”Månadens diktsamling” i Poesibazaren – sista onsdagen i månaden – handlade i dag om Olav H. Hauge, norsk diktare, storläsare, ofrivillig äppelodlare, dagboksskrivare i 70 år, schizofren, jagad av damer. Publiken var påläst och la sig i. Märkligheterna avlöste varandra. Oväntat spännande.
Höjden av självcentrering är känslan ”hur ska det gå med mitt hår!!!” när man får reda på att ens frisör ska ha barn. Och nu närmar sig föräldraledigheten. Jag suckar djupt mellan teklunkarna under tiden färgen verkar.
För fyra veckor sedan hade vi en ”medarbetarmässa” på Stadsbiblioteket för alla som kunde och ville av oss medarbetare på de omkring 40 bibliotek som tillhör organisationen. Alla fick också frågan om man ville vissa upp något särskilt på mässan och jag sa att jag gärna hade ett mässbord där jag kunde demonstrera, med ett bildspel och lite material, hur vi jobbar med skyltning och boktips på Sturebibblan.
Men någonstans på vägen, från mig, via min chef till mässamordnaren, missuppfattades mitt förslag och jag fick så småningom ett mail med frågan om vilka klockslag som skulle passa för min presentation på rotundans scen. Jaha, okej då, men bara ett klockslag, tack. Jag fick dagens allra första presentationstid, skrev ihop ett manus till mitt bildspel och när dagen väl var inne och folk började droppa in i det då fortfarande stängda Stadsbiblioteket höll jag utkik efter kolleger från Östermalmsenheten, som Sture bibliotek tillhör, och när jag såg några gick jag fram för att övertala dem att sätta sig på åhörarbänkarna när jag skulle hålla min kvartslånga presentation. Hur ska annars presentatör nummer ett få folk att uppmärksamma att något händer på scenen? Men mikrofonvolymen var hög och när jag drog igång var det få som missade att det var dags för scenprogram. Bänkarna fylldes. Efteråt ångrade jag min raggningskampanj, när det visade sig att mässbesökarna under kommande presentationer visst hade tröttnat. Jag fick flest åhörare av alla, där jag stod och visade hur vi sätter in böcker i sammanhang, kombinerar dem på oväntade sätt eller lägger dem i skojiga påsar.
I dag kom ett mail från den som samlat ihop mässutvärderingarna. Där hade det funnits nio positiva kommentarer om min presentation. Oj oj oj, vad glad jag blev. En påminnelse till mig själv om att se till att återkoppla när jag sett eller hört något jag gillat.
We went to Christian church when I was young, but I grew up with the kind of mom who would get out the Bible and do a critical analysis of what we had been taught in Bible study. I always had this underlying aversion to any kind of organized religion, mainly because I can’t get down with the premise that people who don’t believe what you believe are somehow less holy or inferior.
Den musikaliska superbegåvningen Esperanza Spalding är en riktig favorit, vars bästa spår jag lyssnade sönder för länge sedan. Den här artikeln om henne i New York Magazine, om en dag i hennes turnéliv, påminde mig om att det är dags att ge henne mer plats i mina Spotify-listor.
Samtidigt gjorde hennes barndomsminnen av kyrkan mig så oerhört ledsen. För att hantera sin stress använder hon sig av ett buddhistiskt mantra och stycket ovan finns med som bakgrund till det beslutet. Den som känner mig förstår att jag dessvärre inte tror att buddhistisk livsfilosofi i längden leder en människa rätt, och det gör mig upprörd och besviken när jag ser att kyrkan har släppt iväg personer som befunnit sig innanför dess väggar med känslan att den som inte delar tron är mindre värd. Det är ett stort misslyckande och kan inte bli mer obibliskt. För nyanseringens skull behöver jag lägga till att sådana känslor många gånger har andra källor än det budskap kyrkans ledare och medlemmar faktiskt förmedlat, men även när så är fallet är det ingen större poäng att kyrkan skyller ifrån sig. Att på en gång stå upp för och visa på tron och vara en välkomnande gemenskap för alla är kyrkans uppgift.
Brunchen på Hasselbacken – den anrika restaurangen på Djurgården – serveras 12-16, som på många andra ställen, och blir mer något slags lunchmiddag än frukostlunch. Så när jag i dag skulle bjuda Sofia på sen födelsedagsbrunch var det inte som start på dagen utan efter gudstjänsten i Korskyrkan. Lika bra, naturligtvis. Även om vi hade svårt att komma ifrån Linnésalen där fikat serveras, vi fastnade i samtal med en av de två missionärer som höll i predikan, ett gift par som bor på Cypern och bland annat arbetar med de stora mängder prostituerade kvinnor som finns där, för en längre tid eller under en mellanperiod inför vidare frakt – jag vill inte säga resa – till andra europeiska länder.
