MMCCCXIII De fördrivna av Negar Naseh (med en liten spoilervarning)

img_9856

Tyvärr är det väldigt sällsynt att jag läser böcker omedelbart efter utgivningen även när jag har tillgång till dem – alltid är det någon bokcirkelbok eller annan måsteläsning som står först på tur – men De fördrivna av Negar Naseh fick jag som e-bok från Natur och Kultur för en knapp vecka sedan och nu är den läst.

Två gånger har jag hört henne prata om sin bok (och i går var hon visst på Babel, det har jag ännu inte tittat på) och det som framför allt fastnade i mitt medvetande var det etiska dilemma jag uppfattade att hon skrivit om. Miriam och Filip, ett ungt (får man förmoda) par från Sverige bosätter sig i ett hus på Sicilien och lever ett bekvämt och stillsamt liv, helt avskärmade från flyktingdramat som utspelar sig på Lampedusa, en bit längre ut i Medelhavet, både i sin vardag och i sitt medvetande. Boken visade sig handla ganska mycket mer om relationen makarna emellan och hur de båda förhåller sig till sin lilla dotter, men frågan om flyktingkrisen och om avskärmning kontra engagemang hamnar i fokus när ett annat svenskt par reser till Sicilien för att hälsa på. Stegvis får man som läsare ta del av deras dom över sina värdar. Mannen i det besökande paret är frispråkig och anklagar i synnerhet Miriam för hennes bristande intresse för flyktingfrågan, som han själv åker över till Lampedusa för att studera. Han får med sig Filip, men ”Lampedusa lämnar inga spår” i honom. Slutligen är det kvinnan som får nog av Miriams och Filips hem, men kanske mest för deras allmänna lojhets skull och för att Miriam inte verkar alldeles pålitlig. När hon berättar för sin pojkvän att hon vill lämna huset i förtid håller han med och säger att han är trött på deras ”lilla liv, den här tillvarons små små perspektiv”.

Skulle jag delta i en bokcirkel om De fördrivna skulle jag vilja prata om varför jag ogillar Miriams egenskaper så mycket att skadeglädjen kickar in när hon får sig en känga, och sedan gräva i mina blandade men betydligt mer positiva känslor för Filips roll. Det var frågor om eventuella skyldigheter i förhållande till extremt mänskligt lidande som gjorde mig intresserad av boken, men jag hade sett framför mig ett annat scenario, av den typ jag stött på i nyhetsrapportering ibland, att turister mer eller mindre sitter med varsin paraplydrink och betraktar en flyktingfarkost på vippen att sjunka. Miriam och Filip är provocerande passiva emellanåt, om man frågar mig, men flyktingkrisen pågår trots allt inte bokstavligen runt hörnet utan en ganska lång båtresa bort. Ska förväntningarna vara högre på ett svenskt par på Sicilien än på Siciliens övriga befolkning eller svenskar i Stockholm?

Bilden ovan är från samtalet med Negar Naseh på Release Me på Kulturhuset 15 mars och jag skulle vilja höra det igen. Kanske handlade det mindre om moralisk plikt än jag fick för mig. Jag minns att hon även pratade om att hon, som är läkare, också har låtit Miriam vara läkare, fast där på Sicilien icke praktiserande, och att det handlade en hel del om smärta, sömnsvårigheter och tabletter som viktiga beståndsdelar i berättelsen.

Innan jag får tillfälle att diskutera boken med andra läsare ska jag leta upp Negar Nasehs medverkan i Babel på SVT Play för att höra vad som sas där.

MMCCXLV Våra fördomar om deras fördomar

Har tillbringat större delen av dagen här uppe på Kungsklippan, på Stadsarkivet. Svåra frågor om Stockholmskällan har avhandlats, om att applicera dagens värderingar på historiskt material. Frågar man mig hittar man visserligen förlegade föreställningar som lyser igenom i vårt äldre databasinnehåll och mår bra av att tas upp till diskussion, men dels bör vi akta oss för att skriva om historien och dels lever vi i en mycket ängslig tid, där ”Vi gillar olika” och ”Gör inte skillnad på människor” basuneras ut i välvillig motsägelsefullhet.

Eftersom vi är så snabba att demonisera det förflutna kan jag tycka att det är riktigt bra att ett av den svenska barnlitteraturens mest kända exempel på användandet av n-ordet har Astrid Lindgren som upphovskvinna. Alla vet hur hon såg på människors rättigheter och lika värde, särskilt barns, och att hon var sällsynt skicklig på att skildra deras värld. Det var alltså varken fråga om illvilja eller slarv. Det främsta skälet till att det blev så fel är att sättet vi pratar om hudfärg på, och vilka formuleringar som anses nedvärderande, har förändrats. Dagens gäst på vår mötesdag på Stadsarkivet föreläste om hur personer med funktionsnedsättning syns, eller inte syns, i museers material och tog upp exempel på hur barn och unga med psykisk eller kognitiv funktionsnedsättning – ”sinnesslöa”, med tidens språkbruk – hanterades vid förra sekelskiftet. Det var upprörande historier, men jag ville inte köpa dem rakt av utan att i alla fall försöka ta på mig samtidens glasögon. Viss behandling av barnen var utan tvekan en konsekvens av skandalös avhumanisering och annan utfördes sannolikt i uppriktig tro att man såg till barnens bästa. Okunskap kan ställa till med mycket elände, och medvetenheten om det, och om normers föränderlighet, bör göra att vi inte sätter oss på särskilt höga hästar. Vi vet att vi kommer att dömas av vår framtid.

