Sovjetunionens begäran överlämnades till dem och ett ovisst öde. Politiker fattade beslutet på märkliga grunder. Diverse svenska organisationer protesterade. Media tog ställning åt ena hållet, sedan åt andra. Så komplex brukar ju verkligheten vara, det snåriga förloppet köper jag, men märkligast av allt i sammanhanget är att det så småningom framkommer att ”undersökaren”, med sina vänstersympatier, från början bestämt sig för att den svenska regeringens beslut var riktigt, vilket förmodligen, säger han, styr honom i undersökarrollen.

När jag jobbade på Slussens bibliotek, där vi från folkbiblioteket kompletterade Stadsmuseets Faktarums litteraturutbud bland annat med ett skönlitterärt bestånd om Stockholm och Stockholms historia, brukade en av museimedarbetarna mellan raderna uttrycka sin skepsis till nyttan av att lära sig något om historia genom romaner. Vad vet man som läsare om en romanförfattares förmåga och ambitioner att göra research? Eller hur många medvetet utbroderade eller rent kontrafaktiska inslag boken har? Jag förstår så klart hur han tänkte, men har samtidigt många gånger konstaterat romanens förmåga att förflytta en till en plats och en tid på så sätt att man plötsligt får ett sammanhang och historien blir begriplig. Per Anders Fogelströms Henning har aldrig existerat, men han har gett mängder av läsare en förståelse för en inflyttad arbetares liv i Stockholm under 1800-talets andra hälft. (Ett dåligt exempel, egentligen, eftersom jag själv inte läst Mina drömmars stad. Jag grundar detta på ofta upprepad hörsägen.)

P.O. Enquists undersökning var omfattande, både i form av arkivgrävande och inhämtande av information i samtiden, tillräckligt kort tid efter själva händelserna för att inblandade personer fortfarande skulle vara i livet och möjliga att söka upp. Ändå valde han romanformen och var därmed fri att behandla sitt material hur han ville, behövde inte förhålla sig till en journalists eller forskares formella och etiska regler, kunde skruva till och hitta på vid behov och behålla sina förutfattade meningar. Under läsningen vacklade jag mellan åsikten att det var ett intressant beslut som kan ha gjort slutprodukten bättre och frustrationen över att jag förkovrade mig i ett för mig främmande ämne, men att nästan 500 sidor lärdomar inte var att lita på.

Så här i efterhand är jag mest benägen att hålla med museikollegan. ”[E]ftersom den är en roman kan den förbli i den spänning som byggs upp i den, utan att behöva ge facit, någon slutgiltig förklaring, någon förlösning”, stod det i Svenska dagbladet 2018, då Legionärerna fyllde 50 år och gavs ut på nytt. Jag ser det inte så, det är snarare skönlitteraturen som brukar vilja paketera verkligheten med början, mitt och slut, medan den dokumentära formen får lov att acceptera att någon slutgiltig förklaring inte går att vaska fram. Med andra ord kräver jag inte att P.O. Enquist skulle servera en komplett redogörelse och ett moraliskt ställningstagande angående baltutlämningen, särskilt inte det sistnämnda, men jag hade nog hellre än en dokumentärroman läst just en undersökning.

Förortsskildringen Klass

Inför sista föreläsningen i ”Stockholm i litteraturen” kunde vi välja mellan att läsa Still av Hassan Loo Sattarvandi och Klass av Elise Karlsson. Min kurslitteraturbokcirkelkompis H och jag valde gemensamt den av de två förortsskildringarna som inte verkade handla om droger, nämligen Klass. Cirkeln hade vi i förrgår.

En SVT-skribent skriver att Klass ”utforskar förorten, universitetet och resan däremellan” och hade jag bara läst den formuleringen hade jag säkert kunnat bli sugen på boken även om den inte var kurslitteratur. Nu kan jag konstatera att beskrivningen stämmer, men det var inte en bok för mig. Jag tycks nämligen ha stora empatiproblem när det gäller romaner om unga kvinnor som ältar, velar och inte kommer någonvart.

