MMCCXLV Våra fördomar om deras fördomar

Har tillbringat större delen av dagen här uppe på Kungsklippan, på Stadsarkivet. Svåra frågor om Stockholmskällan har avhandlats, om att applicera dagens värderingar på historiskt material. Frågar man mig hittar man visserligen förlegade föreställningar som lyser igenom i vårt äldre databasinnehåll och mår bra av att tas upp till diskussion, men dels bör vi akta oss för att skriva om historien och dels lever vi i en mycket ängslig tid, där ”Vi gillar olika” och ”Gör inte skillnad på människor” basuneras ut i välvillig motsägelsefullhet.

Eftersom vi är så snabba att demonisera det förflutna kan jag tycka att det är riktigt bra att ett av den svenska barnlitteraturens mest kända exempel på användandet av n-ordet har Astrid Lindgren som upphovskvinna. Alla vet hur hon såg på människors rättigheter och lika värde, särskilt barns, och att hon var sällsynt skicklig på att skildra deras värld. Det var alltså varken fråga om illvilja eller slarv. Det främsta skälet till att det blev så fel är att sättet vi pratar om hudfärg på, och vilka formuleringar som anses nedvärderande, har förändrats. Dagens gäst på vår mötesdag på Stadsarkivet föreläste om hur personer med funktionsnedsättning syns, eller inte syns, i museers material och tog upp exempel på hur barn och unga med psykisk eller kognitiv funktionsnedsättning – ”sinnesslöa”, med tidens språkbruk – hanterades vid förra sekelskiftet. Det var upprörande historier, men jag ville inte köpa dem rakt av utan att i alla fall försöka ta på mig samtidens glasögon. Viss behandling av barnen var utan tvekan en konsekvens av skandalös avhumanisering och annan utfördes sannolikt i uppriktig tro att man såg till barnens bästa. Okunskap kan ställa till med mycket elände, och medvetenheten om det, och om normers föränderlighet, bör göra att vi inte sätter oss på särskilt höga hästar. Vi vet att vi kommer att dömas av vår framtid.

    Till exempel kommer framtiden att undra hur jag hade mage att sätta ett sådant kränkande ord som ”funktionsnedsättning” på pränt.

    MMCCXLIV Fikalåda

    Det här måste jag göra fler gånger. När jag kom fram till jobbet, kall och blöt efter någon knapp halvtimmes promenad med ett Shakespeare-program i öronen och snö i ögonen, tog jag fram min guldtermos med varm choklad (som fick åka en vända i micron, termosen är snyggare än bra) och mitt lilla kit med minimarshmallows att lägga i och parmesankex att knapra till. Ah. Matlåda i all ära, men underskatta inte fikalådan!

    MMCCXLIII Förr eller senare förstår vi vad ni vill

    Vi bibliotekarier nämner med jämna mellanrum att det ingår i vårt jobb inte bara att svara på besökarnas frågor utan också att komma fram vad de egentligen vill veta, vilket inte alltid är det de frågar om. I dag stod jag inför ett klockrent fall av det slaget.

    En man kom in på tidskriftsavdelningen, som ligger på bottenplan i annexet bredvid Stadsbiblioteket, ett märkligt val av avdelning i sammanhanget, men det verkade han vara medveten om själv. Han hade sett ett intressant TV-program om olika varumärken på Kunskapskanalen och ville veta hur han kunde se det igen, nu när det försvunnit från SVT Play – för TV-program sparas väl i arkiv? Jag satte igång ett detektivarbete, konstaterade att programmet om varumärken var första delen i en serie som hade ett helt annat namn och var producerad av BBC (och BBC-program lär inte hamna i svenska TV-arkiv). UR Play var nästa instans, men det fanns inte där heller, och jag hittade inget originalnamn på serien, men å andra sidan skulle det sannolikt inte ge så mycket i stunden att känna till det, eftersom BBC:s iPlayer inte funkar i Sverige. Så jag letade upp kontaktuppgifter till Kunskapskanalen och sa att det mest effektiva sättet att få veta om programmet går att se igen på något sätt är att fråga dem.

