Ett nytt kulturformat är fött – barbecuequiz! Programpunkten dag fyra under Sandras kulturfestival var quiz på gården här hemma på Kungsholmen, vilket utökades till grillparty, med två frivilliga vid föreningens monstergrill. Men de kom inte undan själva frågesporten, vi avverkade Dallas och Michael Jackson, Fem myror och Melodifestivalen, Hjalmar Söderberg och Casablanca – totalt 20 svåra frågor inom klassiska och nostalgiska kulturområden. Det var inte lätt att hålla ordning i klassen, men så småningom kunde vi utse en vinnare och åt efterrätt i form av brownies som av någon anledning förblev flytande efter gräddningen och fick serveras i skålar. Men på det hela taget avlöpte allt väl och det bästa av allt var att grillmästarna också rengjorde grillen.
Dag tre under Sandras kulturfestival och Kungsholmen stod på tur, efter att Vasastan och Östermalm avverkats, men ibland får man lov att lyssna på publiken och publiken ville ha Östermalm. Alltså blev det en repris på gårdagens fullsatta Östermalmsvandring, plus en dagtidsvandring, en kortare variant av Östermalmsrundan, specifikt för föräldrarna. Det är inte alla stockholmsguider som får vandringsdeltagare särskilt tillresta från Örebro.
Efter kvällsturen gick jag och två av deltagarna och åt på K25, den halvindustriella men lagom gemytliga food court-miljön där det knappast var rusning. Att äta med vänner på lokal är en uppskattad exklusivitet i min coronaanpassade tillvaro, särskilt två på samma gång.
Tur med vädret även dag två under Sandras kulturfestival. Här är utsikten från Barnhusbron på hemvägen från stadsvandringen ”Östermalm 1885”.
Eftersom jag vid olika tillfällen hållit föredrag om Östermalms tidigaste historia, det vill säga tiden då stadsdelen bytte namn till Östermalm efter att ha hetat Ladugårdslandet, fanns det en del underlag till en möjlig stadsvandring i mina samlingar, även om det mest kunde användas idémässigt. Konceptet och själva vandringen behövde jag skriva från scratch. När jag hade funderat och skrivit ett tag blev jag påmind om att 1885 ju är det år jag gillar mest i Östermalms- och Stockholmshistorien av flera anledningar, så varför inte låta hela vandringen handla om det året? Det blev något av en halvmesyr, kanske, eftersom jag hade börjat i en annan ände, men när tanken väl satt sig var det roligt att leta fram exempel på vad som hände just 1885. En bra bit in i processen upptäckte – eller återupptäckte – jag att Staffan Tjerneld gjort precis samma sak i boken Hundra år på Östermalm. Det är nog framför allt därifrån mitt intresse för år 1885 kommer – men vem kan hålla reda på alla Stockholmshistoriska källor man stött på genom åren? Hur som helst blev cirkeln liksom sluten.
Precis som när jag har skrivit mina historiska föredrag som glad amatör fick slumpmässiga fynd och associationer styra, trots att jag egentligen i sådana här skrivprocesser vill ta ett större grepp om tiden om platsen och därefter plocka ut det mest intressanta. Men på grund av tidsbrist och infall inkorporerade jag till min egen förvåning skådespelerskan Bertha Tammelin med sin försvagade syn, cykelmodellen Rover II och August Strindbergs satiriska reportage om Stockholm i en fransk tidskrift, bland många andra spridda detaljer.
Inte heller den här gången hade jag provpromenerat min runda, men innan jag skyndade till mötesplatsen såg jag i alla fall till att passera de punkter jag tänkt mig stoppen på, vilket ledde till att jag kastade om två av dem. Det funkade bra, blev lite långrandigt på sista stoppet, kanske, men det finns ju så mycket spännande att berätta. Gruppen verkade i alla fall nöjd.
Nu är den inledd – Sandras kulturfestival! Inte lika omfattande som originalet och vänd till en begränsad publik (nämligen de som nås av mina Facebook-inlägg), men jag tar mig friheten att festivalstämpla mitt planerade program, som innehåller fem aktiviteter på lika många dagar.
Om någon undrar så kan jag tala om att det är förskräckligt tidskrävande för en amatör att komponera en stadsvandring. Som tur var hade jag manuset från den enda jag lett tidigare, nämligen en som rörde sig i kvarteren runt Stadsbiblioteket och som jag tog med kollegerna i HFG (Hemliga FikaGruppen) på för två år sedan. Med det innehållet som grund skapades den första festivalvandringen: ”Bok- och filmfavoriter i Vasastan”.
