MMCLXXIX Stjärnlösa nätter

Stjarnlosa_natter

När Jenny H 4 augusti föreslog att hon, jag och Sofia skulle se pjäsen Stjärnlösa nätter på Boulevardteatern i december kunde jag omöjligt förutspå kvällens upplevelse. Det kan man ju aldrig, men det här var ganska speciellt.

Pjäsen bygger på romanen med samma namn, Arkan Asaads berättelse om hur Amàr – en ung man med stora likheter med författaren – reser med sin pappa och sina syskon från Sverige till Kurdistan för att träffa släkten. Familjesituationen är dålig från början, pappan är alkoholiserad och våldsam, mamman har lämnat man och barnaskara och Amàr kan, som illa behandlad, trängd och revolterande svensk tonåring, omöjligt leva upp till förväntningarna på den äldsta sonen. Hos släkten i Kurdistan är pappan en högt vördad man och även Amàr behandlas med stor respekt, tills släktingarna istället börjar bete sig egendomligt. Det framkommer snart att de planerar ett giftermål mellan Amàr och hans jämnåriga kusin Amina. Amina accepterar uppgörelsen, men Amàr blir chockad, rasande och snart fullkomligt ångestdrabbad av att både ett ja och ett nej från hans sida skulle få förödande konsekvenser.

Jag läste ut boken på lunchen – eller någon halvtimme senare, det blev en lång lunch – och klickade bort sista sidan i e-boken med blandade känslor. Något vidare skönlitterärt hantverk var det sannerligen inte, varken språkligt eller berättartekniskt, men berättelsen var förstås oerhört angelägen, där fanns inga givna svar eller enkla lösningar, och trots stilistiska brister var det spännande läsning från början till slut.

På väg längs Götgatan mot Boulevardteatern fick jag ett meddelande från Jenny om att vi skulle höja medelåldern rejält, och hon hade rätt, vi hittade till slut varandra i ett hav av skolungdomar i foajén. När Sofia anslutit klämde vi in oss i salongen där lärarna hade fullt sjå att organisera sina elever. Att hitta rätt plats, sätta sig och prata i diskret samtalston verkar vara en fjärran utopi för den här gruppen – har jag någonsin tillhört den? Kanske, kanske inte.

Vi fick våra platser efter visst stök – en av dem var upptagen när vi tagit oss fram till dem – och jag såg några enstaka vuxna på vägen som inte nödvändigtvis var lärare, så kanske var vi inte alldeles ensamma om att frivilligt och privat ha köpt biljetter till kvällens föreställning. De två skådespelarna var vana vid målgruppen, de stod ute i lokalen och hälsade oss välkomna och gick sedan upp på scenen och pratade om vikten av att stänga av mobilerna alternativt sätta dem i flygplansläge och därefter plocka undan dem helt, varpå de berättade lite om pjäsens bakgrund. Sedan kunde de börja, och de började med en bröllopsscen med typisk kurdisk musik. Och här kom den upplevelse jag inte hade räknat med – ungdomarna jublade, bokstavligen, och klappade i takt så länge musiken spelade. Där stod två svenska (antar jag) skådespelare i helt neutrala kläder och med ett svart tygstycke som enda rekvisita, och nog för att deras gestaltning av alla rollfigurer var suverän, men att jag på ett ögonblick färdades till Kurdistan var till 99 procent skolelevernas förtjänst. Vissa hängde säkert bara på i de översvallande reaktionerna för att det var kul, men jag utgår ifrån att andelen ungdomar med kurdiskt – eller irakiskt, iranskt, turkiskt eller syriskt – påbrå var stort. Att ha dem på plats under en pjäs om kurdisk-svenska kulturkrockar gav minst sagt en extra dimension.

