Så har ytterligare en av vännerna tagit klivet in i 40-åren. Vi två som skulle fira henne ville göra något coronavänligt, lagom omfattande och hemligt – men innehållet kan inte ha kommit som någon större överraskning, det var ett helt ordinärt tantnöje av det slag som i alla fall jag ägnat mig åt nästan hela livet. God mat, sötsaker och sevärdheter i trivsam miljö, i det här fallet Norrtäljetrakten. Efter brunch med kakbuffé på Sundsta säteri åkte vi till Malsta kyrka och Malstasjön – riktig superidyll – drog sedan vidare in till Norrtälje och stannade på tillbakavägen på Vira bruk. Vi fick umgås, solen sken, vi följde coronareglerna och födelsedagsbarnet var nöjt. Vad mer kan man begära?
Borrar och skruvar gör jag inte om jag slipper
Gardinstången som jag drog runt med på stan i går men som därefter inte syntes till återfanns utanför ytterdörren, frukostmackan med den sista hemodlade tomaten från AE breddes och åts och jag messade brorsan för att fråga om den första TV:n jag köper på 25 år verkligen skulle gå in i hans bil. Sedan kunde dagen börja!
Den utlovade fixardagen med bror och svägerska har länge varit efterlängtad och när jag skulle bestämma dess innehåll var det ny TV och uppsättande av draperi som jag tyckte var mest angeläget. Av de medföljande brorsbarnen var det brorsonen som tyckte att själva fixandet verkade kul, och av fixandet var det köp och uppsättning av TV-skärm som var intressant. Själv tittade jag mest på. Jag älskar att få lägenhetsfix i present. Det här var tredje gången.
Allt är inte färdigpiffat i lägenheten efter dagens aktivitet, men den tunga skärmen sitter mot all förmodan fast i väggen, och kan även vinklas åt sidorna, och de två draperivåder (eller gardiner, snarare) jag köpte på Pingstkyrkans second hand-butik i Skellefteå för ett drygt år sedan hänger nu från taket mellan köksskänk och schäslong. Om något praktiskt i hemmet är för besvärligt bestämmer jag mig ofta för att det egentligen inte är så viktigt, som att ha en fungerande TV. Har jag efter dessa år vant mig av vid bekvämt TV-tittande, eller kommer jag att bingea som aldrig förr? Det återstår att se!
Hundra år av ensamhet – den kanske mest myllrande bok jag läst
I min bokcirkel – den jag brukar kalla ”min privata bokcirkel” för att skilja den från cirkelträffarna i jobbet, och även dem på tu man hand med HA – växlar vi mellan nya böcker och klassiker. Nya böcker är sådana som har något eller några år på nacken, de ska ha hunnit komma ut i pocket för pocketköparna i gruppen, men inte ha hunnit falla i glömska. Klassiker är sådana som av andra skäl än aktualitet har räddats från att falla i glömska, kan man väl säga, och i den kategorin har vi läst böcker från alla möjliga tider. Den här gången var det dags för en klassiker och det blev Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez, från 1967. På svenska kom den 1970 och den senaste översättningen är gjord av Lina Wolff, utkommen i år. En nyaktuell klassiker, med andra ord. Vi diskuterade den i förrgår.
Jag minns att jag vid förra träffens slut kommenterade att det var dags för en klassiker igen, men ofint nog utbrast ”å nej!” när jag blev påmind om att den titel som stod på tur i vår nedskrivna lista var en i genren magisk realism. Murakami, Stephen King – jag har verkligen fått kämpa de få gånger jag tagit mig an böcker där det realistiska kryddats med så kallad förhöjd verklighet. Hur skulle jag klara 430 sidor colombianska galenskaper från 60-talet? Riktigt bra, visade det sig.
Den stora skillnaden mellan att läsa fantasy och att komma till kapitlet i en Stephen King-roman där något övernaturligt inträffar är att man i det första fallet vet att man får lov att acceptera en hel alternativ värld med helt egna regler. Hundra år av ensamhet hamnar på rätt sida av den skiljelinjen för mig. Nu är visserligen fantasy inte heller en genre jag uppskattar, men av någon anledning uppfattade jag de flygande mattorna, gengångarna och de i största allmänhet orimliga händelserna som tillräckligt naturliga i sitt eget sammanhang för att jag ostört skulle kunna följa med på färden genom sju generationer i familjen Buendías historia.
Det är skruvat, färgstarkt och mustigt och den ena generationen är prilligare än den andra, tokroliga affärsidéer avlöses av våldsamma dödsfall och orkar man inte hålla reda på vem som är vem – de manliga familjemedlemmarna heter nästan samma sak – är det bara att hålla i hatten och blåsa på. Därmed inte sagt att det är lättsamt, snarare ganska ansträngande. Jag är själv överraskad över att den långa, bisarra och bitvis repetitiva läsningen var så lustfylld som den var, även om åsikterna i gruppen gick isär om den saken. Alla hade inte heller tagit sig igenom alltihop.
