En dag så här års brukar jag se till att ha kvällen och gärna hela eftermiddagen fri för att kunna gå på scenprogrammen med en kavalkad av SR:s utrikeskorrespondenter, på Södra teatern i en rad år, därefter på Kulturhuset ett år och senast i Berwaldhallen, under rubriken ”Förstå världen – möt radiokorrespondenterna”. I år blev det förstås inget liveevenemang, men en motsvarande radioprogramkavalkad har i alla fall skapats, med det typiska innehållet från ”korredagen”, som de brukar säga. Det speciella är ju egentligen just att man får se radiomänniskorna livs levande, men ”Förstå världen”-innehållet skiljer sig ändå från de vanliga reportagen från korrespondenterna, på så så sätt att de pratar inte bara en och en utan med varandra och inte bara om de aktuella frågorna i världen utan också om livet som korrespondent. Dessutom är årets kavalkad en av många samtidsanalyser som kommer att finnas kvar från coronaåret 2020. Lyssna här!
Författararkiv: Sandra
Ska jag ha byxor ska de vara av en ”famous Estonian designer”
När JH och jag vandrade mellan design- och modebutikerna i hippa Telliskivi i Tallinn i vintras fastande jag för ett par knälånga byxor i sammetslent material. Priset var nedsatt och högst överkomligt, jag har glömt hur mycket jag gav för dem, men inte mer än 15 euro. Det där var en riktigt bra deal, sa tjejen bakom disken, de tillhörde en äldre kollektion av en ”famous Estonian designer”. Det lät ju kul, tyckte jag. Jag kunde inte verifiera det hon sa så där i stunden, men det spelade ingen roll, det viktigaste var förstås att jag gillade dem, och redan det faktum att de var från Telliskivi skulle ge dem en spännande air och proveniens i min garderob.
Efteråt kollade jag upp designern, Xenia Joost. Namnet sa mig inget, men på hennes hemsida namedroppar hon ”Vivienne Westwood fashion house in London”, där hon arbetat, och Vogue Italy respektive UK, där hennes plagg funnits med. Och visst, då blev de grå knäbyxorna ännu lite roligare.
För övrigt är byxor för mig inget annat än fritidsplagg. Något man bär när man tränar, promenerar, är på någon friluftsmässig utflykt eller har enklare ärenden i de närmaste kvarteren. Att jag har burit de här på jobbet i dag är med andra ord helt unikt.
Förväxlingstragedi
Den som läst vårens och sommarens inlägg här vet att jag gillar filmcirkelkonceptet, alltså samtal om en gemensam filmupplevelse motsvarande bokcirkelsamtal om en läsupplevelse. Ett mycket enkelt koncept som jag kan rekommendera för alla som vill lägga en extra dimension till sitt filmtittande. Det är egentligen bara en sak man behöver tänka på – se samma film som den eller dem du vill diskutera den med. Medan jag i går kväll uthärdade ett genomperverterat grekiskt samtidsdrama i en småstads sjaskigaste miljöer såg HA en rysk samhällskritisk skildring av två känslokalla föräldrar.
När vi kopplade upp oss för filmprat började vi med att beklaga oss över att vi återigen sett något obehagligt och mörkt. Om barn som far illa, fortsatte HA, och jag började ana oråd. De flesta for illa i härvan som rullades upp i den grekiska lilla staden, men det handlade inte specifikt om barn. När vi för knappt två veckor sedan diskuterade vilken film vi skulle se den här gången nämnde vi både den ryska och den grekiska som intressanta kandidater, men därefter måste vi ha uttryckt oss väldigt oklart. Den möjliga lösningen att växla film – se den respektive osedda filmen för att sedan kunna prata om dem – saboterade vi genom att redogöra för filmernas handling för varandra, med fullt spoilande. Inte ville vi snuvas på tillfället att genast bearbeta de tragiska historier vi tagit del av.
Till nästa gång väger vi upp den här filmcirkelträffen genom att se inte bara samma film utan också en trygg, hederlig, lättsam komedi från 1930-talet.
