MDXX Distinktion – före pausen tyll, efter pausen rave

En sådan här kväll är bland det bästa jag vet. Jenny F och jag har nästan gjort det till en tradition att pricka in premiärkvällen när det kommer något nytt intressant – även om det gärna får vara klassiskt – på Operan. Förbeställt pausfika är en självklarhet. Tredje nedre raden, det vill säga jämförelsevis billiga platser, har det blivit de senaste gångerna, så nu känner vi oss lite extra hemma där. Det är lite lågt i tak över fikaborden och går inte att jämföra med Guldfoajén, men dit hade vi anledning att gå ändå, på premiärsamtalet. Tur för oss att vi precis nyligen fräschat upp vår danskförståelse, när vi skulle höra Frank Andersen och Dinna Bjørn prata om ”Ponte Molle”, en dansk vaudevillebalett som inte framförts på över hundra år, men som de återskapat med hjälp av gamla anteckningar.

Verk nummer två, ”Bill”, som vi skulle se efter pausen, fick vi ingen introduktion till, men jag hade läst på och var inte helt övertygad om att jag skulle uppskatta dans i kroppsstrumpa till musik inspirerad av rave. Så fel jag hade. Medryckande och suggestivt och på sitt bisarra vis estetiskt tilltalande. Jag tänkte inte så mycket på rave som på tävlingsskridskoåkare (och Galenskaparna & After Shaves ”Knut på linjen”).

Här finns ett kort videosmakprov på ”Ponte Molle” och ”Bill”, här ett podcastavsnitt om desamma.

MDCCLXX Raymonda

IMG_9591

En premiärafton på Operan stillar glamourbehovet för en stund. Röd matta, upplyst, finklätt. Nu skulle vi få se en ny variant av Raymonda, rysk sekelskiftesklassiker, med alternativ handling och 2,1 kilometer tyll.

IMG_9605

Jenny och jag köpte våra biljetter i juli och har sedan dess haft den här kvällen att se fram emot en vecka efter hemkomsten från Hongkong.

IMG_9569

IMG_9573

Jag lämnade en vikarie ensam bakom informationsdisken på Sture bibliotek (det var okej, tyckte hon) och skyndade iväg till Operan och Guldfoajén, där jag fick plats mellan två damer, varav minst en sprejat håret med Elnett, i lagom tid till kvällens premiärsamtal. Dramaturg Katarina Aronsson ledde samtalet med Johannes Öhman, chef för Kungliga Baletten, Pontus Lidberg, som stått för koreografi, och Patrick Kinmonth, scenografi och kostym. Av de få premiärsamtal jag varit på var det här bland de bättre, riktigt begripligt för den som ännu inte sett föreställningen – alltså i princip alla – där de tidigare hållit sig på en så abstrakt nivå att man först vid kvällens och föreställningens slut börjar ana vad de pratade om, något jag inte tror beror på att samtalsdeltagarna är alltför pretentiösa, men kanske en smula opedagogiska.

Här fick vi höra om balettens bakgrund och sammanhang, musikens starka och svaga sidor och kostymernas tillkomst i husets ateljé. Irländaren Patrick Kinmonth höjde inte bara kostymmakarna utan hela Sverige till skyarna, som ett genomestetiskt land. Men först efteråt, när jag läst på litegrann, förstår jag höjden av politisk korrekthet à la Stockholm 2014 i beskrivningen av balettens ursprungliga och nu omskrivna handling. Pontus Lidberg summerade att figuren Raymonda i originalet hade ett förhållande med en kristen man och blev uppvaktad av en muslimsk man, varpå den kristne dödade muslimen med svärd, bröllop firades och Raymonda själv hade aldrig haft något att säga till om. Nu för tiden skulle man aldrig berätta en sådan både tunn och usel historia, och förresten skulle en kvinna uppvaktad av två män inte behöva välja bara den ena. Där skrattade åhörarna, som väl tyckte att det mest var en lustigt överdriven kommentar, men jag misstänker att hela perspektivet på Raymonda är överdrivet, åtminstone det som kom fram i samtalet. Inte för att Wikipedia-artikeln om baletten lär vara heltäckande, men i dess ganska utförliga beskrivning läser jag om Raymondas fästman, en korsriddare, och om en främmande österländsk riddare som blir blixtförälskad i Raymonda och med fula knep och slutligen våld försöker föra bort henne, då fästmannen dyker upp och ingriper. I en duell mellan de båda dödas förövaren och alltihop slutar med bröllop. Visst har österlänningen skurkens roll, men på Pontus Lidberg lät det som att hans skurkaktighet bestod i att han var muslim.

I den här versionen (fast Pontus Lidberg betonade att ”version” var fel ord, det här är ett helt nytt verk) utspelar sig triangeldramat istället på själva Operan och bland dess dansare under husets invigningsår 1898, samma år som det ursprungliga verket hade premiär i Sankt Petersburg. ”Raymonda ställs inför ett existentiellt val: femton års relation mot stundens dragningskraft?” säger koreografen i en Svenska Dagbladet-artikel där man kan läsa sig till hur han tänkt sig att ballerinan ska slitas mellan två dansares kurtis.

