För en gångs skull var jag glad att byggarbetarna på andra sidan gatan började borra vid kvart över sju, eftersom jag för en gångs skull glömt ställa mobilalarmet.
Samtidigt pågår fasadrenovering högst upp på mitt hus, vilket ser ut som ovan. De två nedfirade herrarna befinner sig på respektive utanför min balkong.
De gör säkert ett bra jobb, jag önskar bara att det gick snabbare. För mitt inre frammanar jag bilder av förfallna miljöer och upprepar ”underhåll är bra, underhåll är bra” …
Efter senaste filmcirkelns katastrofala misslyckande såg HA och jag den här gången ”På solsidan” med Ingrid Bergman från 1936. Det främsta problemet med det valet var att vi inte hade så mycket att säga under cirkelpratet. En komedi med tämligen krystad handling, om ett omaka äktenskap där slitningar uppstår. Hur mycket saknar den unga kvinnan sitt bohemiska liv bland glada vänner och flörtiga herrar? Gifte hon sig bara för pengar? Man kan inte beskylla relationsdramat för att vara helt konventionellt, det har bitvis oväntade och lite märkliga ingredienser, men det var inte heller särskilt tillfredsställande. Personligen tyckte jag bäst om en scen i början, när den medellösa men levnadsglada Eva (Ingrid Bergman) varit på pantbanken och därifrån får skjuts med vännen Olle (Einar Axelsson). När de sitter där i bilen och pratar låter samtalet så otvunget, kanske till och med lite fritt i förhållande till manus. Jag vill gärna tro att jag har tjuvlyssnat på två stockholmare mitt i vimlet 1936.
Att min nya TV går att vinkla är för övrigt en sensation för mitt filmtittande.
Det var omöjligt att ta en skarp bild av kollegans valp Pyret, jag gjorde många försök men gav upp. Hon var hur som helst en omåttligt uppskattad gäst i arbetsrummet i dag, där vi stängde dörren och lät henne rusa runt under besöket. Prinsessan Estelle, Dolly Parton, Jessika Gedin – jag kommer inte på någon som skulle få ett lika entusiastiskt mottagande av oss medarbetare som delar rum 631 på Stadsbiblioteket (möjligen Jessika Gedin, som är mycket populär bland kollegerna). Sedan skulle nog vilken annan gäst som helst vara mer väluppfostrad, men det brydde vi oss inte om. Vi var heller inte helt säkra på om hundar får vistas i arbetsrummen. Det brydde vi oss inte heller om.
Så har ytterligare en av vännerna tagit klivet in i 40-åren. Vi två som skulle fira henne ville göra något coronavänligt, lagom omfattande och hemligt – men innehållet kan inte ha kommit som någon större överraskning, det var ett helt ordinärt tantnöje av det slag som i alla fall jag ägnat mig åt nästan hela livet. God mat, sötsaker och sevärdheter i trivsam miljö, i det här fallet Norrtäljetrakten. Efter brunch med kakbuffé på Sundsta säteri åkte vi till Malsta kyrka och Malstasjön – riktig superidyll – drog sedan vidare in till Norrtälje och stannade på tillbakavägen på Vira bruk. Vi fick umgås, solen sken, vi följde coronareglerna och födelsedagsbarnet var nöjt. Vad mer kan man begära?
Gardinstången som jag drog runt med på stan i går men som därefter inte syntes till återfanns utanför ytterdörren, frukostmackan med den sista hemodlade tomaten från AE breddes och åts och jag messade brorsan för att fråga om den första TV:n jag köper på 25 år verkligen skulle gå in i hans bil. Sedan kunde dagen börja!
Den utlovade fixardagen med bror och svägerska har länge varit efterlängtad och när jag skulle bestämma dess innehåll var det ny TV och uppsättande av draperi som jag tyckte var mest angeläget. Av de medföljande brorsbarnen var det brorsonen som tyckte att själva fixandet verkade kul, och av fixandet var det köp och uppsättning av TV-skärm som var intressant. Själv tittade jag mest på. Jag älskar att få lägenhetsfix i present. Det här var tredje gången.