Hon är fast, Hélène, i ett slags psykologisk förortsfälla och även i begränsningen som kommer av att hon varit utstött i skolan. Bara det hade varit tillräckliga hinder i en skildring av en ung människas väg till och genom universitetsstudier, men här skruvas handlingen till av två extra element. Det ena är att Hélène visserligen har en ickesvensk förälder, men till skillnad från dem hon växt upp med i Rinkeby har hon nordiskt utseende. Alltså upplever hon att hon sticker ut hemma i sin förort och på universitetet smälter hon in till utseendet, men är på insidan en förortstjej som känner sig främmande bland medelklasstudenterna. Det andra tillskruvandet är att en lärare Hélène hade på högstadiet har skrivit en bok om sin tid med klassen i Rinkeby och när den nu ska publiceras blir Hélène och en av hennes gamla klasskamrater på förhand upprörda över den bild de förväntar sig att få se etablerad som sanning, lärarens bild av dem och platsen de kommer ifrån. På flera sätt ställs alltså frågor om vem som får och kan representera och definiera förorten.

De frågorna i sig är intressanta och meningsfulla och jag har egentligen ingenting emot premisserna, men det finns definitivt svagheter i händelseförloppet, särskilt kring boken om skolklassen. Hélène och klasskompisen som, på varsitt sätt, bävar inför en snedvriden beskrivning av sig själva, bestämmer att Hélène i den coolare kompisens namn ska skriva en motskrift som avslöjar hur det egentligen var och de räknar med att deras bok ska göra succé. Den planen, i kombination med hur Hélène genom att förföra lärarens pojkvän kommer över hennes bokmanus före publiceringen, tillhör de mer orimliga inslagen och personligen är jag inte heller så förtjust i den skrivprocess som följer. Hélène bearbetar lärarens manus genom att spränga in sina egna erfarenheter och perspektiv och det hela blir ett övertydligt sätt att visa att förortsrepresentanten själv kan ta över tolkningsföreträdet.

Så långt var H och jag ganska överens, men skildringen av huvudpersonens inre liv och handlingar, eller brist på handlingar, var det jag som hade problem med. Den enkla förklaringen är att jag inte känner igen mig och därför inte förstår, Hélène är formad av erfarenheter jag inte har haft och hennes personlighet, värderingar, hur hon analyserar sin omgivning – de flesta av hennes egenskaper är raka motsatsen mot mina egna. Att drabbas av osäkerhet och skylla sina tillkortakommanden på andra är en naturlig följd av att själv ha blivit förfördelad och jag får dåligt samvete av att jag låter mig provoceras av det som nog ska ses som allmänt mänsklig svaghet, men kan inte låta bli att med viss upprymdhet nicka åt DN-recensentens krassa tolkning:

[Hélènes] bild av andra människors världar är den där sortens aggressiva abstraktion som man håller sig med en bit upp i åren, och sedan förhoppningsvis mjukar upp; föreställningen att alla andra är på ett visst sätt, alla andra är ytliga/självsäkra/lyckliga.

Det är en aning trångt att som läsare vara inlåst i jagberättarens syn på världen, eftersom man kan ana vidden av hur en ung, depressivt färgad självupptagenhet styr hennes blick.

Nog för att jag är ganska fast i min uppfattning – inte ens cirkelsamtalet fick mig att vekna, vilket faktiskt händer ibland – men jag försöker förstå. Jag har lyssnat på två författarintervjuer om boken och en radiorecension, utöver de recensioner jag läst. Nu blir jag inte klokare på boken, men om kursen ville få mig att reflektera över förortsskildrande litteratur är väl syftet uppnått.

Mannen på balkongen

Jag hade bara läst en av tio i sviten ”Roman om ett brott” av Maj Sjöwall och Per Wahlöö, nämligen Den vedervärdige mannen från Säffle, så det gladde mig att den som valts ut till kursen ”Stockholm i litteraturen” var en annan, Mannen på balkongen från 1967. Det är den tredje i serien och antagligen den som tydligast skildrar Stockholm, den läsare som kan Vasastan, framför allt, kan enkelt följa i förövarens och polisernas spår.

Under gårdagens distansbokcirkel med H – som återigen ställer upp som diskussionskompis kring en av mina kursböcker – pratade vi om staden, tiden, polisväsendet. Brotten är grymma, en flickmördare går lös, men trots mördaren, en brutal rånare i en biroll och allmänt fokus på samhällets förfall skvallrar många detaljer om en mer oskuldsfull tid och en stad som verkar ha vimlat av poliser. Mördaren slår till i parker och att han lyckas välja platser och tidpunkter då ingen polispatrull håller uppsikt tycks vara oerhört förvånande. I övriga sammanhang genom boken, när någon i stans vimmel behöver anmäla något otillbörligt, finns alltid en konstapel i närheten.