    Till exempel kommer framtiden att undra hur jag hade mage att sätta ett sådant kränkande ord som ”funktionsnedsättning” på pränt.

    DLXII Tiggeri i Stockholm

    Lyssnade på inslaget om tiggeri från dagens P1 Morgon. Ska man ge pengar eller inte? Som vanligt fick man inga tillräckligt bra svar, och förlåt P1 Morgon och filosofen, men antagandena som professorn i praktisk filosofi bidrog med var ungefär i linje med de oinformerade funderingar man håller sig med själv. Hur ska man se på individens kontra samhällets ansvar? Kan jag rättfärdiga mitt val att gå förbi den som säger sig vara i nöd?

    Nej, skippa filosofin och ge oss hårda fakta. I själva reportaget får man nosa lite snabbt på tre intressanta källor – ett hjälpcenter för hemlösa EU-immigranter, polisen och en av Stockholms kvinnliga tiggare från Rumänien. Representanten från hjälpcentret svarade, utan någon riktigt tillfredsställande motivering, nej på frågan om att ge pengar till tiggare. Polisen sa att fallen där ligor organiserar tvångstiggande – en av våra favoritursäkter för att inte ge bort pengar – är mycket sällsynta. Tiggerskan sa att hon har sex barn där hemma och inget jobb. Jag blev bara mer osäker på vad som är rätt och fel, men tror att det är från de här personerna, som finns nära själva företeelsen, som man har en chans att få relevanta argument.

    Men när det gäller en viss sorts tiggeri har jag ett förslag. När jag väntade på tunnelbanan vid Hötorget i eftermiddag stod några musikanter precis bredvid, och två av dem, en med dragspel och en med fiol, klev liksom jag på tåget mot Hässelby. Å nej, tänkte jag. De drog ett medley med det vanliga, någon tårdrypande visa, någon syster till Kalinka, någon aggressiv tango och gick sedan runt och ville ha pengar. Men hur skulle det vara om de övade in ett helt annat material? Tänk ”Bra vibrationer” på dragspel och fiol, följd av ”Livin’ on a prayer” och kanske ”Oops I did it again” (borde inte den kunna arrangeras som en tango, förresten?). Den dag jag skiner upp och undrar ”vad kommer de att bjuda på nu, tro?” när romska musikanter banar väg genom tunnelbanevagnen med sina instrument, då ska jag betala generöst för underhållningen.

    DXLVII Skuldförskjutning

    Läser ett blogginlägg om att Stefan Löfven identitetkapades på Twitter. Blogginlägget vill påminna om ”vikten av att säkra sitt namn i olika sociala medier”, vilket är en intressant diskussion och inte fel i sig, men jag studsar inför vinklingen. Liksom jag exempelvis gjorde när det för ett par veckor sedan rapporterades i media om att en anställd på Systembolaget sålt alkohol till en 18-åring som ljög om hur gammal han var och om att en annan anställd, som då var på lunch, skulle kunna intyga hans ålder. Jag hörde ett antal radioinslag där det pratades om åtalet mot den anställda och flera olika personer förde fram åsikter om hur viktig ålderskontrollen är och Systembolagets ansvar att leva upp till reglerna.

    När flyttades skulden över från förövarna till offren? Varför har vi börjat uppröras mer över den lurades naivitet än över illvilligheten hos den som är skyldig?

    Identitetskapningen och ålderskontrollen är bara två exempel från två särskilda sammanhang. Idén finns även i betydligt mer vardagliga situationer – jag behöver väl inte nämna hur upprörd jag blir över fenomenet att man ”gjort sig skyldig till grov oaktsamhet” om ens bankkort stjäls ur ens ryggsäck? Att man mer eller mindre får skylla sig själv om man glömt låsa cykeln, om man genar genom en park i mörkret, om man skriver på Facebook att man ska vara bortrest i två veckor?

    Börjar vi prata om vikten av boka upp sitt namn på nätet i den händelse man blir partiledare någon dag (och heter man Stefan Löfven gäller det att knipa ”stefanlofven”, ”stefan_lofven” och varför inte ”(s)lofven”?) innebär det att vi svalt budskapet från de hackare som ställer till med masskapningar av diverse konton och säger sig ha gjort en god gärning när de påmint blåögda webbanvändare om att återanvändning av lösenord är riskfyllt. Det är ni som är risken, lösenordshackare! Utan klåfingrighet på nätet skulle vi inte behöva lösenord över huvud taget.

    För övrigt ogillades tack och lov åtalet mot den anställda på Systembolaget: ”Domstolen bedömer att försäljningen vid det aktuella tillfället inte har skett på grund av slarv eller oaktsamhet. Den anställde har helt enkelt blivit lurad av kunden.”