Allt är inte färdigpiffat i lägenheten efter dagens aktivitet, men den tunga skärmen sitter mot all förmodan fast i väggen, och kan även vinklas åt sidorna, och de två draperivåder (eller gardiner, snarare) jag köpte på Pingstkyrkans second hand-butik i Skellefteå för ett drygt år sedan hänger nu från taket mellan köksskänk och schäslong. Om något praktiskt i hemmet är för besvärligt bestämmer jag mig ofta för att det egentligen inte är så viktigt, som att ha en fungerande TV. Har jag efter dessa år vant mig av vid bekvämt TV-tittande, eller kommer jag att bingea som aldrig förr? Det återstår att se!
I min bokcirkel – den jag brukar kalla ”min privata bokcirkel” för att skilja den från cirkelträffarna i jobbet, och även dem på tu man hand med HA – växlar vi mellan nya böcker och klassiker. Nya böcker är sådana som har något eller några år på nacken, de ska ha hunnit komma ut i pocket för pocketköparna i gruppen, men inte ha hunnit falla i glömska. Klassiker är sådana som av andra skäl än aktualitet har räddats från att falla i glömska, kan man väl säga, och i den kategorin har vi läst böcker från alla möjliga tider. Den här gången var det dags för en klassiker och det blev Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez, från 1967. På svenska kom den 1970 och den senaste översättningen är gjord av Lina Wolff, utkommen i år. En nyaktuell klassiker, med andra ord. Vi diskuterade den i förrgår.
Jag minns att jag vid förra träffens slut kommenterade att det var dags för en klassiker igen, men ofint nog utbrast ”å nej!” när jag blev påmind om att den titel som stod på tur i vår nedskrivna lista var en i genren magisk realism. Murakami, Stephen King – jag har verkligen fått kämpa de få gånger jag tagit mig an böcker där det realistiska kryddats med så kallad förhöjd verklighet. Hur skulle jag klara 430 sidor colombianska galenskaper från 60-talet? Riktigt bra, visade det sig.
Den stora skillnaden mellan att läsa fantasy och att komma till kapitlet i en Stephen King-roman där något övernaturligt inträffar är att man i det första fallet vet att man får lov att acceptera en hel alternativ värld med helt egna regler. Hundra år av ensamhet hamnar på rätt sida av den skiljelinjen för mig. Nu är visserligen fantasy inte heller en genre jag uppskattar, men av någon anledning uppfattade jag de flygande mattorna, gengångarna och de i största allmänhet orimliga händelserna som tillräckligt naturliga i sitt eget sammanhang för att jag ostört skulle kunna följa med på färden genom sju generationer i familjen Buendías historia.
Det är skruvat, färgstarkt och mustigt och den ena generationen är prilligare än den andra, tokroliga affärsidéer avlöses av våldsamma dödsfall och orkar man inte hålla reda på vem som är vem – de manliga familjemedlemmarna heter nästan samma sak – är det bara att hålla i hatten och blåsa på. Därmed inte sagt att det är lättsamt, snarare ganska ansträngande. Jag är själv överraskad över att den långa, bisarra och bitvis repetitiva läsningen var så lustfylld som den var, även om åsikterna i gruppen gick isär om den saken. Alla hade inte heller tagit sig igenom alltihop.
Analysen hoppar jag över här, det finns redan så mycket skrivet. Som vanligt är den kanske största behållningen att jag nu har en egen uppfattning om en bok som hittills bara varit en berömd titel, dessutom från en världsdel som nästan är en enda vit fläck på min litterära karta.
Det låter en del, kan jag meddela, när ett hyllplan med danska romaner plötsligt ger upp och rasar i golvet på första galleriet i Rotundan.
När JH och jag vandrade mellan design- och modebutikerna i hippa Telliskivi i Tallinn i vintras fastande jag för ett par knälånga byxor i sammetslent material. Priset var nedsatt och högst överkomligt, jag har glömt hur mycket jag gav för dem, men inte mer än 15 euro. Det där var en riktigt bra deal, sa tjejen bakom disken, de tillhörde en äldre kollektion av en ”famous Estonian designer”. Det lät ju kul, tyckte jag. Jag kunde inte verifiera det hon sa så där i stunden, men det spelade ingen roll, det viktigaste var förstås att jag gillade dem, och redan det faktum att de var från Telliskivi skulle ge dem en spännande air och proveniens i min garderob.