    Men så nämnde mannen att det som varit så intressant var informationen om ett visst omåttligt framgångsrikt amerikanskt läskedrycksmärke, och då blev det ju busenkelt. Bara att slå upp det i bibliotekskatalogen, konstatera att flera böcker i ämnet fanns inne på hyllan i Facksal 3 och skicka bort mannen dit.

    MMCCXLI Big Tom Spiced Tomato Juice

    Hjälp! Tomatjuice med salt, peppar, Worcestersauce, citron och/eller något annat kryddstarkt och smakrikt är bland det bästa jag vet, men Big Tom Spiced Tomato Juice (köpt på Urban Deli vid Nytorget) går bortom allt jag tidigare smakat. Det sticker i hela systemet. Men det är gott. Men det sticker. Men det är gott. Kan inte sluta.

    MMCCXL Gemensamma nämnare

    Det började visserligen med att Lotta berättade om den gång då hon fick håret klippt av Jean-Pierre Barda, medan jag stod och fixade enkel kvällsmat (”norrländska crêpes”, fyllda och ugnsgratinerade tunnbrödsrullar), men vi var snabbt inne på de stora, svåra frågorna. Det var väntat. Så blir det alltid. Om mänskligt lidande, rätt och fel, politisk korrekthet och den trygga för att inte säga skyddade tillvaro vi båda växt upp i, med kyrkan som främsta sociala sammanhang. Det är så mycket man slapp vara med om under en särskilt formande tid i livet. När vi började prata om personer som tvärtom hamnat i ovanligt skadliga sammanhang under uppväxten och får lida av det som vuxna visade det sig finnas riktigt brutala exempel, omöjliga för oss att sätta sig in i. Årechokladbiten jag fått gratis från Coop växte i munnen, vi sörjde det faktum att det är så tabu att prata om att det finns en god Gud att vända sig till, nämnde att det för Obama inte är någon omöjlighet att säga ”God bless you” i ett tal, föreställde oss hur det skulle tas emot om Stefan Löfvén gjorde något liknande, kanske skulle det tolkas som ett uttalande om Israel, Margot Wallström kom på tal och vi var tvungna att avbryta för att inte bli sittande vid mitt bord hela natten.

    Fortsättning följer en annan gång. Vi sitter egentligen inte och pratar för att höra vad den andra tycker i en viss fråga, vi har för det mesta liknande uppfattningar och har också ovanligt lika erfarenheter, jag från biblioteksvärlden, Lotta från Konstfack, men bara det faktum att det förhåller sig så är intressant.

    MMCCXXXIX Jobblördagslyx

    Thelins semlor. Fin, mjuk konsistens på bullen, god kardemummasmak. Grädden började få lite tråkig yta på kanterna, men det hade förmodligen att göra med att jag köpte semlorna vid lunch och Salomon och jag åt dem på varsin sen eftermiddagsrast. På det hela taget ett gott semmelfika i Sturebibblans arbetsrum med en kopp citronte.

    MMCCXXXVIII Dagens tips: Ge blod!

    Det var ett och ett halvt år sedan jag gav blod sist och nu ville jag verkligen att det skulle bli av i och med den kommande resan till Nepal, som jag misstänkte skulle innebära blodgivarstopp ytterligare ett tag framöver (fast det visade sig vara bara 28 dagar, om vi inte åker till ett malariaområde, då blir det ett halvår).

    Jobbar man på Stadsbiblioteket – det vi kallar Asplundhuset på Sveavägen – kan man gå till Blodcentralen i Hötorgets tunnelbanestation på arbetstid, så det gjorde jag i morse. Lugnt och fridfullt, bara jag vid fikabordet med en macka från den fina fikabuffén, mer personal på golvet än blodgivare på britsar. Vilket gjorde att allt gick väldigt smidigt, även om man önskar att blodgivarna var fler, naturligtvis.