Vi gillade boken båda två. Stilen är torrt rapporterande, men jakten är ändå en jakt, en kamp mot klockan och irrelevanta stickspår, och genom dialoger och interaktion lär vi känna poliserna, Martin Beck, Gunvald Larsson och de andra. I utgåvan från Piratförlaget finns lite bonusmaterial i slutet, som förteckningen över poliser ovan.

Lite svamligt men engagerat är pratet mellan tre Sjöwall Wahlöö-fans i ”Podd om ett brott” – jag började lyssna på avsnittet om Mannen på balkongen för att få lite extra kött på benen när jag hade ett par kapitel kvar, men stängde av för att lyssna vidare senare när jag upptäckte att slutet avslöjas – men den som är nyfiken på de politiska aspekterna av historien och vilka starka känslor läsare kan få för respektive polis rekommenderas att lyssna. Då och då beskrivs detaljer ur handlingen en aning felaktigt, men det kan man leva med.

Karin Boyes Astarte

Ur ett brev från Karin Boye till Astartes danska översättare.

”Är det den med skyltdockan?” frågade kollegan J när jag sa att jag skulle börja läsa Karin Boyes roman Astarte från 1931. Det sa jag att det var, för det var ungefär det jag fått reda på av snabb research inför läsningen av boken som kurslitteratur på ”Stockholm i litteraturen”. Därför var jag inställd på att en skyltdocka skulle stå i centrum för alltihop, rentav vara huvudperson, och nog för att historien är udda, men centralfigurerna är ändå människor.

Precis som med Hjalmar Söderbergs Förvillelser gick H med på att ha Astarte som cirkelbok innan den tas upp på kommande föreläsning på min kurs och vi diskuterade den i förmiddags. Det var, som alltid, bra att få prata om den efter läsningen, men ingen av oss uppskattade den eller såg riktigt dess förtjänster. På sätt och vis är det en Stockholmsskildring, men mest på ett filosofiskt plan. Det handlar om konsumism, modernitet, ytlighet, kvinnligt och manligt, social och intellektuell status, småstads- och storstadsliv – Karin Boye passar på att stoppa in ämne efter ämne i tablåerna som beskriver ett antal ungdomar och vuxna vars vägar korsas, men som inte hålls ihop av en samlad intrig.

I sin samtid beskrevs romanen av recensenterna, givetvis manliga, som en liten ”damroman”, som uppehåller sig vid mode och liknande fenomen, men även om vanan att läsa politiskt och symboliskt laddade romaner såg annorlunda ut 1931 och bokens djup och budskap gick recensenterna förbi undrar jag hur den kunde läsas som något lättsamt. Personligen uppfattade jag den som överlastad av ideologiska reflektioner och skulle som recensent inte ge den något högt betyg, men som underhållningslitteratur skulle den än mindre hålla måttet.

Jag tar med mig en insikt av läsningen och kan nästan garantera att det inte är något Karin Boye hade kunnat ana skulle ha någon vidare betydelse för framtida läsare. Ynglingen Tage står på Sankt Eriksbron och ser ljusreklam och Kungstornens restauranger – på den här tiden var det Sveriges högsta skyskrapor och det var väl inte så mycket i vägen för sikten, trots att de ligger en bra bit bort – och bara det ger mig en schyst tidsreseupplevelse, men så står det också att ”bron skakade av spårvagnsdån och ett norrgående tåg djupt nedanför 
svepte in honom i ett fuktigt moln av vit ånga”. Jag måste ha gått över Sankt Eriksbron många gånger medan tåg passerat där nedanför och att det fanns ånglok vid den här tiden är heller ingen nyhet, men just det här var ett fenomen jag varken läst om tidigare eller hade räknat ut själv. En klockren ögonblicksskildring levandegör Karin Boyes Stockholm för mig. Symboliken i den klassklättrande Tages ärelystna spejande över staden, och kanske också tågets framfart där nere, blir genast mindre intressant.

På promenad med Tomas Weber 1895

I går kom tjänstlediga kollegan M in på biblioteket och berättade om sina pågående studier, bland annat en uppsats han skriver i litteraturvetenskap. Där stod vi i rotundan, bokstavligen omringade av tusentals böcker, och den bok han skriver om är den som låg framför mig på disken, Hjalmar Söderbergs Förvillelser, som är kurslitteratur på ”Stockholm i litteraturen” och som jag skulle ha digital bokcirkel med H om just i går.

