Jag älskar min vändbara kappa, grå på ena sidan, beige med rosa ton på den andra. Jag är också väldigt förtjust i en tunn tygväska jag köpte i Tokyo, som är hopvikbar till en liten rektangulär kudde och som utvecklad kan bäras antingen som en vanlig tygkasse eller som ryggsäck. Sedan jag var liten har jag dragits till sådant som är multifunktionellt, smart och kompakt. Jag visste väl från början att jag skulle tillbringa livet på resande fot och i små bostäder.

Det finns också en annan filosofi kring multifunktionalitet som inte har att göra med genomtänkt och behovsanpassad konstruktion, utan att tänka utanför boxen. Ett öppet sinne för nya idéer är alltid bra, men nytänkande för sin egen skull ger sällan de bästa resultaten. I det sammanhanget brukar jag tänka på en stadsvandring jag gick för säkert tio år sedan med en grupp hippa personer med alternativa förhållningssätt till staden. För att demonstrera sitt innovativa perspektiv hade de med sig en trave plasthinkar som vi i stadsvandringsgruppen skulle vända uppochner och sitta på. Det var i för sig en bonus att kunna sitta under vandringsstoppen, men varken bekvämt eller stabilt, sitthöjden var inte heller optimal för den genomsnittliga stadsvandraråldern och jag misstänker att en och annan hink hade tappat formen vid vandringens slut. Snarare än smart problemlösning var det alltså ett sällsynt besvärligt sätt att förstöra ett antal hinkar på en och en halv timme. En hink som även fungerar som pall kan inte vara svår att designa och är säkert utmärkt i en sommarstuga eller så, men på en stadsvandring är hinkfunktionen inte lika relevant som pallfunktionen och god pallfunktion kan man få av pallar. Hopfällbara och bärbara varianter kan provas på närmaste konstmuseum.

Under studiebesöket på snart återöppningsklara Tranströmerbiblioteket i förrgår anar jag att jag såg ytterligare ett exempel på en inte så smart smart lösning, just för sittande.

En trend sedan ett antal år på nya, eller nyinredda, bibliotek är gradänger, ett eller annat slags trappliknande parti, i trä eller annat hårt och glatt material eller klätt i något mjukare. De kan finnas på en avdelning för barn eller tonåringar eller på en mer allmän plats där de kanske tilltalar studenter som vill hitta sin vrå, enskilt eller gruppvis, för att plugga eller prata beroende på rummets funktion. Gradänger kan säkert bli populära hos besökarna, i alla fall vissa, och erbjuda avslappnade och flexibla möjligheter att krypa ihop eller bre ut sig.

Men hur uttjatat och konventionellt det än är med bord och stolar gör de ändå sitt jobb rätt bra. Man har ett utrymme i lämplig höjd att placera dator, bok eller block, man har ryggstöd och kan sitta mitt emot varandra vid behov. Man behöver inte heller vara under 30 för att vara bekväm med att använda dessa möbler.

På Tranströmerbibliotekets väl tilltagna avdelning för ungdomar, kallad Punkt, finns ett rum för diverse aktiviteter där ena långväggen upptas av gradänger, snygga, inte särskilt höga, kuddar här och där. Kidsen kommer säkert att skockas. I entrén finns också en gradängkonstruktion med små uppstickande bordsskivor, typiskt studentanpassat, och på vuxenavdelningen ytterligare en, avsedd för publiken vid evenemang. Framtiden får utvisa hur den innovativa sittlösningen för publik fungerar i praktiken, men nackdelarna är inte svåra att gissa sig till. Den genomsnittliga besökaren vid biblioteksevenemang är långt över 30 och väljer förmodligen inte frivilligt att sitta i en trappa. Gradängerna är inte den grunda varianten, där vartannat trappsteg ska sittas på, utan varje trappsteg är djupt, vilket innebär att man sitter ytterst på kanten och har någon annans ben bakom sig. Kanske har det byggts något smart förrådsutrymme inuti det fristående trappartiet, i annat fall vet jag inte om man ens vinner något på att utnyttja rummets höjd, lika många personer borde ha kunnat sitta på bänkar eller stolar på samma golvyta, med en något upphöjd scen framför. Nu står istället de framträdande på golvet och publiken ser dem ovanifrån.

Det finns långt mer skadliga exempel på när innovationsivern sätter likhetstecken mellan förändring och förbättring och vem vet, tanterna som alltid står på kö för att höra aktuella författare hålla biblioteksföredrag kanske kommer att stormtrivas i publiktrappan, men om de inte gör det får de nog gilla läget. Ett gott argument för nya slags lösningar är förstås att det är värt att prova, men under mina 19 biblioteksår har jag nästan aldrig varit med om att en ny lösning efter en provperiod ersätts med en bättre, om ersättandet kostar pengar.

Gradänger i biblioteksmiljö kommer vi att få leva med, oavsett om de är multifunktionellt praktiska eller ett sämre alternativ till stolsrader. Jag är i alla fall glad över att det informationsdisklösa biblioteket är en idé som inte förespråkas lika högljutt längre, även om jag inte vågar tro att den är död.