MDCCCXXII Egen högläsning

De senaste par åren har jag läst ganska mycket högt för mig själv. Mina egna alster har jag alltid läst högt, men nu är jag min egen uppläsare av romaner och fackböcker, Bibeln, en och annan tidningsartikel. Nu senast Kjell Albin Abrahamsons reportagebok Ukraina, Ukraïna. Nästan varje gång dyker en tidig svenskalärares ord upp i bakhuvudet – när man sitter och läser ska man inte röra på läpparna och inte heller höra texten i huvudet. Sådant var tecken på att man ännu inte hade förmågan att läsa flytande. Vad skulle hon säga om mitt mässande?

Nu har jag jobbat med text och litteratur i ganska många år – jag vet att jag kan läsa, bombis – och ändå blir jag bekymrad över mitt eget beteende under den där lilla sekunden då lärarspöket hoppar fram. Det kan ju inte vara normalt att hellre läsa högt än tyst. Längre tid tar det också.

Men läser jag – bra – skönlitteratur på svenska upplever jag rytmen bättre när jag hör den, och på sätt och vis bestämmer över den. Läser jag på engelska förstår jag lite bättre. Läser jag facklitteratur lägger jag mer på minnet (inbillar jag mig, i alla fall).

Kanske inte något för alla, men för mig har läsningen fått en ny dimension. Undrar hur jag kommer att förnya läsupplevelsen härnäst.

2 thoughts on “MDCCCXXII Egen högläsning

  1. Det var sådana kommentarer som från din lärare som fick mig att tro att jag hade dyslexi i gymnasiet. Och slutade läsa!

    Nu när jag vet lite mer om hur komplicerade aspekterna kring språkperception är, vill jag resa tillbaka i tiden och utdela några örfilar.

    Det vore härligt.

    /A

    • Misstänker att min lärare skulle bli chockerad om hon fick höra att hennes råd och anvisningar satte de här spåren. Måste vara svårt att veta vad man i all välmening lär ut som istället visar sig sätta käppar i hjulen för all framtid. Men att lärare har inflytande över resten över sina elevers liv är solklart, på bra och dåliga sätt. Både felaktig pedagogik och lite allmän dålig stämning i lärarrummet före lektionen kan få oanade konsekvenser.

      För att kasta lite positivt ljus över saken: Jag vet inte om du har koll på Humans of New York, en fotograf går runt och kortintervjuar folk på stan och tar bilder varav en eller flera på personen publiceras på Facebook. I måndags var det en liten kille som sa att den person som påverkat honom mest var hans rektor Ms. Lopez, som var så uppmuntrande. Det ledde till att fotografen besökte skolan, i ett tungt belastat område, och var med på ett möte med rektorn och lärarna och såg deras hjärta för de utsatta barnen, som ingen förväntar sig annat av än att de blir kvar i sin fattiga stadsdel eller hamnar i fängelse. De borde få se något annat för att kunna drömma om något annat. Mötet ledde till en insamling bland Humans of New York-fans som nu nått 350.000 dollar (10 av dem från mig!) och som ska gå till ett årligt besök på Harvard för skolans sjätteklassare. Allt tack vare pojken som berättade om sin rektor. Facebook-fansens reaktioner är allt från ”Ms. Lopez for president!” till ”Jag jobbar på universitetet/skolan X och tar gärna emot dessa klasser på studiebesök …”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s