Ett sista APT med de senaste årens chef. En sista samling med de senaste årens hemgrupp. På samma dag. Förändringens vindar blåser. Det är då man inte ska gräva ner sig i det sorgesamma, utan göra det bästa av situationen/blicka framåt/se möjligheterna. Allt det där. Och det går förhållandevis bra.
MDCLXVIII Helkväll i Berwaldhallen
Efter Prokofjevs första två pianokonserter är det nu paus här i Berwaldhallen, innan vi ska få höra den tredje, fjärde och femte. Det kom ett fantastiskt spöregn på hitvägen, som jag fåfängt försökte vänta ut i en port på Strandvägen. Paraply hjälper ju bara till en del, jag blev förstås genomblöt från knäna och neråt, och är det delvis fortfarande, men det var det värt. Jag älskar spöregn.
Berwaldhallen älskar jag också. Den är så härligt ful! Jag har sagt det förr, men det slår mig varje gång, en sovjetgrå betongkloss inredd med ljust trä och klarröda fåtöljer i själva salongen och en blå nyans som för mig känns skönt 80-talsmässig i övriga utrymmen, i kombination med mer ljust trä, stålrör och yviga palmartade krukväxter. Det känns helt rätt att det är härifrån P2 brukar sända konserter – så länge ljudet är bra får inredningen vara hur omodern som helst.
*
Så var Prokofjev-extravaganzan över. Mariinskijteaterns orkester under ledning av Valery Gergiev backade upp tre alternerande pianister under de fem pianokonserterna, varav den mest spännande – både dess tillkomst och utförande – var den fjärde, som enligt uppgift beställdes av den enarmade pianisten Paul Wittgenstein, bror till Ludwig. Kvällens tvåarmade pianist kunde vila högerhanden under hela verket. Men Paul Wittgenstein var inte imponerad, han skrev till Prokofjev och tackade, men kommenterade samtidigt att han inte förstod sig på musiken och inte skulle spela den.
MDCLXVII Babel har börjat
Så ljuvligt att höra Jessika Gedin prata om den första Babel-gästen som den som ”inleder hösten”. Den skönaste årstiden är här.
Men just i kväll såg jag Babel med väldigt blandade känslor, för hur trevligt, intressant och viktigt det än är med litteratur – en mycket stor del av både mitt jobb och min fritid – så är det som troende kristen svårt att inte reagera på vilken betydelse den tillskrivs. Prosa, poesi och låttexter – Babel-gästerna sökte svar och mening i egna och andras verk, och det är så klart inte fel, litteraturen har en unik förmåga att öppna dörrar, ge insikter, tröst, allt möjligt, men meningen, den ultimata meningen med allt, hittas inte där. Det Jesus-formade hålet i varje människas inre kan inte täppas till med en roman.
MDCLXVI Blixtvisit på Kista bibliotek
I går invigdes Kistas nya bibliotek, på Kista Gallerias övervåning. Frågor om dess storlek, om det var mycket folk, hur det såg ut och dylikt kan jag inte svara på. Efter att ha fått den spontana idén att åka dit och kolla in de omtalade ”bokbläddarna”, pekskärmar med boktips, lämnade jag kollegan Salomon på Sturebibblan och tog tunnelbanan till Kista, där jag irrade runt ett tag i gallerian innan jag letat mig fram, och inom några sekunder innanför bibliotekets larmbågar stötte jag på rätt personer och var strax fast i demonstrationer av digitala skapelser, framför allt just bokbläddraren. Här står de stolta utvecklarna Daniel och Daniel vid en sådan skärm (med samma pose, fast den ena spegelvänd i förhållande till den andra – notera också den fantastiska rävtröjan).
När jag visste det jag ville veta kastade jag mig på tunnelbanan igen och åkte tillbaka till mitt eget bibliotek för dagen, med lite nya idéer i bakfickan. Någon gång får jag åka till Kista igen och se på den spejsiga inredningen och alla övriga digitala funktioner som ska finnas inom bibliotekets väggar.
MDCLXV Året var 1975
I dag firar mamma och pappa 39-årig förlovningsdag. Tänk att mormor och morfar gick med på att det här var en lämplig kille för deras äldsta dotter. Tur för mig!
MDCLXIV Kameliadamen på Stadsteatern
I vanliga fall hänger jag på låset när biljetter släpps till föreställningar och evenemang av olika slag, men den här gången var jag nog nästan sist på biljetterna, till genrepet av Kameliadamen på Stadsteatern. Jag och Lena hamnade innerst i en ganska hemtrevlig låda högst upp i salongen, logen vid dörr G, som det tog oss ett tag att lokalisera.
