Jag är en av alla hängivna resenärer som också gillar att ta del av resande i teorin, att läsa om resebranschen, flygplansinnovationer, InterRail-nyheter, fjärran vandringsleder, storstadstips, proffsig packning, fiffiga prylar – och givetvis andra resenärers äventyr. Under en rensning skulle jag kasta Res nummer 4 2011, började bläddra och fick ögonen på chefredaktör Johan Lindskogs inledande text, som jag nog inte läst tidigare. Jag är inte alls särskilt intresserad av att uppleva det han upplevt under en vistelse i norra Afghanistan och har inte någon egen erfarenhet som når samma nivå, men ändå – jag läser med något slags igenkänning, skrattar högt och blir trots allt lite, lite kittlad.

Det är ju en upplevelse att bo på ett riktigt uselt ställe. Därför kan Mazar Guesthouse rekommenderas, men inte ur någon som helst annan aspekt än att det är en upplevelse man sent ska glömma. Inte för småsaker som hundratals brännmärken i den spräckliga heltäckningsmattan, den knöliga madrassens alla nyanser av brunt, sängklädernas märkliga världskarta av odefinierbara fläckar, det svaga sjukhusljus som fönstrens gröna solfilter skänker, att ac:n med ojämna mellanrum ger ifrån sig ett hjärtskärande skrik mitt i natten eller att duschen är en hård tortyrstråle rakt ur väggen mitt i slaktarbadrummet. Men duschen tjänar sitt syfte. Man vaknar. Man blir blöt. Man erkänner allt.

Mer svårsmält är att det vandrar omkring skalliga amerikanska legosoldater med skärsår i ansiktet i korridoren. Att man barrikaderar dörren och sover med kamerastativet i sängen för att ha något att tjonga i huvudet på eventuella inkräktare. Eller att jag fick väcka receptionisten väldigt försiktigt när vi skulle checka ut eftersom han låg inrullad i en matta och kramade en Kalashnikov. Det får förödande konsekvenser om en sådan kille vaknar på fel sida. Självklart är Mazar Guesthouse också ganska dyrt.