Många av ungdomarna verkade ha en ganska stöddig attityd som de inte hade för avsikt att tygla för varandras och skådespelarnas skull, men när Amàrs pappa första gången fick ett plötsligt vredesutbrott och använde ordet ”horunge” till sin son var publikreaktionen omedelbar, det drogs efter andan, några skrattade till, det här var starkt i deras värld. Hur en till största delen svenskfödd publik i övre medelåldern, alltså den genomsnittliga teaterpubliken i Stockholm, hade reagerat? Inte alls, eller rättare sagt bara inombords. Småsnacket och godisprasslet gick att stå ut med under föreställningen, inlevelsebevisen vägde upp.

När lokalen tömdes efteråt gick vi fram och pratade med skådespelarna, framför allt den kvinnliga, Sofia Rönnegård, som berättade om hur märkligt det varit att framföra pjäsen inför Arkan Asaad, som i princip är den de gestaltar – båda två spelar faktiskt honom, eller Amàr, i omgångar – och att de turnerat på skolor. Det vore så intressant att höra hur historien diskuteras i klassrummen – vissa av eleverna i kvällens publik hade läst boken innan – och kanske får vi veta något om saken, en av alla tonåringar som myllrade omkring är med i Korskyrkan och bekant med Jenny, som ska fråga henne vid tillfälle.

Det finns en roman nummer två också, Blod rödare än rött, som Arkan Asaad skrivit i samarbete med sin pappa och som förklarar pappans bakgrund. Konflikter, som dem som skildras i Stjärnlösa nätter, uppstår ju aldrig ur tomma intet, det finns anledningar och förklaringar, och även om en upptäcktsfärd i det förflutna säkert kan ge större förståelse kan det sannolikt inte lösa dagens problem. Men det är klart att jag är ruskigt nyfiken på Amàrs pappa. Förr eller senare laddar jag nog ner e-boken.

MCMLVIII Den besynnerliga händelsen med hunden mitt i natten

Hög tid att tipsa om Den besynnerliga händelsen med hunden mitt i natten, pjäsen på Stadsteatern som bygger på Mark Haddons förträffliga roman Den besynnerliga händelsen med hunden om natten (fråga mig inte varför man gjort den lilla prepositionsändringen).

Sofia och jag såg den i New York i januari på Ethel Barrymore Theatre (där jag ser att den fortfarande går, också ett tips, för den som råkar vara i närheten). Den var både väldigt gripande och tekniskt välgjord, en i sammanhanget riktigt storslagen show, och att jag hade minnen från läsningen gjorde inget alls, det var ändå spännande att följa femtonåriga Christopher med Aspergers (eller liknande diagnos, den förblir okänd) som utreder mordet på grannens hund, kämpar med relationen till sin pappa och andra medmänniskor och vars mamma är ett lika stort mysterium som hundmordet.

Ingen standardhandling för en Broadway-föreställning, precis, men den fungerar märkvärdigt bra.

Samtidigt som spektakulära tekniska effekter används – golv och väggar är gigantiska skärmar som visar olika bilder och mönster, trappsteg kommer utåkande så att huvudpersonen kan gå upp längs väggen – är spelytan nästan inredningslös, vilket gör skådespelarna helt beroende av publikens fantasi för att de ska kunna skildra en förortsgata, tågvagn, terapirum och flera andra miljöer på samma närapå tomma kvadratmeter.

Uppsättningen på Stadsteatern här i Stockholm är definitivt samma pjäs, men utan Barrymores bildskärmar, levande djur och rockiga extranummer. Den avskalade scenografin är mer eller mindre densamma, med skådespelarna sittande eller stående längs med kanterna tills det är deras tur att agera, i en av flera roller per person, och upplägget är nästan likadant, något avkortat och förenklat. Mer svensk teater och mindre amerikansk show, skulle man nog kunna säga, det man förlorar i specialeffekter vinner man i intimitet.

Mest överraskande var att David Fukamachi Regnfors, Klas i Gentlemen, 31 år, skulle spela Christopher, 15 år. Christophers ålder går inte heller att jämka en aning, den uttrycks exakt (femton år, tre månader och två dagar) i pjäsens början. Det kommer man aldrig att köpa, tänkte jag, men minsann, Jenny och jag satt allra längst fram vid Klarascenen och hade inga invändningar mot att killen i grå jeans och t-shirt med rymdmotiv skulle föreställa en tonåring.

