För fyra veckor sedan hade vi en ”medarbetarmässa” på Stadsbiblioteket för alla som kunde och ville av oss medarbetare på de omkring 40 bibliotek som tillhör organisationen. Alla fick också frågan om man ville vissa upp något särskilt på mässan och jag sa att jag gärna hade ett mässbord där jag kunde demonstrera, med ett bildspel och lite material, hur vi jobbar med skyltning och boktips på Sturebibblan.

Men någonstans på vägen, från mig, via min chef till mässamordnaren, missuppfattades mitt förslag och jag fick så småningom ett mail med frågan om vilka klockslag som skulle passa för min presentation på rotundans scen. Jaha, okej då, men bara ett klockslag, tack. Jag fick dagens allra första presentationstid, skrev ihop ett manus till mitt bildspel och när dagen väl var inne och folk började droppa in i det då fortfarande stängda Stadsbiblioteket höll jag utkik efter kolleger från Östermalmsenheten, som Sture bibliotek tillhör, och när jag såg några gick jag fram för att övertala dem att sätta sig på åhörarbänkarna när jag skulle hålla min kvartslånga presentation. Hur ska annars presentatör nummer ett få folk att uppmärksamma att något händer på scenen? Men mikrofonvolymen var hög och när jag drog igång var det få som missade att det var dags för scenprogram. Bänkarna fylldes. Efteråt ångrade jag min raggningskampanj, när det visade sig att mässbesökarna under kommande presentationer visst hade tröttnat. Jag fick flest åhörare av alla, där jag stod och visade hur vi sätter in böcker i sammanhang, kombinerar dem på oväntade sätt eller lägger dem i skojiga påsar.

I dag kom ett mail från den som samlat ihop mässutvärderingarna. Där hade det funnits nio positiva kommentarer om min presentation. Oj oj oj, vad glad jag blev. En påminnelse till mig själv om att se till att återkoppla när jag sett eller hört något jag gillat.