MDXX Distinktion – före pausen tyll, efter pausen rave

En sådan här kväll är bland det bästa jag vet. Jenny F och jag har nästan gjort det till en tradition att pricka in premiärkvällen när det kommer något nytt intressant – även om det gärna får vara klassiskt – på Operan. Förbeställt pausfika är en självklarhet. Tredje nedre raden, det vill säga jämförelsevis billiga platser, har det blivit de senaste gångerna, så nu känner vi oss lite extra hemma där. Det är lite lågt i tak över fikaborden och går inte att jämföra med Guldfoajén, men dit hade vi anledning att gå ändå, på premiärsamtalet. Tur för oss att vi precis nyligen fräschat upp vår danskförståelse, när vi skulle höra Frank Andersen och Dinna Bjørn prata om ”Ponte Molle”, en dansk vaudevillebalett som inte framförts på över hundra år, men som de återskapat med hjälp av gamla anteckningar.

Verk nummer två, ”Bill”, som vi skulle se efter pausen, fick vi ingen introduktion till, men jag hade läst på och var inte helt övertygad om att jag skulle uppskatta dans i kroppsstrumpa till musik inspirerad av rave. Så fel jag hade. Medryckande och suggestivt och på sitt bisarra vis estetiskt tilltalande. Jag tänkte inte så mycket på rave som på tävlingsskridskoåkare (och Galenskaparna & After Shaves ”Knut på linjen”).

Här finns ett kort videosmakprov på ”Ponte Molle” och ”Bill”, här ett podcastavsnitt om desamma.

MCDXXXI The Emperor och – på efterfesten – Lureena

20140131-233107.jpg
För precis en vecka sedan hade The Emperor urpremiär på Operan och jag och Anna var där, även på premiärsamtalet innan. När de båda koreograferna bakom kvällens dubbelföreställning berättade om sitt respektive verk var det lätt att tro att Jo Strømgrens socitetsfest skildrad genom klassisk balett skulle vara enkel att ta till sig och tycka om, medan Örjan Anderssons mer moderna dans till Beethovens Kejsarkonsert skulle bli en utmaning. Spännande nog hade de ännu inte sett varandras verk.

Det blev – i min smak – helt tvärtom. Först ut var Örjan Anderssons ”Exposition and the body”, som inleds med att scenen kryllar av dansare i svarta trikåer, därefter dansar ett par i lång klänning respektive vid rock ett känslosamt stycke och slutligen är samtliga dansare tillbaka, alla i rock eller klänning. Vid scenbytena byts också bakgrunden ut i och med att det röda draperiet effektfullt faller för att blotta ett grönt, som senare också faller för att avslöja råa lampor. Musiken under det ensamma parets dans var kalasfin, och det var överlag en lagom dramatisk estetik som tilltalade mig mycket.

Efter pausen – vi pressade in oss i guldfoajén som alla andra – fick vi se ”Gaîté Suédoise”, där unga kvinnor och män, uppklädda till tänderna, dansar, festar, umgås och skämtar i slottsmiljö, på ett plumpt och pinsamt sätt. Två tjänsteandar, en kvinna och en man, kontrasterar både genom att de visar varandra riktig ömhet och att de är klädda i maximalt färglösa kläder. Det hela spårar ur i brutala övergrepp, där uppassarna är offren, och som slutscen dyker kungen och drottningen upp, som två parodiskt vinkande silhuettfigurer. Festfolket skärper genast till sig och hälsar vördnadsfullt. Sammanfattningsvis: För mycket buskis och burlesk och övertydlighet.

Efter föreställningen myllrade vi ut ur salongen tillsammans med en lång rad pratglada personer som vi antog var släkt och vänner till dansarna och som precis som vi satt långt fram på parkett. I den bistra kylan gick vi i riktning mot Norrbro, och jag var tvungen att tjoa lite om att dansaren Nadja Sellrup, som varit med i verk nummer ett, hade favoritmarkerat den glada tweeten jag skrivit i pausen, men sedan bytte vi fokus och ställde om från premiärlejon till pubpublik. På Wirströms på Stora Nygatan, en trång, sorlande och vindlande lokal, letade vi oss ner till källarvalven och bluegrassbandet Lureena, där Annas syster Elin är med som sångare, violinist och, får man väl säga, kapellmästare, eftersom det var hennes jobb att hålla ordning på resten av bandet, under spelande och under paus. Låtskrivare är också ett uppdrag, som hon visserligen delar med andra i bandet samt bland andra Dolly Parton.

Det var väldigt kul och medryckande, några glada bitar och andra mer smäktande, skön stämsång och lite tvekande insatser från musiker som helt nyligen hoppat in i gruppen. Förutom sången var det lätt att uppskatta den tyska banjospelaren med stormhatt. Jag och Anna hamnade dessvärre bakom en bastant pelare med ett antal hundra år på nacken, men i pausen tråcklade vi oss fram för att passa på att prata med Elin och upptäckte då en soffa där vi kunde sitta bakom basisten. Man såg inte bandet så bra, men hade desto bättre uppsikt över publiken, som både spontandansade och sjöng med.

Svenska Dagbladets tentakler sträckte sig inte så långt som ner i Wirströms källare den kvällen, men The Emperor recenserade de.

CLXXXI Can we talk about this?

Det har flimrat förbi ett par gånger, att brittiska danskompaniet DV8 skulle spela några exklusiva föreställningar på Dansens hus. Det lät tungt, rasism, censur, islamkritik, det pratades på Kulturnytt i morse om att det egentligen inte var fråga om dans, snarare rörelse och kroppsspråk i kombination med dokumentärt material i de aktuella ämnena. Och så råkade jag gå in på Teaterlistan i dag, hittade billiga biljetter och bestämde mig hastigt och lustigt för att gå.

Och det är jag väldigt glad för. ”Can we talk about this?” är det bästa jag sett på länge. ”Dansen” blev allt från en komisk till olustig bakgrund, medan dansarna berättade om bråket kring Satansverserna, mordet på Theo van Gogh, Muhammedbilderna i Jyllands-Posten och andra incidenter, från olika perspektiv. När konsten tar sig an svåra samhällsfrågor blir det så ofta draget till sin spets på ett sätt som inte känns relevant utan krystat, om man frågar mig, och medvetet provokativt. Det här var sakligt. Sakligt och snyggt, särskilt när dansen gick över i akrobatik och det talade budskapet mitt i alla krumbukter ändå så tydligt gick fram.

Så vad var budskapet? Framför allt att det faktiskt är okej, i själva verket nödvändigt, att protestera mot våldskultur. Det som inte är okej är att låta vissa grupper hävda att våldet inte är våld vilket som helst utan just en del av kulturen, och kultur är vi i väst numera snabba att acceptera. Särskilt i Jyllands-Posten-fallet fick jag en ny syn på sakernas tillstånd, om vem det är som provocerar vem och vad yttrandefrihet egentligen innebär.

Det är svårt att säga hur nyanserad föreställningen var. Olika sidor representerades, till och med sharialagarna försvarades, och det poängterades att man inte motsatte sig en hel religion eller ett helt folk, utan specifika gruppers extrema värderingar. Men nog handlade det till syvende och sist om att säga ifrån. Förföljelse är förföljelse, oavsett hudfärg på offer och förövare.

Föreställningen ges två kvällar till, i morgon tisdag och på onsdag.

Recension i DN: Dans för yttrandefriheten
Recension i SvD: Täta minuter om tabun