Analysen hoppar jag över här, det finns redan så mycket skrivet. Som vanligt är den kanske största behållningen att jag nu har en egen uppfattning om en bok som hittills bara varit en berömd titel, dessutom från en världsdel som nästan är en enda vit fläck på min litterära karta.
Dansk romanskräll
Det låter en del, kan jag meddela, när ett hyllplan med danska romaner plötsligt ger upp och rasar i golvet på första galleriet i Rotundan.
I år får man höra radiokorrespondenterna i radio
En dag så här års brukar jag se till att ha kvällen och gärna hela eftermiddagen fri för att kunna gå på scenprogrammen med en kavalkad av SR:s utrikeskorrespondenter, på Södra teatern i en rad år, därefter på Kulturhuset ett år och senast i Berwaldhallen, under rubriken ”Förstå världen – möt radiokorrespondenterna”. I år blev det förstås inget liveevenemang, men en motsvarande radioprogramkavalkad har i alla fall skapats, med det typiska innehållet från ”korredagen”, som de brukar säga. Det speciella är ju egentligen just att man får se radiomänniskorna livs levande, men ”Förstå världen”-innehållet skiljer sig ändå från de vanliga reportagen från korrespondenterna, på så så sätt att de pratar inte bara en och en utan med varandra och inte bara om de aktuella frågorna i världen utan också om livet som korrespondent. Dessutom är årets kavalkad en av många samtidsanalyser som kommer att finnas kvar från coronaåret 2020. Lyssna här!
Ska jag ha byxor ska de vara av en ”famous Estonian designer”
När JH och jag vandrade mellan design- och modebutikerna i hippa Telliskivi i Tallinn i vintras fastande jag för ett par knälånga byxor i sammetslent material. Priset var nedsatt och högst överkomligt, jag har glömt hur mycket jag gav för dem, men inte mer än 15 euro. Det där var en riktigt bra deal, sa tjejen bakom disken, de tillhörde en äldre kollektion av en ”famous Estonian designer”. Det lät ju kul, tyckte jag. Jag kunde inte verifiera det hon sa så där i stunden, men det spelade ingen roll, det viktigaste var förstås att jag gillade dem, och redan det faktum att de var från Telliskivi skulle ge dem en spännande air och proveniens i min garderob.
Efteråt kollade jag upp designern, Xenia Joost. Namnet sa mig inget, men på hennes hemsida namedroppar hon ”Vivienne Westwood fashion house in London”, där hon arbetat, och Vogue Italy respektive UK, där hennes plagg funnits med. Och visst, då blev de grå knäbyxorna ännu lite roligare.
För övrigt är byxor för mig inget annat än fritidsplagg. Något man bär när man tränar, promenerar, är på någon friluftsmässig utflykt eller har enklare ärenden i de närmaste kvarteren. Att jag har burit de här på jobbet i dag är med andra ord helt unikt.
Förväxlingstragedi
Den som läst vårens och sommarens inlägg här vet att jag gillar filmcirkelkonceptet, alltså samtal om en gemensam filmupplevelse motsvarande bokcirkelsamtal om en läsupplevelse. Ett mycket enkelt koncept som jag kan rekommendera för alla som vill lägga en extra dimension till sitt filmtittande. Det är egentligen bara en sak man behöver tänka på – se samma film som den eller dem du vill diskutera den med. Medan jag i går kväll uthärdade ett genomperverterat grekiskt samtidsdrama i en småstads sjaskigaste miljöer såg HA en rysk samhällskritisk skildring av två känslokalla föräldrar.
När vi kopplade upp oss för filmprat började vi med att beklaga oss över att vi återigen sett något obehagligt och mörkt. Om barn som far illa, fortsatte HA, och jag började ana oråd. De flesta for illa i härvan som rullades upp i den grekiska lilla staden, men det handlade inte specifikt om barn. När vi för knappt två veckor sedan diskuterade vilken film vi skulle se den här gången nämnde vi både den ryska och den grekiska som intressanta kandidater, men därefter måste vi ha uttryckt oss väldigt oklart. Den möjliga lösningen att växla film – se den respektive osedda filmen för att sedan kunna prata om dem – saboterade vi genom att redogöra för filmernas handling för varandra, med fullt spoilande. Inte ville vi snuvas på tillfället att genast bearbeta de tragiska historier vi tagit del av.
Till nästa gång väger vi upp den här filmcirkelträffen genom att se inte bara samma film utan också en trygg, hederlig, lättsam komedi från 1930-talet.
