Tur ändå att det är sommar och utomhusvänligt väder när det är smittfria nöjen som gäller. Inget hindrar picknick i park, även om man får räkna med tiden och ansträngningen att ta en långpromenad före och efter när man som Kungsholmsbo ska möta upp picknicksällskapet LW i Vitabergsparken och kollektivtrafik ska undvikas.
Många hade förstås liknande idéer, men vi valde en mindre eftertraktad plats, precis där området vid Sofia kyrka övergår i en brant med sly ner mot Skånegatan. Där fanns det en stubbe perfekt att förvandla till picknickbord med medhavd duk (som LW fått i jobbet på Frälsis, tillverkad på Salomonöarna med Frälsisfärgerna i batikmönster). Fram med jordgubbar, kex och choklad.
Korskyrkans sommargudstjänster har spelats in och den temporärt inredda studion blev i dag återställd till ordinarie cafémiljö. Bord har burits, gardiner och draperier satts upp. Jag har torkat golv. Ett par timmars allsidig träning med en blandad församlingsgrupp.
Nästa vecka byter vi kassasystem och under en dag kommer det inte att gå att betala med kontanter. Hur lägger man bäst upp sådan på alla sätt oinspirerande information i sociala medier? Man ställer kollegan P framför kameran och vips så har man en talande illustration.
Någon gång i tonåren upptäckte jag ”Don’t Smoke in Bed” med Nina Simone, den klassiska inspelningen från debutskivan som kom 1958 (vilket jag kollade upp just nu och knappast visste då), med ackompanjemang mest i pauserna mellan långsamt sjungna strofer – låten växlar mellan Nina Simones själfulla röst och effektfullt pianospel. Jag vet inte vad man ska kalla genren. Det är som ett litet musikaliskt drama i ödesmättad moll. Jag minns att pappa och brorsan inte såg storheten alls.
I övrigt har jag inte varit en så väldigt trogen Nina Simone-lyssnare, jag kan mest hitsen, men har ändå alltid sett henne som en av artisterna jag gillar. Därför blev jag enormt förvånad under kvällens Distansfilmklubbsfilm, ”What Happened, Miss Simone?”. Att hon var ett pianospelande underbarn och att Nina Simone är ett taget artistnamn är den typen av information man inte nödvändigtvis känner till om en artist och kan bli upplyst om i en dokumentärfilm, men engagemanget i medborgarrättsrörelsen, hennes psykiska instabilitet, det dysfunktionella äktenskapet, perioden i Liberia – det var som att hela Nina Simones liv var löpsedelsstoff och jag har missat alltihop. Det mesta av det spektakulära var sorgligt snarare än upplyftande, men intressant och på det hela taget väl skildrat i filmen.
LW var lika överraskad av innehållet som jag och efter filmen diskuterade vi hur lite vi visste om hur lite vi visste om Nina Simone.
I det så kallade ”trapprummet” på Stadsbibblans administrativa plan, ett rum med en liten köksdel och en trappa upp till taket som länge varit ett övermöblerat arbetsrum, har rensats och gjorts om till ett litet fikarum med vinkelsoffa. Där bredde J och jag ut oss i eftermiddag och tittade på smittsäkert digitala bokpresentationer. Det är förstås jättetrist att inte kunna gå på förlagens presentationer av höstutgivningen på vanligt sätt, men fenomenalt att så enkelt kunna del av innehållet på sin egen skärm i vinkelsoffan. Med höstig dekor. Snart kommer årets bästa tid.
”Lag Sporrenstrand & Kjellberg har satsat på aktualitet, mervärde och rena linjer. Vi lyfter bibliotekariekompetensen och bibliotekets USP.”
Vi vet inte hur många konkurrenter vi har i Stockholmsbibliotekens skyltningstävling, men vi vet att vi åtminstone tävlar med ytterligare en skyltning i vårt eget hus, nämligen barn- och ungdomsavdelningens urgulliga tablå med läsande barnboksfigurer, varav en i en hemvirkad hängmatta.
På vuxenavdelningen har vi inget pynt utan radar upp litteratur aktuell i TV, radio, press och poddar. Kul för den som tittat på Babel eller lyssnat på Lundströms bokradio att hitta relaterade böcker och kul för den som ser en intressant bok att få tips på relaterade medieproduktioner. Är tanken. Vi får se vad domarna på bibliotekskansliet tycker. Nu har vi i alla fall skickat in bilder och motivering.
Utställningarna på Fotografiska var desamma som vid mitt senaste besök, men det finns alltid nya detaljer att upptäcka. Bara upplevelsen att äta lavendelchoklad framför nebulosor och galaxer på Hubble-uställningen var värt långpromenaden till Stadsgården. (Där det alltid är kul att fotografera själv, konstflygande måsar och annat.)
Glad nationaldag! Syrenerna blommar som galningar i Polishusparken …
… och jag hade nationaldagsmässigt filmgodis under kvällens filmcirkel med H, om ”The Farewell”. L och jag har distansfilmklubb, H och jag har haft bokcirkel på distans flera gånger, men har den här gången valt en film. Alltså filmcirkel. Men distansfilmklubb och filmcirkel genomförs på precis samma sätt, tittande samtidigt men på varsitt håll, digital diskussion efteråt.
Det fanns flera aspekter av ”The Farewell” som jag gillade, som den sorgliga men ändå tokroliga kulturkrocksintrigen – gamla farmor hemma i Kina är döende i cancer, men i linje med traditionen (hur mycket sanning som ligger i detta vet jag inte) skyddar familjen henne från den vetskapen, vilket den amerikanska sondottern Billi inte kan acceptera. Jag gillade också estetiken – själva fotot och färgerna – och den vardagsnära familjeskildringen. Och att den informella termen för farmor på mandarin är ”nai nai” (mormor heter ”lao lao”).
Däremot tyckte jag att de humoristiska scenerna blev lite krystade – det var som att se en multikulturell film som bara nästan lyckats hitta en form som tilltalar Hollywood-van publik – och jag har inget emot oväntat bisarra inslag, men även de var ibland lite för mycket. Mest bisarr och delvis humoristisk var den del av historien som handlade om brudparet. För att hela familjen, inklusive personer tillresta från USA, skulle ha möjlighet att tillsammans träffa nai nai en sista gång utan att hennes misstankar väcktes, passade man på att ställa till med bröllop för ett av hennes barnbarn och hans flickvän. Det möjligen ofrivilliga brudparet – graden av samtycke från deras sida var oklar, liksom bröllopets äkthet – erbjöd många möjligheter till knasiga situationer. Brudgummens våldsamma gråt i närbild var en av de alltför bisarra scenerna i min smak, men vid bröllopsfotograferingen i övergulliga studiomiljöer, med rosafluffiga hjärtan och upphängda molntussar, kom den stillsamma knasigheten mer till sin rätt.
Eftersom handlingen bygger på händelser i regissören och manusförfattaren Lulu Wangs egen familj är underrubriken ”Based on an actual lie”. Den gillar jag också.
Theomis 