Det är inte lätt att vara annorlunda och det är inte lätt för omgivningen att hantera en ung människa med sådana svårigheter att relatera till sin omgivning. Problemen tillåts slå ut i full blom, leda till slagsmål, rymning, ångestattacker, tills man sitter där alldeles tagen av medlidande och undrar hur historien ändå kan vara så full av humor och värme.

Ska du se en pjäs den här säsongen, som erbjuder hela känsloregistret – välj den här.

MDCLXIV Kameliadamen på Stadsteatern

IMG_7049.JPG

I vanliga fall hänger jag på låset när biljetter släpps till föreställningar och evenemang av olika slag, men den här gången var jag nog nästan sist på biljetterna, till genrepet av Kameliadamen på Stadsteatern. Jag och Lena hamnade innerst i en ganska hemtrevlig låda högst upp i salongen, logen vid dörr G, som det tog oss ett tag att lokalisera.

Pjäsen har premiär i morgon lördag och stan är tapetserad med affischer som föreställer Helena Bergström och Simon J Berger, neutralt klädda i ljusa färger, tätt ihop. De enda slutsatser man utifrån affischen kan dra om Kameliadamen är att Helena Bergström och Simon J Berger är med och att de sannolikt spelar pjäsens kärlekspar, och det man luras till att tro är att man satsat på avskalad, samtidsbetonad scenografi och kostym. Jag undrar verkligen varför teateraffischer så ofta ser ut på det sättet. Är det så vanligt att det enda som bestämts när marknadsföringsbilder ska tas är vilka skådespelare som ska inneha huvudrollerna, inte hur de ska se ut? Vad har man annars för syfte med att presentera verket med en bild som skiljer sig så markant från det man möter i salongen?

Romanen Kameliadamen publicerades 1848 och som pjäs sattes den första gången upp 1852 i Paris. Det Paris som porträtterades på Stadsteatern verkade ha förskjutits nästan hundra år, till kanske 1930- eller 40-tal, med en Kameliadam som glittrade i vit långklänning och päls. Den eländiga, olyckliga handlingen vägdes upp av glamour och humor, ibland lite, eller mycket, för skrikigt tillgjord i min smak. Helena Bergströms skådespeleri var i särklass behagligast, med Nanine som god tvåa, den snälla hushållerskan som märkligt nog spelades av Tomas Bolme, och Simon J Berger var helt okej som den enkla ynglingen Armand Duval. Men de biroller som hörde till Paris dekadenta festvärld blev bara för påfrestande, medvetet överspelade, förstås, men inte med ett särskilt tilltalande resultat.

Hur schyst det än är att se en tajt, klockren föreställning är det något sympatiskt över genrep, där det inte gör något att sufflören hjälper till ett par gånger och att skådespelarna irrar runt i oordning på scenen vid in- och utgång under slutapplåderna.

En parentes som inte har med Kameliadamen att göra: Under pausen, när jag och Lena krånglat oss ner från logens märkligt höga vippstolar för att köpa choklad vid godisdisken och gå vidare till utsikten från Teaterbaren, kom vi lite ifrån varandra, kanske sex, sju meter, i vimlet. Lena stod med näsan i mobilen, jag hade hittat en liten ledig bänk. Jag kunde ha vinkat och försökt överrösta minglarna runtomkring, men jag valde att skicka ett Facebook-meddelande, som Lena såg i realtid: ”Har en sittplats!” Så då kom hon över till bänken med kommentaren att det fina med elektroniska meddelanden är att man kan prata med någon några meter bort eller på andra sidan jorden. Jag höll med, och vi tyckte synd om kommande generationer som kanske inte kommer att se storheten i den här typen av kommunikation på samma sätt som vi. Å andra sidan kommer de kanske att kunna teleportera sig till andra sidan jorden i pausen mellan två akter på Stadsteatern. Vem vet.