Så när vi väl satt till bords med vit duk, skön söndagsstämning, levande ljus och uppassning i ordets rätta bemärkelse gick det inte att bortse ifrån kontrasterna mellan människors förutsättningar. Vi satt och pratade om fattigdom och flykt, krig och politik, rättvisa och orättvisa, men steg inte upp och lämnade den lyxiga atmosfären med hängande huvuden och skam i blicken, utan utnyttjade de gåvor vi fått – frihet att göra sådant vi tycker om, pengar som räcker till utsvävningar som i vissas ögon skulle anses frekventa, vänskap som ger oss anledningar att fira bemärkelsedagar. Andra pengar och annan tid vi har till förfogande går till att motverka några av de missförhållanden vi diskuterade.
Maten var god, om någon undrar. Mycket att välja på, något för alla. Fräscht och vällagat, svenskt och amerikanskt och säkert influenser från andra håll. Det är inte gratis, men det är fin brunchmat för pengarna i en mycket trivsam miljö, på en plats som sett stockholmare äta och umgås i många, många år.
Jag var redan sen, men kunde inte låta bli att fota lite i Rosenlundsparken i det för årstiden optimala vädret. Om jag ska klaga på något är det att regndropparna var lite irriterande små.
Sedan kom jag in i värmen hos Lena på Södermannagatan. Kvällens filmer: Singin’ in the Rain – igen – och Polar Express. Kvällens fudge: Hallon och lakrits, en dubbelfudge i två lager, och choklad och sesamfrön. Fröna i smeten fungerade bra, de ovanpå blev lite väl generöst doserade. Vi är enormt erfarna fudgekokare, men eftersom vi nästan alltid testar nytt är vi ändå nybörjare varje gång.
… där det finns en liten utställning med foton från Rumänien. Det här fenomenet känns väl igen.
Mer kommunalt bibliotek än så här blir det inte. Vilket inte ska tolkas alltför negativt. Standardmöblemanget har sin charm. Det viktiga är att det används.
Redan i våras fick jag tipset av kollegan Salomon att man kunde anmäla intresse för en unik visning av Bååtska palatset, som ligger bakom Grand Hotel och sedan 1874 är Frimurarordens stamhus. Intresset var tydligen enormt, det utökades till tre visningar och trots det fick jag bara en reservplats – men i slutänden fick jag komma med på det tillfälle som gick av stapeln i morse.
Jag kan inte påstå att jag numera vet allt om Frimurarordern, tvärtom, hemlighetsmakeriet består, däremot var det både intressant att höra själva palatsets historia och gå runt i lokalerna där frimurare rört sig de senaste 140 åren. Rummet ovan, som används i ceremoniella sammanhang, var det enda vi fick fotografera i. Minst sagt fantasieggande.
I övrigt var den kanske mest intressanta uppgiften att trappstegens mått i huvudtrapphuset är anpassade för damer i krinolin.
En sådan här kväll är bland det bästa jag vet. Jenny F och jag har nästan gjort det till en tradition att pricka in premiärkvällen när det kommer något nytt intressant – även om det gärna får vara klassiskt – på Operan. Förbeställt pausfika är en självklarhet. Tredje nedre raden, det vill säga jämförelsevis billiga platser, har det blivit de senaste gångerna, så nu känner vi oss lite extra hemma där. Det är lite lågt i tak över fikaborden och går inte att jämföra med Guldfoajén, men dit hade vi anledning att gå ändå, på premiärsamtalet. Tur för oss att vi precis nyligen fräschat upp vår danskförståelse, när vi skulle höra Frank Andersen och Dinna Bjørn prata om ”Ponte Molle”, en dansk vaudevillebalett som inte framförts på över hundra år, men som de återskapat med hjälp av gamla anteckningar.
Verk nummer två, ”Bill”, som vi skulle se efter pausen, fick vi ingen introduktion till, men jag hade läst på och var inte helt övertygad om att jag skulle uppskatta dans i kroppsstrumpa till musik inspirerad av rave. Så fel jag hade. Medryckande och suggestivt och på sitt bisarra vis estetiskt tilltalande. Jag tänkte inte så mycket på rave som på tävlingsskridskoåkare (och Galenskaparna & After Shaves ”Knut på linjen”).
Här finns ett kort videosmakprov på ”Ponte Molle” och ”Bill”, här ett podcastavsnitt om desamma.
Från en trappa på väg upp till Obsan.
Theomis 