IMG_9602

Förhandsinformationen påverkade förstås våra förväntningar, men det vi såg var något ganska annorlunda. Triangeldramat fanns där, men tog inte upp speciellt mycket utrymme i förhållande till alla nummer som berättelsens balettensemble dansade för en tänkt publik, som alltså blev vi. Formspråket var så klassiskt det bara kan bli, både i dansen och kostymerna, och hejdlöst njutbart. Patrick Kinmonth kommenterade att moderatorn under premiärsamtalet kallade uppsättningen ”beautiful”, ett ord som för inte så många år sedan uppfattades av konstutövare som en skymf, men som i det här fallet givetvis var en komplimang, och det är bara att stämma in. Glöm berättelsen, som ändå bitvis var så otydlig att publiken började applådera på fel ställen, och se bara på den synkroniserade dansen som trotsar tyngdlagen och bär upp den illusion av lätthet som verket, enligt koreografen, skulle slå hål på genom att visa ensemblens hårda arbete i replokalen. Det hjälpte inte. Dansarna var under av styrka, flexibilitet och tyngdlöshet från början till slut.

IMG_9603

”För lite dans och för mycket paus!” klagade vi när första akten var över på ett ögonblick, men så hade vi vårt förhandsbeställda fika att se fram emot. Höjden av lyx är att gå ut genom salongsdörren och några meter längre fram slå sig ner vid sitt personliga dukade bord.

IMG_9607

Klart man gör sitt bästa för att bidra till elegansen.

IMG_9604

MCDXXXI The Emperor och – på efterfesten – Lureena

20140131-233107.jpg
För precis en vecka sedan hade The Emperor urpremiär på Operan och jag och Anna var där, även på premiärsamtalet innan. När de båda koreograferna bakom kvällens dubbelföreställning berättade om sitt respektive verk var det lätt att tro att Jo Strømgrens socitetsfest skildrad genom klassisk balett skulle vara enkel att ta till sig och tycka om, medan Örjan Anderssons mer moderna dans till Beethovens Kejsarkonsert skulle bli en utmaning. Spännande nog hade de ännu inte sett varandras verk.

Det blev – i min smak – helt tvärtom. Först ut var Örjan Anderssons ”Exposition and the body”, som inleds med att scenen kryllar av dansare i svarta trikåer, därefter dansar ett par i lång klänning respektive vid rock ett känslosamt stycke och slutligen är samtliga dansare tillbaka, alla i rock eller klänning. Vid scenbytena byts också bakgrunden ut i och med att det röda draperiet effektfullt faller för att blotta ett grönt, som senare också faller för att avslöja råa lampor. Musiken under det ensamma parets dans var kalasfin, och det var överlag en lagom dramatisk estetik som tilltalade mig mycket.

Efter pausen – vi pressade in oss i guldfoajén som alla andra – fick vi se ”Gaîté Suédoise”, där unga kvinnor och män, uppklädda till tänderna, dansar, festar, umgås och skämtar i slottsmiljö, på ett plumpt och pinsamt sätt. Två tjänsteandar, en kvinna och en man, kontrasterar både genom att de visar varandra riktig ömhet och att de är klädda i maximalt färglösa kläder. Det hela spårar ur i brutala övergrepp, där uppassarna är offren, och som slutscen dyker kungen och drottningen upp, som två parodiskt vinkande silhuettfigurer. Festfolket skärper genast till sig och hälsar vördnadsfullt. Sammanfattningsvis: För mycket buskis och burlesk och övertydlighet.

Efter föreställningen myllrade vi ut ur salongen tillsammans med en lång rad pratglada personer som vi antog var släkt och vänner till dansarna och som precis som vi satt långt fram på parkett. I den bistra kylan gick vi i riktning mot Norrbro, och jag var tvungen att tjoa lite om att dansaren Nadja Sellrup, som varit med i verk nummer ett, hade favoritmarkerat den glada tweeten jag skrivit i pausen, men sedan bytte vi fokus och ställde om från premiärlejon till pubpublik. På Wirströms på Stora Nygatan, en trång, sorlande och vindlande lokal, letade vi oss ner till källarvalven och bluegrassbandet Lureena, där Annas syster Elin är med som sångare, violinist och, får man väl säga, kapellmästare, eftersom det var hennes jobb att hålla ordning på resten av bandet, under spelande och under paus. Låtskrivare är också ett uppdrag, som hon visserligen delar med andra i bandet samt bland andra Dolly Parton.

Det var väldigt kul och medryckande, några glada bitar och andra mer smäktande, skön stämsång och lite tvekande insatser från musiker som helt nyligen hoppat in i gruppen. Förutom sången var det lätt att uppskatta den tyska banjospelaren med stormhatt. Jag och Anna hamnade dessvärre bakom en bastant pelare med ett antal hundra år på nacken, men i pausen tråcklade vi oss fram för att passa på att prata med Elin och upptäckte då en soffa där vi kunde sitta bakom basisten. Man såg inte bandet så bra, men hade desto bättre uppsikt över publiken, som både spontandansade och sjöng med.

Svenska Dagbladets tentakler sträckte sig inte så långt som ner i Wirströms källare den kvällen, men The Emperor recenserade de.

MCCCXXXVII Svansjön på Operan

20131103-094118.jpg
Svansjön! Det måste vara runt tolv år sedan jag såg den senast. Jag och Jenny satt på de förhållandevis billiga platserna långt upp, i höjd med takkronan på övre tredje raden, och kunde ändå se vilka dansare som hade vilka roller utifrån de personer vi kände igen från TV-serien ”Livet på Operan”. Efter föreställningen hittade vi ett blad i foajén med alla kvällens medverkande och konstaterade att vi hade haft rätt.

Föreställningar fram till 2 december. Gå och se!