Har tillbringat större delen av dagen här uppe på Kungsklippan, på Stadsarkivet. Svåra frågor om Stockholmskällan har avhandlats, om att applicera dagens värderingar på historiskt material. Frågar man mig hittar man visserligen förlegade föreställningar som lyser igenom i vårt äldre databasinnehåll och mår bra av att tas upp till diskussion, men dels bör vi akta oss för att skriva om historien och dels lever vi i en mycket ängslig tid, där ”Vi gillar olika” och ”Gör inte skillnad på människor” basuneras ut i välvillig motsägelsefullhet.

Eftersom vi är så snabba att demonisera det förflutna kan jag tycka att det är riktigt bra att ett av den svenska barnlitteraturens mest kända exempel på användandet av n-ordet har Astrid Lindgren som upphovskvinna. Alla vet hur hon såg på människors rättigheter och lika värde, särskilt barns, och att hon var sällsynt skicklig på att skildra deras värld. Det var alltså varken fråga om illvilja eller slarv. Det främsta skälet till att det blev så fel är att sättet vi pratar om hudfärg på, och vilka formuleringar som anses nedvärderande, har förändrats. Dagens gäst på vår mötesdag på Stadsarkivet föreläste om hur personer med funktionsnedsättning syns, eller inte syns, i museers material och tog upp exempel på hur barn och unga med psykisk eller kognitiv funktionsnedsättning – ”sinnesslöa”, med tidens språkbruk – hanterades vid förra sekelskiftet. Det var upprörande historier, men jag ville inte köpa dem rakt av utan att i alla fall försöka ta på mig samtidens glasögon. Viss behandling av barnen var utan tvekan en konsekvens av skandalös avhumanisering och annan utfördes sannolikt i uppriktig tro att man såg till barnens bästa. Okunskap kan ställa till med mycket elände, och medvetenheten om det, och om normers föränderlighet, bör göra att vi inte sätter oss på särskilt höga hästar. Vi vet att vi kommer att dömas av vår framtid.

Till exempel kommer framtiden att undra hur jag hade mage att sätta ett sådant kränkande ord som ”funktionsnedsättning” på pränt.