Man får ett konstigt perspektiv när man själv har dragit ihop folk, ger sig ut på stan med dem och står och babblar om böcker och filmer på olika platser, men när jag tittar på den här bilden som en av deltagarna tog ser det faktiskt ut som på en riktig stadsvandring, en sådan jag brukar delta i så här års. Sju personer – tre kolleger, fyra från Korskyrkan – hade anmält sig och blev lotsade från området kring Hard Rock Cafe upp till observatoriet, därifrån mot två stopp längs Dalagatan och slutligen till gräsmattan utanför Gustav Vasa kyrka, med vy över Odenplan. Jag hade inte provgått rundan – en underlåtelse helt ovärdig en stadsvandringsguide – så själva platserna för stopp fick improviseras. Sämst var korsningen av Surbrunnsgatan och Sveavägen, det första stoppet efter att gruppen samlats vid Hard Rock Cafe, och det visste jag från början. Trafikbruset håller en volym som man verkligen blir varse först när man ska försöka överrösta den inför en grupp stadsvandrare, fyra stycken den där gången för två år sedan och nu sju, och inte kan man uppmana dem att tränga ihop sig så här i coronatider. Men just därifrån kan man se en byggnad som spelar en viktig roll i en historia jag ville berätta.
Jag avslöjar inte här vilka böcker och filmer jag pratade om. Vem vet, jag kanske vill hålla vandringen igen och då är det roligast om innehållet är en överraskning.
Jag ville se ”Florence Foster Jenkins” med Meryl Streep och Hugh Grant, LW ville se ”School of Rock” med Jack Black. Det blev ”Sense and Sensibility” från 1995 (så jag fick igenom Hugh Grant, i alla fall). Har vi sett den förr? Ja, ett antal gånger. Hittade vi nya vinklar? Jajamän. Skrattade vi åt Mrs Jennings och Sir John Middleton? Absolut, i alla fall jag.
När jag satt bakom informationsdisken på Stadsbibblans entréplan i kväll kom en man fram och berättade att han för länge sedan skrev ett somrigt kåseri i Dagen och att han just tagit några kopior av den tryckta texten. Han tyckte absolut att jag och min kollega skulle läsa den och räckte över ett papper. Tyvärr finns det inte med något datum på den kopia jag tog mig friheten att fota av, men utifrån formgivningen och det faktum att skribenten nämner sina träskor – sjuttiotal? Hur som helst verkar inte Stockholms innerstad ha förändrats ett smack. I vyerna som beskrivs figurerar en Djurgårdsfärja, röda bussar, Stadshusets klockspel, flanörer på Katarinahissens gångbro och ännu ålderdomligare inslag, som kyrktornen och själva vattnet kring öarna. Beskrivningen av ett godståg vid Södra station gjorde visserligen inte ett så nutida intryck och ”trafikkarusellen” vid Slussen är inte fullt så karusellik längre men annars – här kryper decennierna fram. Precis som det ska vara i en gammal stad.
Ett programblad för vår tid, coronahösten 2020. Onlineversioner av scenprogram och verksamheter för grupper. Fullt av brasklappar om att mer information kommer om programmens format. Men vi har ett programblad.
Det var jag som ville se en isländsk film i HA:s och min filmcirkel i går och nog fick jag en ordentlig dos Island i ”En vit, vit dag”. Och det är lätt att se konstnärliga kvaliteter i den mjölkiga stillheten, det hårda arbetet, de nedtryckta känslorna, en karg vardag som förgiftas av sorg och vrede när både en olycka och ett smärtsamt avslöjande drabbar den mest isländska av isländska män, den åldrade men ännu vitala polisen Ingimundur – men ändå blev jag inte nöjd.
Kanske var jag bara på fel humör, för jag lyckades inte landa någon annanstans än i frågan vad filmupplevelsen egentligen skulle ge mig. Att det stämningsfulla var smått obehagligt och att spänningsinslagen var avgjort obehagliga kunde jag leva med, men … belöningen var för liten. Isländskheten och relationen mellan Ingimundur och barnbarnet Salka är vad jag tar med mig. Och så spelar det förstås in att jag fått för mig att jag skulle se en thriller. ”En vit, vit dag” är ingen thriller. Det är ett kärvt och bistert drama för den som är sugen på Svindlande höjder fast på en annan vindpinad plats och i en tid med polisstationer och psykoterapeuter. Hos HA – och många recensenter – gick den i alla fall hem.
Theomis 