Ska jag ha byxor ska de vara av en ”famous Estonian designer”

När JH och jag vandrade mellan design- och modebutikerna i hippa Telliskivi i Tallinn i vintras fastande jag för ett par knälånga byxor i sammetslent material. Priset var nedsatt och högst överkomligt, jag har glömt hur mycket jag gav för dem, men inte mer än 15 euro. Det där var en riktigt bra deal, sa tjejen bakom disken, de tillhörde en äldre kollektion av en ”famous Estonian designer”. Det lät ju kul, tyckte jag. Jag kunde inte verifiera det hon sa så där i stunden, men det spelade ingen roll, det viktigaste var förstås att jag gillade dem, och redan det faktum att de var från Telliskivi skulle ge dem en spännande air och proveniens i min garderob.

Efteråt kollade jag upp designern, Xenia Joost. Namnet sa mig inget, men på hennes hemsida namedroppar hon ”Vivienne Westwood fashion house in London”, där hon arbetat, och Vogue Italy respektive UK, där hennes plagg funnits med. Och visst, då blev de grå knäbyxorna ännu lite roligare.

För övrigt är byxor för mig inget annat än fritidsplagg. Något man bär när man tränar, promenerar, är på någon friluftsmässig utflykt eller har enklare ärenden i de närmaste kvarteren. Att jag har burit de här på jobbet i dag är med andra ord helt unikt.

MDCCCXXV Fram för vidare kjolar

2015/01/img_1065.jpg

Ett exemplar av Vi tonåringar syr själva från 1959 återlämnades i dag på Sturebibblan, och det är kö på den. Kan inte låta bli att tycka att det här är den snyggaste kjol- och klänningsformen, särskilt med båtringad överdel, men få skulle få för sig att bära stärkt underkjol 2015. Å andra sidan – det kan komma tillbaka. Stringhyllor är ju hett, och Stig Lindberg-porslin. Kanske kommer tjejer inom kort att gå runt som kyrkklockor på stan.

CXIV Ugglor

image

Fick just en komplimang för min ugglekasse från Japantown i San Francisco. Ugglor har ju varit oväntat trendiga de senaste åren. Jag kallar det så klart librarian fashion och funderar på alla gånger jag läst om min bransch som den stereotypa mest omoderiktiga gruppen av alla. Att just omoderiktighetens symbol skulle bli moderiktig känns faktiskt inte särskilt långsökt när jag tänker efter. Det var bara en tidsfråga.

Och så är ugglan förstås ett väldigt estetiskt djur, stiliserad eller ej. Men rådjursmodet är nästan över, eller?

LXIII Foto och film

Affärer och museer ska man gå på när alla är på jobbet eller när solen skiner. Eftersom de flesta var ute och åt glass behövde jag inte trängas på Fotografiska i kväll. Med ett sprillans nytt årskort (så nytt att jag inte ens kunde hämta ut det i kassan, eftersom det inte hade hunnit tryckas) bestämde jag mig för att bara se en utställning i dag, nämligen Albert Watsons superregisserade kändisbilder och andra porträtt. En liten stund hakade jag på en grupp – det var ändå omöjligt att inte höra guidens röst i lokalen – och fick veta lite om de olika modellerna. Jag vet ju det mycket väl sedan innan, men det slår mig alltid hur upplevelsen av en bild, oavsett om det är en modebild av Albert Watson tagen på 90-talet eller ett stilleben från 1600-talets Flandern, förändras och fördjupas så fort man får veta något om dess tillkomst. (En riktig puritan kanske skulle säga att man då inte är en sann konstälskare.)



Sedan kastade jag mig in i en annan glamourös värld, nämligen Wall Street från 1987 med en ung Charlie Sheen, som ser upp till och jobbar för den hänsynslöse Michael Douglas och hålls kvar på jorden av den rättrådige fadern Martin Sheen (vilket måste ha varit märkligt, att göra ett känslosamt far-och-son-porträtt med sin egen pappa). Men bäst i en toppmodern film från ett annat decennium är förstås miljöer, mode och teknik. Titta bara på den läckra telefonen och de ännu läckrare glasögonen.



Hittade för övrigt den här informationen på imdb.com:

What’s up with the phone Gordon is using in the movie?
It’s the first handheld cellular phone in widespread use called the DynaTac, it’s one of the 8000 series of phones. Cellular phones did exist long before the 80s but the private handheld ones didn’t come out until the early 80s. Dr. Martin Cooper led the team that developed the phone. The phone was nicknamed ”The Brick” by users because of its large size and weight.

XII Modeprat i mobilen

First ladies and their impact on American fashion. Lyssnar på ett panelsamtal som ägde rum på New York Public Library för ett par veckor sedan kring boken Everyday icon : Michelle Obama and the power of style. Där behandlas frågor som “skulle hon bära samma kläder om det var hon som var president?” och designers berättar om hur lyckliga de blivit när de sett att Michelle Obama burit deras plagg. Intressant, nördigt, ganska skojigt.

Uppdatering 29 april: Mot slutet framgår att ingen i den panel som länge pratat ingående om Michelle Obamas klädstil någonsin träffat henne, inte ens de designers som fått plaggbeställningar. Det blev märkligt tyst ett slag när frågan kom från publiken.