Tematiken M skriver om rör ekonomi och estetik – pappan som spelar bort pengar, reklamen för kaffesurrogat på ridån på operan (!), inköp av flärdfullt röda handskar – men som många andra före mig intresserade jag mig mest för Tomas Webers flanerande i centrala Stockholm. 19-20-åriga Tomas Weber, hans tjejer, hans familjs sociala umgänge, hans brist på pengar och brist på meningsfull sysselsättning är egentligen ganska ospännande och språket, det som gör Söderberg till Söderberg, har inte samma stuns här som i senare verk. På så sätt var det något av en besvikelse, men råkar man vara sekelskiftes- och Stockholmsromantiker är det förstås en fröjd att följa med från handskbutiken på Arsenalsgatan i inledningen (”En ung herre i mörkblå vårrock och röda handskar kom ut ur en butik vid Arsenalsgatan.”) och vidare över Norrmalm och Östermalm, fram och tillbaka, med detaljerat beskrivna promenadvägar. Det talas om en mekanisk verkstad ”ute på Kungsholmen”, men så långt sträcker sig inte herr Webers promenader. Han är visserligen på väg till Karolinska institutet, strax bortom dagens Stadshus, för att söka rätt på en studiekamrat, men stöter ”oförmodadt” på honom redan ”i viadukten under järnvägen”. Så är det oavbrutet, det går inte långa stunders söderbergskt flanerande mellan mötena med bekanta. Och det är för övrigt inte bara Kungsholmen som beskrivs som perifert, Tomas Weber tar också en spårvagn från trakten kring Norra Bantorget ”tillbaka till stadens centrum”.

Vill man gå samma vägar som Tomas Weber kan man enkelt notera de omkring 200 omnämnandena av gator och platser (jag gjorde en lista under läsningen, jag vet att det tyder på en osund fascination), men det var bara samtidens stockholmska läsare som verkligen kunde se omgivningarna framför sig, för även om det finns miljöbeskrivningar är huvudpersonens visuella intryck inte fullt så viktiga för Söderberg att rapportera om som själva adresserna.

Tur då att Stockholmskällan finns, för den som blir sugen på att titta på foton från 1890-talets mitt. Inte för att jag direkt tog mig tid att slå upp miljöerna under läsningen – jag hade ju en deadline i form av bokcirkel och var fullt upptagen med att lista alla nämnda platser – men i början av romanen står att från ”Operabyggnaden ljödo hammarslag och grundläggarsång” och jag mindes att jag hade sett någon bild på vårt nuvarande operahus under uppbyggnad. Den var jag tvungen att slå upp. Förvillelser gavs ut 1895, fotot är från 1896.

Ur Stadsmuseets samling, okänd fotograf.

Den som vill läsa Förvillelser kan förstås låna ett biblioteksex, men hela texten finns också på Litteraturbanken, att läsa direkt eller ladda ner som EPUB-fil.

Pesten i gammal översättning

På träffen med min privata bokcirkel för fem veckor sedan nämnde en av deltagarna att Pesten av Albert Camus har lyfts fram i media som en återaktualiserad roman och tyckte att den vore intressant som cirkelbok till nästa tillfälle. Visserligen skulle den läsas som en krigsallegori när den kom 1947, men det är förstås som epidemiskildring den är intressant i våra dagar, och inte behöver man vara någon särskilt skarp litteraturanalytiker för att se parallellerna.

Det börjar med några få sjukdomsfall för att sedan öka. Myndigheterna rapporterar dödssiffror, men invånarna i den drabbade staden har till en början svårt att tolka dem, eftersom de inte vet i vilken takt människorna där dör under vanliga omständigheter. Samhället får brist på viktigt material. Vissa butiker stänger. Vården går på högvarv och begravningsfrågan blir mer och mer akut. Sjuka måste isoleras och deras anhöriga får inte träffa dem.

Hade jag läst boken för bara några månader sedan hade jag inte haft en aning om hur realistisk beskrivningen av förloppet är och förmodligen hade jag upplevt den som ganska tradig, särskilt som den svenska översättningen från 1948 är styltigt gammalmodig. Trots att jag hade goda incitament, med en cirkelträff framför mig och all igenkänning, var språket ett visst hinder – så när jag för bara några dagar sedan upptäckte att den nyöversättning jag gärna hade önskat alldeles snart kommer ut på Bonniers visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Cirkelträffen hade vi i går, så tajmingen för oss var inte perfekt, men hur perfekt är den inte för det läsande Sverige som just nu inte verkar vilja något hellre än att läsa Pesten? På biblioteket är den gamla översättningen väldigt efterfrågad och när den nya kommer blir det förmodligen rusning.

