Våryra stockholmare går inte att hålla inne

Djurgården är ju alltid fint, men efter lång inomhusvistelse var det som att ha kommit till ett sagoland. Svanarna lyste illvita i solen där de simmade i glittrande vatten bakom knallgula påskliljor. Där fanns hundar, hästar, de obligatoriska flockarna med kanadagäss – och människor! Men trots att Djurgården är stort rörde sig de flesta längs samma stråk och det rekommenderade avståndet verkade de flesta inte bry sig om. Det är olyckligt, när det trots allt inte är omöjligt att sprida ut sig.

Jag promenerade dit från Kungsholmen, via körsbärsblommande Kungsträdgården och populära Nybrokajen, och på hemvägen tog jag en sällsynt tur med kollektivtrafiken, en några hållplatser lång färd på en nästan tom spårvagn. På den punkten verkar stockholmarna följa påbuden.

En soldos ingen ville missa

J och jag behövde lite sol och några tusen steg och gick direkt från gudstjänsten i Korskyrkan till Djurgårdsfärjan, trängde oss ombord, åkte över och gick på luftiga gångvägar bort till Rosendal, där vi återigen befann oss i ett tätt kluster av stockholmare och Stockholmsbesökare. Solabstinensen är stor. (Och själv saknar jag snön mycket mer än solen. Det är tidig februari och jag har ännu inte gett upp hoppet.)

MDXXIV Söndagsbrunch på Hasselbacken

Brunchen på Hasselbacken – den anrika restaurangen på Djurgården – serveras 12-16, som på många andra ställen, och blir mer något slags lunchmiddag än frukostlunch. Så när jag i dag skulle bjuda Sofia på sen födelsedagsbrunch var det inte som start på dagen utan efter gudstjänsten i Korskyrkan. Lika bra, naturligtvis. Även om vi hade svårt att komma ifrån Linnésalen där fikat serveras, vi fastnade i samtal med en av de två missionärer som höll i predikan, ett gift par som bor på Cypern och bland annat arbetar med de stora mängder prostituerade kvinnor som finns där, för en längre tid eller under en mellanperiod inför vidare frakt – jag vill inte säga resa – till andra europeiska länder.

Så när vi väl satt till bords med vit duk, skön söndagsstämning, levande ljus och uppassning i ordets rätta bemärkelse gick det inte att bortse ifrån kontrasterna mellan människors förutsättningar. Vi satt och pratade om fattigdom och flykt, krig och politik, rättvisa och orättvisa, men steg inte upp och lämnade den lyxiga atmosfären med hängande huvuden och skam i blicken, utan utnyttjade de gåvor vi fått – frihet att göra sådant vi tycker om, pengar som räcker till utsvävningar som i vissas ögon skulle anses frekventa, vänskap som ger oss anledningar att fira bemärkelsedagar. Andra pengar och annan tid vi har till förfogande går till att motverka några av de missförhållanden vi diskuterade.

Maten var god, om någon undrar. Mycket att välja på, något för alla. Fräscht och vällagat, svenskt och amerikanskt och säkert influenser från andra håll. Det är inte gratis, men det är fin brunchmat för pengarna i en mycket trivsam miljö, på en plats som sett stockholmare äta och umgås i många, många år.

MDLXIII Helstekt, fågelfylld kossa

I höst är Historieätarna tillbaka. Häromveckan var jag och Lena i Rosendals trädgård och provsmakade 1500-talsmat tillsammans med Erik XIV och … hans fru, antar vi.

20140523-095114-35474244.jpg

Menyn kretsade kring en helstekt kalv fylld med fåglar – två kalkoner och ett antal kycklingar och vaktlar. Ett dygn hade det tagit kocken Göran Svartengren att tillreda det hela.

20140523-095114-35474412.jpg

Lena hade sett den öppna inbjudan till grillfest i 1500-talstappning på Historieätarnas Facebook-sida och jag trodde att det skulle krylla av folk, men vi var inte många själar som inte tillhörde själva inspelningsteamet. När vi hade stått där ett tag i grillrök och iakttagit det präktiga djuret kom de två huvudpersonerna. Vi som utgjorde undersåtarna instruerades då att ställa upp oss lite mer organiserat och kungaparet gjorde en värdig entré med vinkningar och handskakningar framför filmkameran

20140523-095114-35474567.jpg

Därefter var det äntligen dags för festmåltid. Kocken skar och kung Erik höll i fatet och fick provsmaka de första bitarna av det han växelvis under högtidliga utrop kallade ”oxen” och ”kossan”, får se vilket som kommer med i programmet. Sedan arbetade två man med att skära loss köttstyckte efter köttstyckte och plocka ut fåglarna.

20140523-095114-35474737.jpg

En bit bort skars bröd, en majonnäs rördes ihop och vitlök, kirskål, spansk körvel och libbsticka preparerades i fina gröna högar.

20140523-095115-35475064.jpg

Vad gott det var! Jag åt kalvkött och både kalkon och kyckling, tror jag, men ingen vaktel. Det fanns ganska gott om dem, men sättet att äta dem var inte särskilt tilltalande. De som frågade fick veta att man bara började gnaga på de små grillade fåglarna och så fick man spotta ut ben och annat som man inte kunde tugga i sig. Men i övrigt var jag inte blyg. Det fick man för övrigt inte vara. ”Ät! Var inte blyga!” sa kocken gång på gång. Inte så konstigt, det var ju precis hur mycket mat som helst. Jag gjorde till och med i ordning en extra macka med generöst med kött och grönt som jag svepte in i servetter och tog med mig hem.

20140523-095115-35475204.jpg

Miljön var väl inte alldeles 1500-talsanpassad, men trevlig och grön, efter ett regn som upphörde strax innan festligheterna började och som kom tillbaka när vi var klara. Jag och Lena tog Djurgårdsfärjan till Slussen där vi skildes åt för att gå hem och plugga vidare. Det här var nog den mest intressanta paus från studierna jag någonsin haft.