Ett glas Sommardröm
I februari förra året såg jag att Frälsningsarmén här på Kungsholmen skulle ha en bibelundervisningsdag, bland annat om Uppenbarelseboken. 50 spänn, frukost inkluderat. Uppenbarelseboken hade jag äntligen börjat få grepp om ganska precis ett år tidigare, då det varit temat på Filadelfiakyrkans kvällsbibelskola under några måndagskvällar, och dessutom ville jag gärna besöka kåren på S:t Göransgatan, där jag gått förbi massor av gånger men aldrig gått in.
Sagt och gjort. Jag anmälde mig och stod utanför S:t Göransgatan 61 vid tiotiden den lördagsmorgonen, men där var det stängt. Då ropade någon från gathörnet. Det var en gammal körkompis från tiden då jag var med i gospelkören Source of Joy på Söderkåren, som kände igen mig trots att hon såg mig på håll och visade att entrén från S:t Eriksgatan var öppen. Vi satt vid samma bord under dagen, återknöt kontakten med prat under fikarasterna med hembakt och blev – som man kan bli i det läget – Facebook-vänner.
Bland de roliga aspekterna av nyligen avslutade Sandras kulturfestival är att deltagarna blev en så blandad skara. Inte skulle jag ha gått runt med min gamla körkompis på stan om vi inte hållit kontakten sociala medier-vägen och hon därmed fått syn på mina stadsvandringar för Facebook-vänner. När vi skildes åt häromdagen – tyvärr inte efter att ha pratat särskilt mycket alls, jag hade bara hållit låda om 1800-talets Östermalm – gav hon mig en påse te från Sibyllans kaffe- och tehandel. Sådana spontana presenter uppskattar jag mycket. I dag tog jag ett glas Sommardröm på balkongen.
En sista aktivitet och Sandras kulturfestival går i mål
Får det lov att vara en avkopplande picknick? Nä. Quiz i glada vänners lag? Nja. Stadsvandring, det vill säga gående och stående föreläsning om Stockholms historia under en dryg timme? Ja visst! En lärdom efter genomförandet av Sandras kulturfestival är att det är mycket svårare att få folk att självmant anmäla sig till tillfällen där man umgås, medan ren kulturkonsumtion lockar många. Själv väljer jag definitivt föreläsning framför social tillställning med på förhand okända deltagare – om jag inte fått en personlig inbjudan, alltså – men jag trodde inte att det var helt givet, snarare udda. Men det är tydligen normalt. I mina kretsar, i alla fall.
Hur som helst gick det att genomföra den sista festivalaktiviteten, knytispicknick, just med hjälp av personliga inbjudningar. Fyra stycken var vi som lunchade al fresco i Kronobergsparken, under en solig sommarhimmel, som vi lyckligtvis haft hela veckan, och två av oss kompletterade parkhänget med en rejäl promenad runt en stor del av Kungsholmen.
Jag måste erkänna att jag blir extra glad av att liksom kunna bocka av utnyttjande av de fina utomhusmiljöerna i min närhet. Under mina fjorton år ett stenkast från Kronobergsparken har jag picknickat där … ja, absolut mindre än fem gånger, i alla fall. Glass med sällskap – det har förekommit. Fullskalig picknick med filt och mat – det kan till och med ha varit första gången i dag. Inte för att jag aldrig har picknick, utan för att det finns flera fina platser lika nära, framför allt Norr Mälarstrand. Dessutom finns lilla Polishusparken, ditt två i picknicksällskapet råkade gå istället, innan vi hittade varandra. Där vet jag med säkerhet att jag aldrig haft picknick, så den kanske står på tur härnäst.
Men Sandras kulturfestival är härmed över. Ett intressant och ytterst lärorikt experiment. Jag är helt slut. Men förr eller senare står jag förmodligen i startgroparna inför något liknande projekt, ty i det avseendet lär jag mig ingenting.
Barbecuequiz
Ett nytt kulturformat är fött – barbecuequiz! Programpunkten dag fyra under Sandras kulturfestival var quiz på gården här hemma på Kungsholmen, vilket utökades till grillparty, med två frivilliga vid föreningens monstergrill. Men de kom inte undan själva frågesporten, vi avverkade Dallas och Michael Jackson, Fem myror och Melodifestivalen, Hjalmar Söderberg och Casablanca – totalt 20 svåra frågor inom klassiska och nostalgiska kulturområden. Det var inte lätt att hålla ordning i klassen, men så småningom kunde vi utse en vinnare och åt efterrätt i form av brownies som av någon anledning förblev flytande efter gräddningen och fick serveras i skålar. Men på det hela taget avlöpte allt väl och det bästa av allt var att grillmästarna också rengjorde grillen.
Theomis 