MMCCXCVIII En dos konstmusik

I går skickade en kollega ut ett mail till alla på Stadsbiblioteket om att hon hade en Konserthusbiljett till samma kväll som hon inte tänkt använda. Jag gick raka spåret till den plats där hon skrivit att hon lagt biljetten och knep den.

Kungliga Filharmonikerna och Stockholms Kammarbrass, eller Stockholm Chamber Brass, framförde ”Memories from a Cloud” (inte ”of a Cloud” som det står på biljetten) och efter pausen fick vi höra Allan Petterssons Symfoni nr 4. Den sistnämnda förlyssnade jag på på Spotify på låg volym under tiden jag jobbade, så åtminstone mitt undermedvetna var förberett. Ingetdera var lättlyssnat, men upplevelsen var ändå riktigt fin.

Så här i efterhand gör jag lite research. På Stockholm Chamber Brass Soundcloud-sida finns stycken som är betydligt lättare att ta till sig. Allan Petterssons musik, däremot, har inget vidare hopp om att kunna omfamna. Men en som gjort det är ”a Wisconsin-born, corn-fed American currently based in Helsinki”, som mellan 2011 och 2014 bloggade under rubriken ”Allan Pettersson 100 år” (svensk rubrik av någon anledning, bloggtext på engelska). Amerikanen skriver i den här posten: ”Pettersson’s Symphony No. 4 marks the end of his ‘early’ period, which consists of the works written during the 1950s. […] Although the Symphony No. 2 is now my favorite of the early symphonies, before I began this survey I considered the Symphony No. 4 to be superior, at least in terms of its surface accessibility.” Eftersom jag bara vid några få tillfällen upplevde accessibility, om än ytlig då kanske, är det förmodligen ingen bra idé att ge sig på någon av de andra symfonierna. Men jag är glad över att ha hört den fjärde där i Konserthuset. Om man inte tränar öronen kommer man aldrig vidare.

MCMLXVII Anders Widmark med vänner på Kägelbanan

Anders Widmark och Sara Isaksson har gjort två skivor tillsammans. Båda är fantastiska. Jag var på releasen för den andra, som kom för sju år sedan, och den första har tretton år på nacken. Att nu höra dem live igen var magiskt – om man blundade och tänkte bort all övrig inramning.

Den sångerska som nog egentligen skulle stå i fokus under kvällen var Zoie Finer, som nyligen spelat in ett antal låtar med Anders Widmark, och det var inget fel alls på hennes insats, men den dansdunkande rytmen var väldigt annorlunda, om man är van vid Anders Widmarks jazz och psalmtolkningar. Att döma av applådstyrka var det bitarna i originalstil och Sara Isakssons sång publiken uppskattade mest. Erik Segerstedt gästade också. Jag höll mig till efter konserten med att fråga Jenny F om han var känd. Kände på mig att jag var pinsamt oinformerad som vanligt.

Det märkliga var stämningen. Mellanpraten som man inte visste om de var ogenomtänkt tillkomna i stunden eller om deras svårbegriplighet var avsiktlig. De tysta pauserna. De inåtvända minerna, tankfulla eller till och med stressade. Jo, de skrattade och såg glada ut då och då, men ibland kunde man undra om de trodde att de var på en intern repetition, och inte på det där sköna avslappnade sättet, utan snarare ”vi skulle kunna ha en tajt, proffsig föreställning om vi ville, men vad vore poängen med det?”. Erik Segerstedt var showkillen i sammanhanget, uppenbart förberedd och med publikfokus. Han tog också över pianopallen vid ett mellanspel i en Sara Isaksson-låt från första skivan och till skillnad från Anders och Saras freestyling lät det precis som på inspelningen. Undrar om han har hört den lika många gånger som jag. Jag tror inte att det är möjligt. Men mitt i kaoset var igenkänningen och det korrekta framförandet exakt vad jag behövde. Synd bara att det krävdes en vikarie till uppgiften.

Och ändå – det är ju njutbart att lyssna på sådana som kan sin sak, även om de vimsar däremellan, och den avslappnade känslan uppstod faktiskt här och där, inte minst efteråt, då alla från scenen minglade med publiken, som också bestod av ett och annat känt ansikte. Men en behagligare upplevelse får man som åhörare om man kan skönja en plan för framträdandet.

MCMXII Samuel Ljungblahd släpper The Psalmist

Samuel Ljungblahds skiva The Psalmist släppt och chinchillajackan från Brooklyn invigd (nej, den är knappast gjord av chinchilla, om någon undrade, men är ”chinchillajackan” all the same). Filadelfiakyrkan gungade. Nikki Ross, som körar till Kirk Franklin och gjorde en bejublad duett med Samuel Ljungblahd på Kirk Franklin-konserten i Globen 2009, gjorde ett bejublat gästframträdande på den här releasekonserten och är också med på de kommande två på andra orter. En stor del av publiken var förstås frikyrkofolk, bland annat från Frälsis, som stjärnan själv, och från EFK och Pingst, som jag, vilket gjorde att alla utrymmen, inklusive den öppna platsen utanför entrén, fylldes av bekanta som hittade varandra i myllret. Min tid i gospelkören Source of Joy med hemvist på Söderkåren gjorde att en hel del av bekantingarna jag träffade var Frälsisfolk, och därutöver vänner från Korskyrkan och några välkända Pingstansikten. Himlen – lite som en Samuel Ljungblahd-konsert?