Pjäsen har premiär i morgon lördag och stan är tapetserad med affischer som föreställer Helena Bergström och Simon J Berger, neutralt klädda i ljusa färger, tätt ihop. De enda slutsatser man utifrån affischen kan dra om Kameliadamen är att Helena Bergström och Simon J Berger är med och att de sannolikt spelar pjäsens kärlekspar, och det man luras till att tro är att man satsat på avskalad, samtidsbetonad scenografi och kostym. Jag undrar verkligen varför teateraffischer så ofta ser ut på det sättet. Är det så vanligt att det enda som bestämts när marknadsföringsbilder ska tas är vilka skådespelare som ska inneha huvudrollerna, inte hur de ska se ut? Vad har man annars för syfte med att presentera verket med en bild som skiljer sig så markant från det man möter i salongen?
Romanen Kameliadamen publicerades 1848 och som pjäs sattes den första gången upp 1852 i Paris. Det Paris som porträtterades på Stadsteatern verkade ha förskjutits nästan hundra år, till kanske 1930- eller 40-tal, med en Kameliadam som glittrade i vit långklänning och päls. Den eländiga, olyckliga handlingen vägdes upp av glamour och humor, ibland lite, eller mycket, för skrikigt tillgjord i min smak. Helena Bergströms skådespeleri var i särklass behagligast, med Nanine som god tvåa, den snälla hushållerskan som märkligt nog spelades av Tomas Bolme, och Simon J Berger var helt okej som den enkla ynglingen Armand Duval. Men de biroller som hörde till Paris dekadenta festvärld blev bara för påfrestande, medvetet överspelade, förstås, men inte med ett särskilt tilltalande resultat.
Hur schyst det än är att se en tajt, klockren föreställning är det något sympatiskt över genrep, där det inte gör något att sufflören hjälper till ett par gånger och att skådespelarna irrar runt i oordning på scenen vid in- och utgång under slutapplåderna.
En parentes som inte har med Kameliadamen att göra: Under pausen, när jag och Lena krånglat oss ner från logens märkligt höga vippstolar för att köpa choklad vid godisdisken och gå vidare till utsikten från Teaterbaren, kom vi lite ifrån varandra, kanske sex, sju meter, i vimlet. Lena stod med näsan i mobilen, jag hade hittat en liten ledig bänk. Jag kunde ha vinkat och försökt överrösta minglarna runtomkring, men jag valde att skicka ett Facebook-meddelande, som Lena såg i realtid: ”Har en sittplats!” Så då kom hon över till bänken med kommentaren att det fina med elektroniska meddelanden är att man kan prata med någon några meter bort eller på andra sidan jorden. Jag höll med, och vi tyckte synd om kommande generationer som kanske inte kommer att se storheten i den här typen av kommunikation på samma sätt som vi. Å andra sidan kommer de kanske att kunna teleportera sig till andra sidan jorden i pausen mellan två akter på Stadsteatern. Vem vet.
MDCLXIII Pulvermuffins
Under oss här på Sturebibblan pågår renovering av Espresso House, och då handlar det inte om någon varsam tillputsning, utan urblåsning och nyuppbyggnad med tillhörande borrande, svetsande, bankande och gormande hantverkare emellan. Dem jag har haft att göra med verkar visserligen sympatiska, men att det finns ett bibliotek i direkt anslutning till lokalen, med en helt öppen trappa emellan, tas ingen hänsyn till.
I kombination med oväsendet var det en rad stressande uppgifter som skulle utföras så här första dagen efter min lilla veckolånga sommarsemester. Dåliga förutsättningar. Dåligt humör.
Men så kom kollegan och sa att han upptäckt att det muffinspaket han varit och köpt visst inte alls innehöll muffins, utan bakmix, och den enda sanna glädjen måste vara skadeglädjen, för det där var det roligaste jag hört på hela dagen! Och trots att jag retade kollegan med ohöljd munterhet var han snäll och gick till Thelins och köpte muffins åt oss båda.
Nu har jag ätit äppel- och kanelmuffins, druckit te och slutfört de mest angelägna uppgifterna, och till och med hantverkarna tycks ha lite lugnare sysslor just nu. Frid och fröjd på biblioteket.
MDCLXII Festivalvandring: Från cell till galgbacke
Om vandringen: Ledd av en stadsmuseikollega, Lin. Start vid Södermalmstorg, slut vid Mäster Mikaels gata. Om brott och straff i Stockholms tidiga historia. En kort och koncis tur.