MCXCVI A Picture of Autumn på Mint Theater

904744_10151402727852058_1962746276_o
Häromdagen var alltså Lena och jag på brittisk teater mitt på Manhattan, en fantastiskt trevlig liten kulturinstitution, tre trappor upp i ett vanligt hyreshus, med bortglömda pjäser som specialitet: ”Mint Theater Company commits to bringing new vitality to worthy but neglected plays. We excavate buried theatrical treasures; reclaiming them for our time through research, dramaturgy, production, publication and a variety of enrichment programs; and we advocate for their ongoing life in theaters across the world.”

Jag blev genomcharmad så fort vi kom upp med hissen. En hemsnickrad foajé med försäljning av några böcker och tygkassar (vi köpte varsin) och en disk där en kille sålde kaffe, te, kakor, chokladbitar, salta pinnar och ”teeny candies”, miniförpackningar med godis.

Själva salongen var liten, men scenen väldigt, väldigt snygg (se bilder här). Pjäsen A Picture of Autumn är från 1951 och spelades då bara en enda gång. Fyra gamla personer – herr och fru Denham, herr Denhams bror, som varit änkling i många år, och familjens nanny som blivit kvar i huset – bor i en herrgård med arton sovrum. Trädgården förfaller och fru Denham försöker ta på sig att underhålla själva huset, men saknar kraften. Att både föräldrarna och huset brutits ner under åren som passerat kommer som en chock för sonen Denham, som återkommer med fru och dotter efter flera år i Afrika. Han bestämmer sig för att hjälpa föräldrarna att sälja herrgården och köpa ett mindre hus närmare civilisationen, men en sådan drastisk förändring tilltalar inte de fyra åldringarna, hur besvärligt deras boende än är.

Recensenten i New York Times tyckte pjäsen var bra men lång. Jag och Lena håller inte med om det klagomålet. Två timmar och tjugo minuter, inklusive två korta pauser, var precis lagom långt för att intresset skulle hållas uppe för både historien och de komiska poängerna. Den lilla publiken var på hugget och skrockade vid varje dräpande kommentar från gamle bror Denham och den halvsnurriga nannyns julpsalmskrålande i oktober.

Jag satt bredvid en australiensisk herre som berättade om den imponerande scenografin i tidigare uppsättningar och sa att han återkom till Mint Theater så ofta han kunde. Det ska jag också göra.

MLXXIX Främmande språk, blandade känslor

20130413-091850.jpg
I förrgår efterlyste Dramatens Facebook-sida ”provpublik” till pjäsen Främmande språk på Lilla scenen och jag tackade ja snabbt som ögat till att se den klockan 12 i dag. Själva affischen ser väldigt tilltalande ut, en grupp lärare i tweed och jumperset står och ser glada ut, det är tidigt 60-tal på en språkskola i Cambridge med internationella studenter men mycket brittisk atmosfär. Humor och drama, Henrik Dorsin har problem med spruckna byxor och ett oavsiktligt fånigt skratt, flera av de andra med olyckliga familjeförhållanden.

Det var trevlig stämning på genrepet, Gösta Ekman, som regisserat, gick upp och förpratade lite framför ridån och var så till sig att han inte riktigt ville gå av scenen. ”Stör jag mycket om jag står här?” sa han, men gick sedan ner och lämnade plats åt de sju skådespelarna som genom hela pjäsen, med vissa tidshopp, interagerar i ett lärarrum. Själva scenografin lyfter hela upplevelsen, skinnfåtöljerna, bokhyllorna, en uppstoppad räv, klassiskt akademiskt.