    Som vanligt annonserade jag så snart jag låg på britsen att jag ogillar stick och inte kommer att titta i riktning mot högerarmen, och sjuksköterskan distraherade genom att ställa frågor om Nepalresan, som jag också nämnt, och det gick hur bra som helst att bli stucken och kopplad till en maskin och en blodpåse. Någon annan gång när jag sa att jag har svårt för att bli stucken, trots att det känns väldigt larvigt, fick jag höra att kroppen gör rätt i att vilja undvika att bli stucken med en vass nål och förlora blod. Det tycker jag låter rimligt.

    Som blodgivningspresent valde jag en Viveca Sten-deckare. Den verkade minst brutal bland deckarna i stället och jag kan inte minnas att jag läst någon av henne. Ju fler deckarförfattare man provat på desto lättare att ge våra deckarläsande biblioteksbesökare boktips.

    MMCCXXXVII 2016 års Stockholm läser-bok: Det hemliga namnet

    I går blev det äntligen tillkännagivet, under festliga former på rotundans scen, att årets Stockholm läser-bok är Det hemliga namnet av Inger Edelfeldt. Den finns nu i ny pocketutgåva med nyskrivet förord av Annina Rabe, snart på ett bibliotek nära dig, och även som e-bok att ladda ner från biblioteket.se. Till publikens munterhet lästes de på förhand publicerade ledtrådarna upp – de hade varit så svåra att ingen lyckats gissa rätt.

    Det bästa av allt är att jag nu kan sluta bekymra mig för att råka försäga mig. Någon som vill komma och prata om boken med oss på Sture bibliotek torsdagen 31 mars?

    MMCCXXXVI Intervju: Tova på SEB

    Tova lärde jag känna i Korskyrkan för några år sedan, framför allt i samband med luncherna för hemlösa. Ska man hälsa på henne på jobbet finns flera adresser att välja på, men den hon rekommenderade var Kungsträdgårdsgatan 8, där Skandinaviska Enskilda Banken haft lokaler sedan 1915. Vi började med att titta in i mötesrum, jämföra inredningar och betrakta några av många tavlor med Stockholmsmotiv.

    Gemensamt för alla rum var den föredömliga beredskapen för fika.

    Det här preparerade mötesbordet tog priset – en bricka med semlor och varsin assiett.

    I flera montrar fanns pengar från olika tider.

    Sötsaksutbudet i matsalen var sällsynt generöst.

    Jag blev bjuden på årets första semla och Tova svarade på mina frågor.

    Vilken är din titel?
    IT-arkitekt.

    Hur länge har du jobbat på SEB?
    Sedan 2002.

    Finns det någon särskild arbetsuppgift som du gillar, eller sammanhang där du kan bli riktigt nöjd?
    Jag gillar att skapa och det är viktigt att det blir vackert. Jag ritar kopplingar mellan system och på en kurs jag gick var jag den enda som fick höra att det jag gjort var vackert.

    Vad innebär ”kopplingar mellan system”?
    Det handlar om information som går mellan dem. Vi ska hålla koll på effektiviteten, att vi inte har flera system med samma funktioner. Det finns standardsystem, men ibland vill en kund ha en specialrapport som man bygger en särskild applikation för. Det är viktigt att kunden blir nöjd!

    Hur ser fikakulturen ut på jobbet?
    Fika ska man göra. Kaffet är gratis. Vi har jättemånga olika kaffemaskiner, hur många som helst, så alla kan hitta någon kaffesort man gillar, och matsalen har ett stort godisutbud. Det finns ingen särskild fikatid, det sker mer spontant. Men på fredagar har vår enhet fika halv tre. Då finns det bullar.

    Finns det någon särskild fritidsaktivitet som är gemensam för personer som jobbar på bank?
    Golf, segling, ridning. Kvinnor i hög ställning har ofta sysslat med ridsport.

    Har du något boktips?
    Veronika bestämmer sig för att dö av Paulo Coelho. Det är den bok som har gjort störst intryck på mig.

    Vad ska du göra i kväll?
    Gå på body balance. Bli mjuk, smidig, stark och harmonisk.