Nedräkning

I linje med mitt bloggmotto – om att se framtiden an med tillförsikt – gillar jag nedräkning och använder nedräkningsappen Big Days. Den är inte fantastisk och jag hoppas att jag kommer att hitta någon bättre, men tills vidare öppnar jag den emellanåt och räknar ner. Till resor och till jul. Höjdpunkterna i varje års kalender.

MDCLXIX Nya tider

Ett sista APT med de senaste årens chef. En sista samling med de senaste årens hemgrupp. På samma dag. Förändringens vindar blåser. Det är då man inte ska gräva ner sig i det sorgesamma, utan göra det bästa av situationen/blicka framåt/se möjligheterna. Allt det där. Och det går förhållandevis bra.

MCDXXI Ledig onsdag

I dag, en onsdag, har jag varit ledig, vilket inträffar var tredje vecka. När folk hör det svarar de ofta: ”Vad skönt!”, varpå jag gärna förklarar att jag har ledig onsdag, därefter jobbar torsdag, fredag, lördag, söndag och sedan har ledig måndag, varefter det blir vanliga arbetsdagar igen. En tvådagarshelg uppdelad på två dagar som ligger ganska långt ifrån varandra, med andra ord.

Så vad har jag gjort på min lediga dag? Jo, varit hos frisören, varit på passexpeditionen och ansökt om nytt pass och ID-kort, gått med skräp till återvinningen, lämnat tillbaka två hyrda filmer, gett blod, handlat samt haft hemgruppen hemma hos mig.

Detta är det andra skälet till att jag inte gärna pratar om mina ”lediga” vardagar, med tanke på den missvisande etiketten.

Men med den klagovisan sjungen får jag ju ändå erkänna tillfredsställelsen över att allt ovanstående blivit avbetat.

CMLXXXVII Anne-Marie

20130127-172122.jpgI dag hade jag min flikiga finsjal till kyrkan. Gudstjänstvärden Anne-Marie, 84 år, kom emot mig i foajén när jag var på väg ut, kommenterade sjalen – ”o så fin du är i dag!” – och ville gärna prata en stund. Det värmer att få prata med Anne-Marie, hela kyrkans mormor. Även om det bara blir korta pratstunder känns det som att man verkligen står och delar livet de där minuterna i foajén. När jag kommer upp i Anne-Maries ålder önskar jag att jag fick ha hennes utstrålning.

DCCXXVII Förbättra på flera fronter

Ibland stöter jag på texter och predikningar med budskapet att det är en god idé att ta ett helhetsgrepp om sitt liv – att inte bara städa upp i sitt inre (erkänna sina brister, be om förlåtelse och annat viktigt) utan också se över sin tid, sin fysiska hälsa och andra aspekter av livet, alltihop med stöd i diverse bibelsammanhang. Det är lite tufft, men peppande. I kväll har jag blivit inspirerad av Saddleback-pastorn Rick Warren och hans predikan ”Getting ready to be used by God”, som kan ses på Saddleback Churchs webbplats. Han både förmedlar kloka insikter och lyckas hålla låda på ett sätt som aldrig blir tråkigt. Tiden går fort när man lyssnar på Pastor Rick.

DCCV Du kan inte tappa kontrollen, för du har aldrig haft den

Har du kontroll över ditt liv? Du kanske vill ha det. Du kanske tror att du har det. Oavsett vem du är som läser det här så är du en människa med fri vilja och många möjligheter att påverka ditt liv, men nej, du har inte kontroll över din egen tillvaro.

I kväll satt vi sex personer runt en dator och såg och hörde Heather Larson prata på temat ”When life is out of control”, utifrån trauman i sitt eget liv och Job, Bibelns mest prövade man. Kanske ger det tröst, men framför allt insikt. Lyssna själv.

DCLXXVII Återassimilering 4: Vilodag

Mitt schema såg ut på så sätt att jag efter hemkomsten i lördags hade ledigt både på söndagen och måndagen, och medan söndagen var fullspikad skulle måndagen ägnas åt uppackning, tvätt, städning och annat jordiskt, så att jag skulle få uppleva den där känslan av att få vistas i en trevlig lägenhet med inköpen från resan framplockade, äta hemlagat, läsa The New Yorker-numren som kommit och som mina grannar lagt i en prydlig hög tillsammans med övrig post …

Det blev sömnigt tittade på avsnitt efter avsnitt av The Office, en massage på Hötorgskliniken som var inbokad sedan länge samt spaghettini med sås direkt ur kastrullen. Sent på kvällen tömde jag halvhjärtat resväskan.

DCXLVII Ofrivillig sorti

Födelsedagsfesten i Årsta hade redan pågått i tre timmar, eller kanske mer, och stämningen verkade ha skruvats ner och blivit avslappnad när jag dök upp efter jobbet. Till slut var vi bara ett litet gäng kvar, jag, Johan, Åsa, Freddan och födelsedagsbarnet Annika. Samtalet svängde från nostalgiskt laddade barnprogram till den löst sammanhållna kulturförening vi startat som jag hävdar ska heta ”Lyran”, trots att jag egentligen inte har någon med mig. Sedan pratade vi om vår gemensamma nämnare Korskyrkan och dess verksamheter, den nattliga kaffeserveringen på Stureplan, hemlösluncherna, vad man gör när en av de hemlösa blir bestulen på sina skor där i kyrkan och hur man håller hemgrupper och lovsångsteam igång under sommaren. Och sedan var jag tvungen att gå, fast jag inte hade lust, för vi pratade om viktiga och bra saker och jag ville vara med och inte sitta hemma och läsa om 70-talets småländska jordbruksbygd. Men nu är jag hemma. Och Korparna ska vara utläst om mindre än två späckade dygn.

Ibland gillar jag mitt jobb jättemycket, ibland inte.

DCXLIII Som man talar får man höra

I dag var rösten tillbaka. Skönt. I går var den svag och omöjlig att kontrollera, kom och gick och rosslade och väste. Jag var på jobbet som vanligt, på Sture bibliotek eftersom det var tisdag, och det kom hela tiden in besökare att hälsa på och nya små konversationer påbörjades om och om igen. För varje ny person var det som att utföra – eller genomgå, snarare – ett socialt experiment. Resultat: Om man låter skör och bräcklig sänker människan man har framför sig rösten och får en mild framtoning. Det hade ingen betydelse vad jag sa, jag sa precis samma saker som jag brukar säga, förklarade ljudboksnedladdningen, dividerade om övertidsavgifter, visade återlämningsförfarandet, sökte litteratur, och sällan har väl biblioteksbesökarna betett sig så försynt.