Det började visserligen med att Lotta berättade om den gång då hon fick håret klippt av Jean-Pierre Barda, medan jag stod och fixade enkel kvällsmat (”norrländska crêpes”, fyllda och ugnsgratinerade tunnbrödsrullar), men vi var snabbt inne på de stora, svåra frågorna. Det var väntat. Så blir det alltid. Om mänskligt lidande, rätt och fel, politisk korrekthet och den trygga för att inte säga skyddade tillvaro vi båda växt upp i, med kyrkan som främsta sociala sammanhang. Det är så mycket man slapp vara med om under en särskilt formande tid i livet. När vi började prata om personer som tvärtom hamnat i ovanligt skadliga sammanhang under uppväxten och får lida av det som vuxna visade det sig finnas riktigt brutala exempel, omöjliga för oss att sätta sig in i. Årechokladbiten jag fått gratis från Coop växte i munnen, vi sörjde det faktum att det är så tabu att prata om att det finns en god Gud att vända sig till, nämnde att det för Obama inte är någon omöjlighet att säga ”God bless you” i ett tal, föreställde oss hur det skulle tas emot om Stefan Löfvén gjorde något liknande, kanske skulle det tolkas som ett uttalande om Israel, Margot Wallström kom på tal och vi var tvungna att avbryta för att inte bli sittande vid mitt bord hela natten.

Fortsättning följer en annan gång. Vi sitter egentligen inte och pratar för att höra vad den andra tycker i en viss fråga, vi har för det mesta liknande uppfattningar och har också ovanligt lika erfarenheter, jag från biblioteksvärlden, Lotta från Konstfack, men bara det faktum att det förhåller sig så är intressant.