Det var kul att klappa till ösig gospel på parkett, men jag längtar ändå lite tillbaka till de allra första Samuel Ljungblahd-låtarna, med mer gung än ös. Dags att plocka fram några gamla favoriter och minnas framträdanden i källare och mindre kyrkor, innan Samuel började synas och höras i Let’s Dance och Så ska det låta, och istället stuffade loss tillsammans med Snowfling Gospel Brothers till den hängivna publikens ovationer. Det var tider.

MDCCCXLIV Straight No Chaser i Stockholm

IMG_1170

”Vi har upptäckt att ni här i Skandinavien är the most organized clappers!” sa en av alla kostymklädda killar i den amerikanska a cappella-gruppen Straight No Chaser i slutet av konserten på Maxim. Och jag som hela tiden trott att det taktfasta klappandet som uppstår efter sista låten är ett internationellt tecken på att publiken vill ha mer.

MDCLXVIII Helkväll i Berwaldhallen

IMG_7066.JPG

Efter Prokofjevs första två pianokonserter är det nu paus här i Berwaldhallen, innan vi ska få höra den tredje, fjärde och femte. Det kom ett fantastiskt spöregn på hitvägen, som jag fåfängt försökte vänta ut i en port på Strandvägen. Paraply hjälper ju bara till en del, jag blev förstås genomblöt från knäna och neråt, och är det delvis fortfarande, men det var det värt. Jag älskar spöregn.

Berwaldhallen älskar jag också. Den är så härligt ful! Jag har sagt det förr, men det slår mig varje gång, en sovjetgrå betongkloss inredd med ljust trä och klarröda fåtöljer i själva salongen och en blå nyans som för mig känns skönt 80-talsmässig i övriga utrymmen, i kombination med mer ljust trä, stålrör och yviga palmartade krukväxter. Det känns helt rätt att det är härifrån P2 brukar sända konserter – så länge ljudet är bra får inredningen vara hur omodern som helst.

*

Så var Prokofjev-extravaganzan över. Mariinskijteaterns orkester under ledning av Valery Gergiev backade upp tre alternerande pianister under de fem pianokonserterna, varav den mest spännande – både dess tillkomst och utförande – var den fjärde, som enligt uppgift beställdes av den enarmade pianisten Paul Wittgenstein, bror till Ludwig. Kvällens tvåarmade pianist kunde vila högerhanden under hela verket. Men Paul Wittgenstein var inte imponerad, han skrev till Prokofjev och tackade, men kommenterade samtidigt att han inte förstod sig på musiken och inte skulle spela den.

DCCCIII Litterär konsert


Får man tillgång till fribiljetter till en ”litterär konsert”, som det stod i programmet, då passar man på, även om det inte är solklart vad det är den består av. Fick med mig Sofia, som liksom jag och flera andra tycker att Tomas Tranströmer skrivit en hel del bra grejer.


Konserten började inne på Nobelmuseet för att sedan fortsätta i Storkyrkan.


Jonas Bergström reciterade Tranströmer-dikter, Mattias Wager spelade Schubert. Det var ett program på kanske 25 minuter, och enligt arrangörerna var meningen att man skulle stå och lyssna, vilket de kom fram och berättade när många satt sig, men dels hade ju de allra flesta varit på plats i god tid innan det började, så det var inte fråga om bara 25 minuter, och dels fanns det ställ med ihopvikta museistolar, och självklart tar man sig en stol om det finns. Resultatet blev ett hav av stolar kring en väldigt stolovänlig plats, med tanke på informationspelare som stod i vägen, och så några besökare som blev utan när stolarna tog slut. Som programarrangör studerade jag fenomenet med stort intresse. Publikbeteende vill man gärna kunna förutspå.

Men utsökt lyrik och musik framfördes av proffs. Vad mer kan man begära?


Sedan släpptes vi ut på gården och in genom sidoentrén till Storkyrkan. Vi fick höra ”Georg Riedels sånger till text av Tomas Tranströmer” uruppföras, orgel och mer recitation.

(Innan det började tog jag fram mobilen och tog ett par bilder av Sofia som blev mindre lyckade än den ovan. Vi var trötta och det var varmt och bilderna blev något slags utlösande faktor – vi skrattade hysteriskt i kyrkbänken så att tårarna rann. Damen framför, som hade en hög och fluffig Hollywood-frisyr, vände sig om, och jag trodde vi skulle bli tillsagda på skarpen, men hon såg så glad ut och ville bara meddela att skratt är bra för hälsan.)


Georg Riedel och dottern Sarah och deras vänner var den stora behållningen, när de jazzade loss med eller utan text av Tranströmer. Jag såg inte jättebra från där jag satt och hade i stället gott om tid att till Georg Riedels kompositioner titta runt i det höga kyrkorummet. Belysningen av alla läckra detaljer är väldigt genomtänkt.

DCXI Ung talang i Konserthuset

Nyhetsmail funkar. Nog för att jag har tittat till Konserthusets program då och då sedan länge, men nu när jag får valda delar av programmet direkt i inboxen med jämna mellanrum är jag mer benägen att boka biljetter till lite allt möjligt. I dag blev det en konsert i liten skala med den unga georgiska pianisten Khatia Buniatishvili, en del i serien “Rising Stars”. Grünewaldssalen var så gott som full och publiken entusiastisk. Efter ett antal stycken spelade med stor hängivenhet blev pianisten inklappad många gånger under bravorop och vi fick ett litet extranummer.