Den som läst vårens och sommarens inlägg här vet att jag gillar filmcirkelkonceptet, alltså samtal om en gemensam filmupplevelse motsvarande bokcirkelsamtal om en läsupplevelse. Ett mycket enkelt koncept som jag kan rekommendera för alla som vill lägga en extra dimension till sitt filmtittande. Det är egentligen bara en sak man behöver tänka på – se samma film som den eller dem du vill diskutera den med. Medan jag i går kväll uthärdade ett genomperverterat grekiskt samtidsdrama i en småstads sjaskigaste miljöer såg HA en rysk samhällskritisk skildring av två känslokalla föräldrar.

När vi kopplade upp oss för filmprat började vi med att beklaga oss över att vi återigen sett något obehagligt och mörkt. Om barn som far illa, fortsatte HA, och jag började ana oråd. De flesta for illa i härvan som rullades upp i den grekiska lilla staden, men det handlade inte specifikt om barn. När vi för knappt två veckor sedan diskuterade vilken film vi skulle se den här gången nämnde vi både den ryska och den grekiska som intressanta kandidater, men därefter måste vi ha uttryckt oss väldigt oklart. Den möjliga lösningen att växla film – se den respektive osedda filmen för att sedan kunna prata om dem – saboterade vi genom att redogöra för filmernas handling för varandra, med fullt spoilande. Inte ville vi snuvas på tillfället att genast bearbeta de tragiska historier vi tagit del av.

Till nästa gång väger vi upp den här filmcirkelträffen genom att se inte bara samma film utan också en trygg, hederlig, lättsam komedi från 1930-talet.