Det här har jag lärt mig: Räknar man om den medeltida avrättningsfrekvensen i Stockholm till dagens folkmängd skulle man avrätta fyra personer om dagen.
Kommentarer och reflektioner: Den här vandringen, som flera andra, gick jag i sällskap med Lena, och jag tror att vi kom fram till att Lin var den bästa av de guider vi gick med. Flera olika typer av guider hade engagerats till de olika Kulturfestivalvandringarna, nämligen visningsvana och pålästa medarbetare från Stadsmuseet eller motsvarande institution, inhyrda guider som tar sig an ett ämne utan att kunna det sedan innan och slutligen personer som kan sitt ämne, men som i allmänhet inte guidar. Den här gången fick vi alltså gå med den förstnämnda sorten, och uppenbarligen hade hon räknat med att få frågor och att kunna besvara dem, för trots att hon tog sig an en mängd frågor hölls vandringen under den utmätta tiden.
Det verkar som att jag kan läsa och höra hur mycket som helst om gångna tiders brott och hemskheter i Stockholm utan att någonsin känna att jag behärskar området, med tanke på hur mycket nytt och för mig okänt som kommer fram hela tiden. Ibland undrar jag om det helt enkelt är ett väldigt stort pussel med väldigt många pusselbitar, eller om det faktiskt finns lite olika uppgifter om hur det egentligen var och att det är de olika gissningarna och slutsatserna jag får ta del av vid olika tillfällen. Helt enkelt kan det ju inte vara att veta varför och hur folk hade ihjäl varandra för några hundra år sedan.
MDCLXI Barcekholm
Fortsätter rapporteringen från Kulturfestivalen med en recension av ljusföreställningen på UD:s fasad med rubriken ”Barcekholm”. I korthet: En rad proffsiga spanska och svenska illustratörer hade engagerats och åstadkommit riktigt snygga animationer som projicerades på fasaden, med hänsyn till och utnyttjande av fönster, pelare och andra detaljer. Verkligen välgjort. Manuset och dess uppläsning, däremot, lät som en dialog avsedd för språkträning för mellanstadiet. Skämskuddenivå, alltså. Omöjligt att sätta ett sammanlagt betyg på dessa två diametralt olika upplevelser.
MDCLX Radiokorrespondenterna på Södra Teatern 2: Tanter och farbröder gör som de vill
Först och främst vill jag slå fast att det finns massor av fina och fantastiska äldre människor där ute. Jag hoppas på att själv bli en schyst äldre människa en vacker dag.
Men med åldern verkar det också, hos vissa, komma en rättframhet och frispråkighet som inte alltid är särskilt sympatisk. Eftersom jag regelbundet och sedan många år går på kulturella och andra evenemang där jag är en av ytterst få under pensionsåldern har jag drabbats av dessa sidor lite då och då. Det i särklass vanligaste övertrampet är brott mot köetiketten, en eller ibland ett par små tanter som av okänd anledning håller sig lite bredvid kön och inte riktigt rättar in sig i ledet ens när det rör på sig, utan står och går i egen takt lite nonchalant ett par meter ifrån. Efter några års erfarenhet av just det här fenomenet i kön till Kulturfestivalens stadsvandringsbiljetter bestämde jag mig en gång för att konfrontera den tant som anlände efter mig, men inte ställde sig bakom utan bredvid. Med ett leende vände jag mig till henne och sa något i stil med att jag står sist i kön, så fortsättningen på kön blir bakom mig. ”Men jag vill stå här!” fräste tanten. Sedan dess tror jag inte på att de äldre damer som kretsar vid sidan av köer är det minsta förvirrade. De vet nog vad de gör. Eller rättare sagt – de vet hur man egentligen ska göra, men struntar i det.
Kön till Radiokorrespondenterna på Södra Teatern var inget undantag. Ett visst diskret fuskande uppstod redan utomhus, sedan hävdes något slags spärr och en stor del av kön, den del jag stod i, kom in bortom foajén och upp i trapporna, men släpptes fortfarande inte in i den stora salongen, som de flesta köade till. En pigg och ärtig pensionärska stod bakom mig och så snart jag släppte taget om ledstången och därmed tog lite mindre plats stod hon bredvid mig. För att fördriva tiden, eller kanske för att släta över sitt avancemang, började hon konversera. ”Varför står vi här?” undrade hon när det blev uppenbart att kön hade slutat röra sig. Jag svarade att de nog inte hade öppnat salongen där uppe, klockan hade ju trots allt bara slagit tre, det klockslag då det skulle vara ”insläpp”, men själva evenemanget skulle ju inte börja förrän fyra. ”Men de borde tänka på att det är så många äldre”, fortsatte hon, och jag kunde bara säga att jo, visst, men kommer man mer än en timme innan det börjar så kan kan det ju inte komma som en överraskning att det blir en del köande. (För övrigt är det klart att det blir många äldre när insläppet är 15.00 en tisdag, ett intressant förhållande som bör avhandlas i en egen bloggpost.)