Det var inte så dumt att prata av sig med de andra – i WhatsApp – särskilt som det handlade om något vi alla berörs av. Men jag har bestämt mig – jag ska läsa Jan Stolpes översättning också, med förord av Per Svensson, så snart jag kan.

Nu har vi pratat klart om Testamente

En uppföljning om Nina Wähäs Testamente, som jag diskuterade med H för andra gången i går (här skrev jag av mig efter vår första digitala bokcirkelträff). Nu hade H läst till slutet och vi kunde prata om flera överraskande drag som kommer sent i boken. Eftersom jag nämner ett par av dem nedan kommer här en

SPOILERVARNING!

När vi konstaterat att varken H eller jag blivit jätteförtjust i boken sökte vi fram några recensioner och läste valda stycken högt. För vi visste det ju från början – hyllningarna vet inga gränser. Expressens rubrik: ”Hon är så bra att jag blir vansinnig”. Och: ”Jag är fullkomligt uppslukad ända från start”, säger Aase Berg i DN, ”för Wähä kan verkligen skriva.” Och vidare i DN-recensionen: ”Det viktigaste är språket, som ofta bryter fram i överrumplande stringens.” Tycke och smak är ju helt individuellt, och tydligen också uppfattningen om språklig stringens och kvalitet överlag.

Under vårt första boksamtal skrattade H när jag, som ett slags eftergift efter att jag ondgjort mig över just språkkvaliteten, sa att boken kan fungera som diskussionsunderlag för vidare funderingar på hur livet förändrats, eller inte, under de senaste generationerna i ett tornedalskt lantbrukssamhälle. Det där med ”diskussionsunderlag” tyckte hon var en riktig sågning. Det var inte menat att vara alltför drygt och elakt, mest uppriktigt, och även nu efter vårt senaste samtal håller jag fast vid det. Ämnena som behandlas är inte alls ointressanta, men det är för många och viktiga aspekter runtomkring som drar ner min upplevelse och därmed min öppenhet för att ta till mig berättelsen som en analys i sig själv.

Aase Berg tar faktiskt också upp en aspekt som hon tycker drar ner trovärdigheten, nämligen själva det testamente pappan skrivit och som familjen och vi läsare får ta del av i slutet av boken, där han framstår som mycket verbal och klarsynt. I bokens början skildras alltså pappan som en fåordig sadist som terroriserar och traumatiserar den familj som man sedan följer, och förutom att den extrema personlighet som presenterats inte stämmer överens med testamentets innehåll förvånas jag av att pappans roll så snabbt blir så förminskad. Från att ha etablerats som den tyranniska mörka skugga som faller över allt och alla i den stora familjen – om än på mycket olika sätt för de olika barnen – blir han mest en del av det lantliga, gammalmodiga och isolerade liv som syskonen i olika grad bryter med. Tills strålkastaren plötsligt vänds mot honom som förövare igen och han mördas under diffusa omständigheter.

I en intervju i Sydsvenskan säger Nina Wähä att hon tror att alla familjer är fulla av elände och att man gör klokt i att ta ”kontroll över sin berättelse” och därmed bearbeta den. Jag vet att jag har skrivit om det tidigare, men det här är ytterligare ett av de tillfällen då jag blir påmind om en kommentar från Dr Phil. Eftersom jag bara har sett några enstaka avsnitt (om ens det, enstaka halva kanske – vill gärna framhålla detta) vet jag inte om det är en standardreaktion från hans sida eller ej, men det var ett svar till en kvinna med pågående elände i sin familj, av en riktigt svår art. När hon som ett konstaterande av något självklart sa att hemska saker pågår i alla familjer sa Dr Phil nej, så är det inte. Det finns gradskillnader i elände. Vardagsbekymmer och slitningar i relationer är vanligt, grova övergrepp är ovanligt.

Inte för att jag tror att Nina Wähä fullt ut vill normalisera en sadistisk familjefar, däremot passar det liksom in i vår tids klyschor. Det traditionella livets attribut är här en stor syskonskara, en våldsam pappa, en kuvad mamma och en flagrant dubbelmoral. När barnen närmar sig vuxen ålder flyttar de flesta ifrån sin hembygd och det finns inte så mycket stabilitet och värderingar att ta med sig, utan vägen som möjligen kan leda till lycka är normbrytandets, nya livsstilar som indikerar att det traditionella livets ramar var ett fängelse. Det gäller även mamman, som inte bara behöver lämna det destruktiva äktenskapet utan också börja dejta och älska sin kropp. Hade inte kontakten med männen skett via annons och brev hade det varit en historia direkt från utgivningsåret 2019, snarare än tidigt 1980-tal.