På Dramatens hemsida finns ett kort klipp där Gösta Ekman pratar om pjäsen, bland annat om att dess upphovsman Simon Gray jämförts med Tjechov: ”Han har, tycker jag, samma ödmjuka, väldigt nyfikna, medkännande sätt att närma sig människor.” Det kanske stämmer, med tanke på att det är pjäsens rollfigurer som avses, men jag själv går därifrån med känslan av att det som är viktigast i mitt liv, och många andras här i världen, återigen har blivit förlöjligat. En av de kvinnliga lärarna blir bekant med sin mors sköterska som är ”frälst”. Sköterskan pratar om Jesus och om sammankomster med sina frälsta vänner. Till en början fnyser läraren åt det hela, men blir sedan en entusiastisk anhängare och bjuder in sina kolleger, som sinsemellan börjar sucka och pusta högljutt om hur besvärande det är med Melanies nya övertygelse, till publikens skratt. Något år senare är Melanie förändrad, sitter apatisk och tycks ha alkoholproblem. En ganska typisk skildring av uppflammande kristen tro, helt väsensskild från mina egna erfarenheter.

Främmande språk har premiär 20 april.

MLIX Apatiska för nybörjare

3699_4
Tack, Kulturförvaltningen, för 2012 års julklapp – Stadsteaterbiljetter, som kom att användas till att se Apatiska för nybörjare förra veckan (sista föreställningen spelas 2 juni, än är det gott om tid att gå och se den). Vad förväntar man sig av en pjäs som bygger på Gellert Tamas bok De apatiska och alltså handlar om vem som bar skulden för vad i alla turer kring de apatiska flyktingbarnen i början av 2000-talet? Inte två timmars intensivt röj, humor och galenskap i alla fall. Imponerande nog behölls seriositeten kring frågan hela tiden, det var aldrig svårt att följa tråden och man ramlade ut från teatern mer säker än någonsin på att alla mynt har en sida som man ännu inte har sett.

CMLXXIII ”Du är dummast, jag är fulast och du är knäpp!” eller ”Ett informellt samtal om den nuvarande situationen”

20130114-000715.jpg
Äntligen blev det av att se ”Ett informellt samtal om den nuvarande situationen” på Dramatens lilla scen, med Jenny F i går kväll. ”Det är lite bultbräda över det”, sa Jenny och syftade på leksaken i Erlend Loes roman Naiv, super, där barnslighet och vuxenhet krockar och man inte riktigt vet om det är tänkt att vara galet absurdhumoristiskt eller mest bara småsorgligt.

Så osäker behöver man inte vara om man går och ser den här pjäsen. Publiken börjar skratta samtidigt som den första skådespelaren öppnar munnen. Dramaten och recensenterna vill gärna tona ner (eller nedvärdera) det skojiga i att fem vuxna skådespelare tolkar repliker som alla är hämtade från samtal med 5- till 7-åringar, och som vanligt kommer jag på mig själv med att fnysa lite åt de högtravande formuleringarna. ”Pjäsen gestaltar vad som händer när glappet mellan ett rikt känsloliv och ett outvecklat språk blir för stort”, säger Dramaten. Svenska Dagbladets recensent pratar om ”maktspelen, härmningen, personliga behov som smiter in via orden”. Ja ja. Poängen är att det inte behöver sägas. Det faktum att barn har ett outvecklat språk och gärna pratar om sig själva och sina behov är själva grunden till den dråpliga humorn, eftersom de egenskaperna träder fram på ett helt annat – komiskt – sätt när vuxna uttalar samma fraser.

När ett dagisbarn apropå ingenting och med inkorrekt ordföljd berättar att han drömt om en kissande isbjörn kanske man ler och tycker att det är gulligt. När en skjort- och slipsklädd man vid ett sammanträdesbord apropå ingenting berättar detsamma, då börjar i alla fall inte min hjärna analysera maktspelet och glappet mellan känsloliv och språk. Jag garvar.