Jag vet inte om den ärtiga damen hade läst fel i programmet, för hon verkade tycka att det var märkligt att det var så mycket väntetid kvar, men å andra sidan hade hon mycket att prata om, muntert men vasst. Sten Sjöströms rapportering från Ryssland var mycket bättre än Maria Persson Löfgrens, som var så onyanserad, tyckte hon, en ståndpunkt jag log lite åt när jag ett par timmar senare hörde Maria Persson Löfgren få frågor från moderatorn om alla besserwissrar som hör av sig till henne för att berätta om vilka källor som minsann var förbisedda, och förresten, sa somliga besserwissrar, så betalar jag din lön genom TV-avgiften och därför ska du säga det jag tycker att du ska säga. Vidare hävdade den ärtiga damen att Kinakorrespondenten David Carlqvist har ett talfel, trots att jag försökte förklara att det nog bara är hans markanta sydsvenska dialekt, och ju mer jag hakade på och visade att jag faktiskt brukar lyssna på Radiokorrespondenterna, desto mer genuint förvånad verkade hon. Hon kommenterade att jag var ung och frågade om jag studerade – jag svarade bara nej och lät bli att tala om att jag är bibliotekarie sedan tretton år – och hon undrade varför jag var jag var så specialintresserad av utrikesrapportering, höll jag på med en avhandling? Nej då, sa jag, jag har bara ett helt allmänt intresse, lyssnar på alla möjliga P1-program och rekommenderar alla att göra det. Så här i efterhand önskar jag verkligen att jag hade frågat vad som gjorde mitt intresse så oväntat.
Vi kunde så småningom myllra in i salongen allihop, det gick ganska så städat till, men kryddades av högljudda rop på lomhörda vänner – ”ÅKE! HEEEJ!” – och både här och där, även efter programstart, spelade gammalmodiga mobilsignaler på högsta volym, en, två, kanske tre gånger innan de tystnade.
Jag har ju fortfarande ett utifrånperspektiv, så jag vet ännu inte om äldre människor har förståelse för och överseende med varandras beteende. Men det verkar inte så. Att låta publiken ställa frågor är alltid ett vågspel, framför allt för att personer med ohejdbar pratlust brukar få tag i mikrofonen, och det spelar ingen roll att moderatorn upprepar att frågorna ska hållas korta. Självklart ville herrarna och damerna i den här publiken, särskilt herrarna, bre ut sig kring sina funderingar, men det föll inte väl ut alls hos de jämnåriga medmänniskorna. Moderatorn försökte avbryta och vid ett tillfälle gick det så långt att publiken runtomkring började mumla ljudligt och en dam gastade: ”Kom till frågan!” Har den äldre publiken tålamod med utbroderat prat från estraden då? Nej. Några minuter in i seminariet om Ukraina reste sig en dam bakom mig och sa på väg ut med tydlig stämma att hon inte tänkte lyssna på en så tråkig moderator, varpå herrn bredvid mig vände sig om mot henne och instämde. Jag kan tänka mig att hon tyckte som jag och med ”tråkig” moderator menade en konstlat ”rolig” moderator, men medan hon hävde upp sin röst så att åtminstone ganska stora delar av publiken hörde det gick jag hem och bloggade om saken. Bättre eller sämre? Det får någon annan avgöra.
Åhörare som tar sig friheter av det här slaget kan ju vara nog så besvärande vid ett vanligt föredrag, men när SR tar upp ljud och SVT även bild i lokalen skulle jag nog säga att det är mer än bara störande, faktiskt en aning oansvarigt.
Det sista seminariet jag gick på började 18.15 och vid det satt en handfull yngre personer och lyssnade, personer som kanske var i studentåldern eller strax över och som nu hunnit komma ifrån jobbet eller sista föreläsningen. Hur illa ställt det är med dagens ungdom? Det kan diskuteras. Koncisa, genomtänkta frågor kan de i alla fall ställa i den greppade mikrofonen, utan konkurrens från sina mor- och farföräldrars generation.
Till slut vill jag bara säga att mannen med randig skjorta, hängslen och lite lekfull frisyr inte på något sätt är en representant för de upprorsmakare jag berättat om här.
Theomis 