We went to Christian church when I was young, but I grew up with the kind of mom who would get out the Bible and do a critical analysis of what we had been taught in Bible study. I always had this underlying aversion to any kind of organized religion, mainly because I can’t get down with the premise that people who don’t believe what you believe are somehow less holy or inferior.

Den musikaliska superbegåvningen Esperanza Spalding är en riktig favorit, vars bästa spår jag lyssnade sönder för länge sedan. Den här artikeln om henne i New York Magazine, om en dag i hennes turnéliv, påminde mig om att det är dags att ge henne mer plats i mina Spotify-listor.

Samtidigt gjorde hennes barndomsminnen av kyrkan mig så oerhört ledsen. För att hantera sin stress använder hon sig av ett buddhistiskt mantra och stycket ovan finns med som bakgrund till det beslutet. Den som känner mig förstår att jag dessvärre inte tror att buddhistisk livsfilosofi i längden leder en människa rätt, och det gör mig upprörd och besviken när jag ser att kyrkan har släppt iväg personer som befunnit sig innanför dess väggar med känslan att den som inte delar tron är mindre värd. Det är ett stort misslyckande och kan inte bli mer obibliskt. För nyanseringens skull behöver jag lägga till att sådana känslor många gånger har andra källor än det budskap kyrkans ledare och medlemmar faktiskt förmedlat, men även när så är fallet är det ingen större poäng att kyrkan skyller ifrån sig. Att på en gång stå upp för och visa på tron och vara en välkomnande gemenskap för alla är kyrkans uppgift.