Som om jag inte hade dissat nog undrar jag genom läsningen varför det behöver vara hela tolv syskon plus två som dött. ”Ni måste dessvärre lära känna dem allihopa”, informerar och beklagar berättaren på första sidan. Även en syskonskara på, säg, åtta hade varit stor, kunnat inbegripa många personlighetsdrag, livsval och öden och varit 33 procent enklare att hålla isär. Men eftersom jag till skillnad från den stora majoriteten inte tycks vara mottaglig för bokens företräden ska jag avhålla mig från vidare förbättringsförslag.

Som tur är ska vi prata mer om Testamente

På tisdagar deltar jag i onlineföreläsningar och på söndagar i onlinegudstjänster, i förrgår var jag med en stund på brorsans socialt distanserade 40-årsfirande via FaceTime och i går hade H och jag FaceTime-bokcirkel, första tillfället av två om Nina Wähäs Testamente.

Jag är rädd att jag var ganska onyanserad och ska bättra mig till nästa gång. Mer än något annat har det att göra med språket. Amatörverk av personer som har en spännande och viktig historia att berätta – flyktingars flykt, brottslingars väg ut – kan jag läsa med stor behållning utan att besväras något vidare av vare sig klyschor eller språkliga missar. Det överseendet har jag inte när jag läser det som amerikaner kallar ”literary fiction”, böcker vars försäljningsargument helt enkelt är hög litterär kvalitet.

Att Testamente ibland utbrister i engelska uttryck är förstås ingen miss: ”De skulle alltid vara förenade, like it or not.” ”Ett annat släkte, all together.” Men varför? Man kan väl säga att företeelsen passar med tiden för bokens tillkomst – den gavs ut tidigt 2019 – men berättelsen är en tillbakablick på 1900-talet, mest 1980-talets början, men som längst tillbaka till sent 1920-tal. Är det för att vi inte ska glömma att berättaren, som annars håller sig ganska osynlig, hör hemma i en annan tid? Jag skulle nog inte ha något emot greppet om jag såg syftet, men när stilen i övrigt ska ta en tillbaka till dåtidens isolerade tornedalska lantbruksliv undrar jag varje gång vad det är för poäng jag inte förstår. När sedan en av personerna i det tidiga 1980-talet, visserligen mer världsvan än de andra, godkänner sin bondska mammas nya friare med ett ”It’s a keeper!” har greppet gått över från konstigt till fel.

Ännu mindre försonligt inställd är jag till de uttryck som är uppenbart direktöversatta från engelska till smått förvrängd svenska, eller bara delar av meningar som lånat engelsk grammatik. Lägg till detta felaktigt använt bildspråk (”snöbollseffekten” är inte att i efterhand se en liten händelses roll i ett större skeende) och allmänna små stilbrott, där vissa ord sticker ut i en i övrigt enhetlig stil. När jag sedan börjar haka upp mig på talspråkssyntax och smärre upprepningar som hade kunnat snyggas till har jag kanske gått för långt. H försökte ta mig ur tunnelseendet och påpekade att felaktigt bildspråk också kan vara ett medvetet grepp. Jo, kanske. Men jag blir inte övertygad om att så är fallet.

Vi tänkte båda på Karin Smirnoffs Jag for ner till bror när vi läste om lantbruksfamiljen långt upp i norr med en pappa som misshandlar fru och barn psykiskt och fysiskt. En skillnad är att den familj Nina Wähä skildrar består av mamma, pappa och inte två utan tolv barn, eller fjorton, beroende på hur man räknar. Istället för att stirra på ord hade jag ju kunnat fundera lite mer på vad syskonens olika livsval representerar, hur mamman gör sin radikala resa, hur familjerelationer förändras från generation till generation och vad som går att säga om pappans förvandling från nittonårig soldat med charmen i behåll till vedervärdig tyrann. Jag är inte blind för den myllrande värld som målas upp, med symbolik, utveckling och budskap, men blir liksom för stolt för att att låta romanen öppna de dörrarna åt mig när jag inte gett hantverket godkänt.

Innan vi har vår andra bokcirkelträff ska jag läsa ett par recensioner och se om jag trots allt knuffas över tröskeln. Jag vet, inte minst utifrån bibliotekets milslånga reservationskö, att det är en omåttligt populär roman.