Ett glas Sommardröm
I februari förra året såg jag att Frälsningsarmén här på Kungsholmen skulle ha en bibelundervisningsdag, bland annat om Uppenbarelseboken. 50 spänn, frukost inkluderat. Uppenbarelseboken hade jag äntligen börjat få grepp om ganska precis ett år tidigare, då det varit temat på Filadelfiakyrkans kvällsbibelskola under några måndagskvällar, och dessutom ville jag gärna besöka kåren på S:t Göransgatan, där jag gått förbi massor av gånger men aldrig gått in.
Sagt och gjort. Jag anmälde mig och stod utanför S:t Göransgatan 61 vid tiotiden den lördagsmorgonen, men där var det stängt. Då ropade någon från gathörnet. Det var en gammal körkompis från tiden då jag var med i gospelkören Source of Joy på Söderkåren, som kände igen mig trots att hon såg mig på håll och visade att entrén från S:t Eriksgatan var öppen. Vi satt vid samma bord under dagen, återknöt kontakten med prat under fikarasterna med hembakt och blev – som man kan bli i det läget – Facebook-vänner.
Bland de roliga aspekterna av nyligen avslutade Sandras kulturfestival är att deltagarna blev en så blandad skara. Inte skulle jag ha gått runt med min gamla körkompis på stan om vi inte hållit kontakten sociala medier-vägen och hon därmed fått syn på mina stadsvandringar för Facebook-vänner. När vi skildes åt häromdagen – tyvärr inte efter att ha pratat särskilt mycket alls, jag hade bara hållit låda om 1800-talets Östermalm – gav hon mig en påse te från Sibyllans kaffe- och tehandel. Sådana spontana presenter uppskattar jag mycket. I dag tog jag ett glas Sommardröm på balkongen.
En sista aktivitet och Sandras kulturfestival går i mål
Får det lov att vara en avkopplande picknick? Nä. Quiz i glada vänners lag? Nja. Stadsvandring, det vill säga gående och stående föreläsning om Stockholms historia under en dryg timme? Ja visst! En lärdom efter genomförandet av Sandras kulturfestival är att det är mycket svårare att få folk att självmant anmäla sig till tillfällen där man umgås, medan ren kulturkonsumtion lockar många. Själv väljer jag definitivt föreläsning framför social tillställning med på förhand okända deltagare – om jag inte fått en personlig inbjudan, alltså – men jag trodde inte att det var helt givet, snarare udda. Men det är tydligen normalt. I mina kretsar, i alla fall.
Hur som helst gick det att genomföra den sista festivalaktiviteten, knytispicknick, just med hjälp av personliga inbjudningar. Fyra stycken var vi som lunchade al fresco i Kronobergsparken, under en solig sommarhimmel, som vi lyckligtvis haft hela veckan, och två av oss kompletterade parkhänget med en rejäl promenad runt en stor del av Kungsholmen.
Jag måste erkänna att jag blir extra glad av att liksom kunna bocka av utnyttjande av de fina utomhusmiljöerna i min närhet. Under mina fjorton år ett stenkast från Kronobergsparken har jag picknickat där … ja, absolut mindre än fem gånger, i alla fall. Glass med sällskap – det har förekommit. Fullskalig picknick med filt och mat – det kan till och med ha varit första gången i dag. Inte för att jag aldrig har picknick, utan för att det finns flera fina platser lika nära, framför allt Norr Mälarstrand. Dessutom finns lilla Polishusparken, ditt två i picknicksällskapet råkade gå istället, innan vi hittade varandra. Där vet jag med säkerhet att jag aldrig haft picknick, så den kanske står på tur härnäst.
Men Sandras kulturfestival är härmed över. Ett intressant och ytterst lärorikt experiment. Jag är helt slut. Men förr eller senare står jag förmodligen i startgroparna inför något liknande projekt, ty i det avseendet lär jag mig ingenting.