Det slår mig att jag skrattat ovanligt mycket i teatersalonger på sista tiden. Den superspexiga versionen av Tjechovs ”Lycka”, som jag såg på Stadsteatern för ett år sedan (bloggpost här), var utan tvekan tänkt att framkalla skrattsalvor. Bergmans ”Scener ur ett äktenskap” är bland det minst spexiga man kan tänka sig, men Jonas Karlsson som Johan utstrålade humor från första stund, på Dramaten i höstas (bloggpost här). Och så det ”informella samtalet”. Det dröjer en stund innan den första riktigt överraskande, skrattretande repliken kommer (en av männen rusar in i sammanträdeslokalen och säger: ”Jag såg en papperspåse som gjorde en staty av en katt!”), men min teori är att alla i publiken på förhand läst om hur rolig pjäsen är och därför började fnissa redan från början, av ren förväntan.

Jag önskar att jag hade haft sinnesnärvaro nog att lägga de bästa replikerna på minnet. Kanske var det mest oväntade påhoppet under sammanträdet: ”Du är dummast, jag är fulast och du är knäpp!”

DCCCXCV Den goda människan i Sezuan

20121110-005829.jpg
Efter att ha fått ett presentkort på hundra kronor på Dramaten köpte jag häromsistens en billig biljett till Den goda människan i Sezuan. När jag i kväll kom med min andra raden-biljett fick jag veta att jag istället kunde sätta mig på någon av de bakre raderna på parkett, eftersom det fanns så många lediga platser. Så där satt jag nära mitten på bänkrad 15 med min 50-kronorsbiljett och tyckte att det blivit en riktigt bra deal.

Det var mer underhållning än särskilt djupt filosoferande över människans eventuella förmåga att på samma gång vara fattig och god, som väl är Bertolt Brechts utgångspunkt. Dels gillade jag teaterns unika förmåga att övertyga oss om att de svenska skådespelarna var kineser – inget konstigt alls med en reslig västerlänning i träningskläder som spelar en vattenförsäljare vid namn Wang – och dels var det extra kul med de roller som spelades av samma personer. I historien ingår att huvudpersonen, den goda Shen Te, klär ut sig till Shui Ta, som presenterar sig som hennes manlige kusin, men även flera andra karaktärer hade egenheten att aldrig synas samtidigt på scenen, som Wang och den pompöse barberaren i lång svart rock. Bänk 15 var lite för långt bort för att jag skulle se ansiktsdragen ordentligt, så först nu när jag läser rollistan inser jag hur få skådelspelare som använts till de ganska många rollerna.

DCCCXLVII Scener ur ett äktenskap på Dramaten

Det här är min oskolade uppfattning: Pjäsen ska mest av allt vara explosivt känslosam. Två personligheter presenteras och befästs, så att publiken därefter kan följa svängningarna när maktbalansen och sympatierna skiftar, snabbt och komprimerat, över några års äktenskap. Det eventuella budskapet bör vara att mellanmänskliga relationer förr eller senare spricker, plötsligt går allt åt skogen utan att någon (tror sig ha) gjort något fel. Utåt- och inåtvänd sorg och ilska flammar upp. Det närmaste dessa plågade människor kan komma ett lyckligt slut är resignation.

Men så väljs Jonas Karlsson som innehavare av den manliga huvudrollen och den som gjorde det valet måste ju känna till att Jonas Karlsson inte kan låta bli att underhålla. Första aktens ordväxlingshumor (den stackars maken som uthärdar hustruns förebråelser och tar på sig all skuld med hundvalpsiver) ihop med raffinerad men uppenbar fysisk komedi (Jonas huvud mellan två lampskärmar, som gör att öronen viker sig) spiller över i andra akten. Där har vrede, bitterhet, hämndlystnad och ånger tagit över totalt, men publiken är inställd på skratt och läser in humor i grälen så snart det låter sig göras, även i Livia Millhagens repliker, och då är hon utan tvekan den som är mest Bergman av de båda.

Jag köper det här, underhållningen i synnerhet. Det är synd att känslorna måste bli så överhettade i andra akten att ironin och distansen dör ut.

Det var nypremiär i går och Scener ur ett äktenskap spelas tio gånger till under hösten.