Efteråt kollade jag upp designern, Xenia Joost. Namnet sa mig inget, men på hennes hemsida namedroppar hon ”Vivienne Westwood fashion house in London”, där hon arbetat, och Vogue Italy respektive UK, där hennes plagg funnits med. Och visst, då blev de grå knäbyxorna ännu lite roligare.
För övrigt är byxor för mig inget annat än fritidsplagg. Något man bär när man tränar, promenerar, är på någon friluftsmässig utflykt eller har enklare ärenden i de närmaste kvarteren. Att jag har burit de här på jobbet i dag är med andra ord helt unikt.
I februari förra året såg jag att Frälsningsarmén här på Kungsholmen skulle ha en bibelundervisningsdag, bland annat om Uppenbarelseboken. 50 spänn, frukost inkluderat. Uppenbarelseboken hade jag äntligen börjat få grepp om ganska precis ett år tidigare, då det varit temat på Filadelfiakyrkans kvällsbibelskola under några måndagskvällar, och dessutom ville jag gärna besöka kåren på S:t Göransgatan, där jag gått förbi massor av gånger men aldrig gått in.
Sagt och gjort. Jag anmälde mig och stod utanför S:t Göransgatan 61 vid tiotiden den lördagsmorgonen, men där var det stängt. Då ropade någon från gathörnet. Det var en gammal körkompis från tiden då jag var med i gospelkören Source of Joy på Söderkåren, som kände igen mig trots att hon såg mig på håll och visade att entrén från S:t Eriksgatan var öppen. Vi satt vid samma bord under dagen, återknöt kontakten med prat under fikarasterna med hembakt och blev – som man kan bli i det läget – Facebook-vänner.
Bland de roliga aspekterna av nyligen avslutade Sandras kulturfestival är att deltagarna blev en så blandad skara. Inte skulle jag ha gått runt med min gamla körkompis på stan om vi inte hållit kontakten sociala medier-vägen och hon därmed fått syn på mina stadsvandringar för Facebook-vänner. När vi skildes åt häromdagen – tyvärr inte efter att ha pratat särskilt mycket alls, jag hade bara hållit låda om 1800-talets Östermalm – gav hon mig en påse te från Sibyllans kaffe- och tehandel. Sådana spontana presenter uppskattar jag mycket. I dag tog jag ett glas Sommardröm på balkongen.
Får det lov att vara en avkopplande picknick? Nä. Quiz i glada vänners lag? Nja. Stadsvandring, det vill säga gående och stående föreläsning om Stockholms historia under en dryg timme? Ja visst! En lärdom efter genomförandet av Sandras kulturfestival är att det är mycket svårare att få folk att självmant anmäla sig till tillfällen där man umgås, medan ren kulturkonsumtion lockar många. Själv väljer jag definitivt föreläsning framför social tillställning med på förhand okända deltagare – om jag inte fått en personlig inbjudan, alltså – men jag trodde inte att det var helt givet, snarare udda. Men det är tydligen normalt. I mina kretsar, i alla fall.
Hur som helst gick det att genomföra den sista festivalaktiviteten, knytispicknick, just med hjälp av personliga inbjudningar. Fyra stycken var vi som lunchade al fresco i Kronobergsparken, under en solig sommarhimmel, som vi lyckligtvis haft hela veckan, och två av oss kompletterade parkhänget med en rejäl promenad runt en stor del av Kungsholmen.
Jag måste erkänna att jag blir extra glad av att liksom kunna bocka av utnyttjande av de fina utomhusmiljöerna i min närhet. Under mina fjorton år ett stenkast från Kronobergsparken har jag picknickat där … ja, absolut mindre än fem gånger, i alla fall. Glass med sällskap – det har förekommit. Fullskalig picknick med filt och mat – det kan till och med ha varit första gången i dag. Inte för att jag aldrig har picknick, utan för att det finns flera fina platser lika nära, framför allt Norr Mälarstrand. Dessutom finns lilla Polishusparken, ditt två i picknicksällskapet råkade gå istället, innan vi hittade varandra. Där vet jag med säkerhet att jag aldrig haft picknick, så den kanske står på tur härnäst.
Men Sandras kulturfestival är härmed över. Ett intressant och ytterst lärorikt experiment. Jag är helt slut. Men förr eller senare står jag förmodligen i startgroparna inför något liknande projekt, ty i det avseendet lär jag mig ingenting.
Theomis 