Barbecuequiz
Ett nytt kulturformat är fött – barbecuequiz! Programpunkten dag fyra under Sandras kulturfestival var quiz på gården här hemma på Kungsholmen, vilket utökades till grillparty, med två frivilliga vid föreningens monstergrill. Men de kom inte undan själva frågesporten, vi avverkade Dallas och Michael Jackson, Fem myror och Melodifestivalen, Hjalmar Söderberg och Casablanca – totalt 20 svåra frågor inom klassiska och nostalgiska kulturområden. Det var inte lätt att hålla ordning i klassen, men så småningom kunde vi utse en vinnare och åt efterrätt i form av brownies som av någon anledning förblev flytande efter gräddningen och fick serveras i skålar. Men på det hela taget avlöpte allt väl och det bästa av allt var att grillmästarna också rengjorde grillen.
Vad är det för fel på Kungsholmen?
Dag tre under Sandras kulturfestival och Kungsholmen stod på tur, efter att Vasastan och Östermalm avverkats, men ibland får man lov att lyssna på publiken och publiken ville ha Östermalm. Alltså blev det en repris på gårdagens fullsatta Östermalmsvandring, plus en dagtidsvandring, en kortare variant av Östermalmsrundan, specifikt för föräldrarna. Det är inte alla stockholmsguider som får vandringsdeltagare särskilt tillresta från Örebro.
Efter kvällsturen gick jag och två av deltagarna och åt på K25, den halvindustriella men lagom gemytliga food court-miljön där det knappast var rusning. Att äta med vänner på lokal är en uppskattad exklusivitet i min coronaanpassade tillvaro, särskilt två på samma gång.
Tidsresa på Östermalm
Tur med vädret även dag två under Sandras kulturfestival. Här är utsikten från Barnhusbron på hemvägen från stadsvandringen ”Östermalm 1885”.
Eftersom jag vid olika tillfällen hållit föredrag om Östermalms tidigaste historia, det vill säga tiden då stadsdelen bytte namn till Östermalm efter att ha hetat Ladugårdslandet, fanns det en del underlag till en möjlig stadsvandring i mina samlingar, även om det mest kunde användas idémässigt. Konceptet och själva vandringen behövde jag skriva från scratch. När jag hade funderat och skrivit ett tag blev jag påmind om att 1885 ju är det år jag gillar mest i Östermalms- och Stockholmshistorien av flera anledningar, så varför inte låta hela vandringen handla om det året? Det blev något av en halvmesyr, kanske, eftersom jag hade börjat i en annan ände, men när tanken väl satt sig var det roligt att leta fram exempel på vad som hände just 1885. En bra bit in i processen upptäckte – eller återupptäckte – jag att Staffan Tjerneld gjort precis samma sak i boken Hundra år på Östermalm. Det är nog framför allt därifrån mitt intresse för år 1885 kommer – men vem kan hålla reda på alla Stockholmshistoriska källor man stött på genom åren? Hur som helst blev cirkeln liksom sluten.
Precis som när jag har skrivit mina historiska föredrag som glad amatör fick slumpmässiga fynd och associationer styra, trots att jag egentligen i sådana här skrivprocesser vill ta ett större grepp om tiden om platsen och därefter plocka ut det mest intressanta. Men på grund av tidsbrist och infall inkorporerade jag till min egen förvåning skådespelerskan Bertha Tammelin med sin försvagade syn, cykelmodellen Rover II och August Strindbergs satiriska reportage om Stockholm i en fransk tidskrift, bland många andra spridda detaljer.
Inte heller den här gången hade jag provpromenerat min runda, men innan jag skyndade till mötesplatsen såg jag i alla fall till att passera de punkter jag tänkt mig stoppen på, vilket ledde till att jag kastade om två av dem. Det funkade bra, blev lite långrandigt på sista stoppet, kanske, men det finns ju så mycket spännande att berätta. Gruppen verkade i alla fall nöjd.
Om inte staden arrangerar kulturfestival får man göra det själv
Nu är den inledd – Sandras kulturfestival! Inte lika omfattande som originalet och vänd till en begränsad publik (nämligen de som nås av mina Facebook-inlägg), men jag tar mig friheten att festivalstämpla mitt planerade program, som innehåller fem aktiviteter på lika många dagar.
Om någon undrar så kan jag tala om att det är förskräckligt tidskrävande för en amatör att komponera en stadsvandring. Som tur var hade jag manuset från den enda jag lett tidigare, nämligen en som rörde sig i kvarteren runt Stadsbiblioteket och som jag tog med kollegerna i HFG (Hemliga FikaGruppen) på för två år sedan. Med det innehållet som grund skapades den första festivalvandringen: ”Bok- och filmfavoriter i Vasastan”.
Man får ett konstigt perspektiv när man själv har dragit ihop folk, ger sig ut på stan med dem och står och babblar om böcker och filmer på olika platser, men när jag tittar på den här bilden som en av deltagarna tog ser det faktiskt ut som på en riktig stadsvandring, en sådan jag brukar delta i så här års. Sju personer – tre kolleger, fyra från Korskyrkan – hade anmält sig och blev lotsade från området kring Hard Rock Cafe upp till observatoriet, därifrån mot två stopp längs Dalagatan och slutligen till gräsmattan utanför Gustav Vasa kyrka, med vy över Odenplan. Jag hade inte provgått rundan – en underlåtelse helt ovärdig en stadsvandringsguide – så själva platserna för stopp fick improviseras. Sämst var korsningen av Surbrunnsgatan och Sveavägen, det första stoppet efter att gruppen samlats vid Hard Rock Cafe, och det visste jag från början. Trafikbruset håller en volym som man verkligen blir varse först när man ska försöka överrösta den inför en grupp stadsvandrare, fyra stycken den där gången för två år sedan och nu sju, och inte kan man uppmana dem att tränga ihop sig så här i coronatider. Men just därifrån kan man se en byggnad som spelar en viktig roll i en historia jag ville berätta.
Jag avslöjar inte här vilka böcker och filmer jag pratade om. Vem vet, jag kanske vill hålla vandringen igen och då är det roligast om innehållet är en överraskning.
Dagen före semestern
Sista sommarmorgonen med ansvar för morgonschemat, en tankenöt av högsta svårighetsgraden, som går ut på att Stadsbibliotekets alla bemanningspunkter ska täckas under alla öppettimmar av medarbetare – alltid för få – med rätt kompetens. Det gick ändå bra till slut.
Direkt därifrån till kundtjänsten, fyra timmar med ganska hög intensitet, men i trevligt sällskap i kundtjänstrummet. A.G. klagade med några minuters mellanrum på hur hungrig han var och min medhavda frukost, som jag var för stressad för att äta med det komplicerade morgonschemat på skärmen framför mig och istället tog mellan telefonsamtalen, var alldeles för liten. Kopplade ur telefonen och gick till 7-Eleven. Fotade alla smoothies, så att A.G. kunde välja vilken han ville ha, tog två mackor till mig – sparade en till lunch – och M.S. ville ha en fruktsallad.
Under eftermiddagen hastade jag igenom listan med de mest akuta göromålen – sista chansen, ty min ynka sommarsemestervecka börjar i morgon! Bland annat uppbådade jag sinnesnärvaro nog att publicera all information (hoppas jag) om höstens bokcirkelträffar i serien ”Lysande utsikter”.
Därifrån till Centralbadet för massage hos stans bästa massös, som jag just har räknat ut att jag gått till i drygt nio år. Jag nämnde helt kort att det har gjort ont att vrida huvudet åt sidorna på sista tiden och märkte sedan under massagen att jag fick kraftiga tryck i nacken. Många, särskilt på vänster sida. Det var ganska plågsamt. Nackbearbetningen måste ha tagit tid, för plötsligt var det klart, utan huvud- och ansiktsmassagen. Synd, för den är avkopplande, men då slapp jag olja i håret. ”Det gick inte att lösa upp det spända i nacken”, sa massösen, ”det skulle ha gjort för ont!”
På utvägen passerade jag den gröna gården – där en skylt varnar för fallande päron – och sedan den lilla belamrade skoaffärens skyltfönster. För första gången gick jag in och tittade ordentligt och när jag kom ut hade jag ett par svarta och ett par ljusrosa skor i en påse.
I kväll har jag konstaterat att det är påtagligt enklare att vrida huvudet – åt vänster. Jag är frestad att komma på återbesök på Centralbadet ganska snart, tidigare än höstbesöket jag bokade in.
Theomis 