MDCLXIV Kameliadamen på Stadsteatern

IMG_7049.JPG

I vanliga fall hänger jag på låset när biljetter släpps till föreställningar och evenemang av olika slag, men den här gången var jag nog nästan sist på biljetterna, till genrepet av Kameliadamen på Stadsteatern. Jag och Lena hamnade innerst i en ganska hemtrevlig låda högst upp i salongen, logen vid dörr G, som det tog oss ett tag att lokalisera.

Pjäsen har premiär i morgon lördag och stan är tapetserad med affischer som föreställer Helena Bergström och Simon J Berger, neutralt klädda i ljusa färger, tätt ihop. De enda slutsatser man utifrån affischen kan dra om Kameliadamen är att Helena Bergström och Simon J Berger är med och att de sannolikt spelar pjäsens kärlekspar, och det man luras till att tro är att man satsat på avskalad, samtidsbetonad scenografi och kostym. Jag undrar verkligen varför teateraffischer så ofta ser ut på det sättet. Är det så vanligt att det enda som bestämts när marknadsföringsbilder ska tas är vilka skådespelare som ska inneha huvudrollerna, inte hur de ska se ut? Vad har man annars för syfte med att presentera verket med en bild som skiljer sig så markant från det man möter i salongen?

Romanen Kameliadamen publicerades 1848 och som pjäs sattes den första gången upp 1852 i Paris. Det Paris som porträtterades på Stadsteatern verkade ha förskjutits nästan hundra år, till kanske 1930- eller 40-tal, med en Kameliadam som glittrade i vit långklänning och päls. Den eländiga, olyckliga handlingen vägdes upp av glamour och humor, ibland lite, eller mycket, för skrikigt tillgjord i min smak. Helena Bergströms skådespeleri var i särklass behagligast, med Nanine som god tvåa, den snälla hushållerskan som märkligt nog spelades av Tomas Bolme, och Simon J Berger var helt okej som den enkla ynglingen Armand Duval. Men de biroller som hörde till Paris dekadenta festvärld blev bara för påfrestande, medvetet överspelade, förstås, men inte med ett särskilt tilltalande resultat.

Hur schyst det än är att se en tajt, klockren föreställning är det något sympatiskt över genrep, där det inte gör något att sufflören hjälper till ett par gånger och att skådespelarna irrar runt i oordning på scenen vid in- och utgång under slutapplåderna.

En parentes som inte har med Kameliadamen att göra: Under pausen, när jag och Lena krånglat oss ner från logens märkligt höga vippstolar för att köpa choklad vid godisdisken och gå vidare till utsikten från Teaterbaren, kom vi lite ifrån varandra, kanske sex, sju meter, i vimlet. Lena stod med näsan i mobilen, jag hade hittat en liten ledig bänk. Jag kunde ha vinkat och försökt överrösta minglarna runtomkring, men jag valde att skicka ett Facebook-meddelande, som Lena såg i realtid: ”Har en sittplats!” Så då kom hon över till bänken med kommentaren att det fina med elektroniska meddelanden är att man kan prata med någon några meter bort eller på andra sidan jorden. Jag höll med, och vi tyckte synd om kommande generationer som kanske inte kommer att se storheten i den här typen av kommunikation på samma sätt som vi. Å andra sidan kommer de kanske att kunna teleportera sig till andra sidan jorden i pausen mellan två akter på Stadsteatern. Vem vet.

MLIX Apatiska för nybörjare

3699_4
Tack, Kulturförvaltningen, för 2012 års julklapp – Stadsteaterbiljetter, som kom att användas till att se Apatiska för nybörjare förra veckan (sista föreställningen spelas 2 juni, än är det gott om tid att gå och se den). Vad förväntar man sig av en pjäs som bygger på Gellert Tamas bok De apatiska och alltså handlar om vem som bar skulden för vad i alla turer kring de apatiska flyktingbarnen i början av 2000-talet? Inte två timmars intensivt röj, humor och galenskap i alla fall. Imponerande nog behölls seriositeten kring frågan hela tiden, det var aldrig svårt att följa tråden och man ramlade ut från teatern mer säker än någonsin på att alla mynt har en sida som man ännu inte har sett.

DXV Lycka på Stadsteatern


I morgon fredag är det premiär och i går var jag och Anna och såg genrepet för Tjechov-pjäsen Lycka på Stadsteatern.

Jag som trodde att palmerna och glitterdraperiet hade satts upp som pynt för vår skull när Stockholms och Botkyrkas kulturförvaltningar hade kick-off i Stadsteaterns stora salong dagen före lucia, men de hörde alltså till Lycka, pjäsen som satts upp under flera olika namn genom åren och som Tjechov skrev när han var omkring 20.

I den här versionen var handlingen av sekundär betydelse, att döma av upplägget, med massor av fysisk komik, oväntad rekvisita och nära på stand-up-inslag. Alltihop började med att regissören Alexander Mørk-Eidem kom upp på scenen och berättade lite lättsamt och smånervöst om vilka bitar man särskilt testade i kväll, drog en kortfattad bakgrund till pjäsen och sa att eftersom föreställningen är så lång – 4 timmar och 20 minuter inklusive paus – är det helt okej att gå ut och kissa och komma tillbaka.

Den handling som ändå fanns där hade säkert en liten kärna som överensstämde med originalet, men det mesta verkade överfört till vår samtid. Det kretsade kring ett antal personer som träffas för att festa på ett gods som åtminstone i början ägs av en ung grevinna, Tova (Tova Magnusson), som gift sig till det, men vars åldrige make nyligen dött och nu står hon i skuld till många. På festen dyker bland andra Fredrik (Fredrik Lycke) upp, som väl räknas som huvudkaraktär, den obotligt otrogna, nedlåtande, outgrundliga charmören, och en rad personer i olika åldrar som alla har uttalade och mer hemliga relationer till varandra, vilka avslöjas och utvecklas ju längre festkvällen lider. Under veckorna som kommer får alla ta konsekvenserna av det som förlöpt.

Och så var det de där tvära kasten mellan helt vanliga repliker och publikdialog. Skulle vi respondera? Klappa när en av skådespelarna bad om applåder? Var den där episoden då karaktären Jörgen (Jörgen Thorsson), en ung läkare, kastade pengar över sufflösen något repeterat eller improviserat? När han just blivit låtsasupprörd över att hon hjälpte honom med ett par ord då han hävdar att han inte alls tvekade utan bara tog en liten paus?

Vi satt långt fram och följde alla publiktillvända passager på nära håll, som när karaktären Andreas (Andreas Kundler), en naiv och bedragen äkta man, plötsligt får ett slags galet utbrott och kommer på att när han nu ändå står på Stadsteaterns stora scen ska han minsann passa på att spela Hamlet. Så han börjar demonstrera hur hans version av Hamlet skulle se ut. ”Jag skulle börja längst bak!” ropade han, sprang in mot det bakre draperiet, vände sig om och rusade fram i full karriär mot scenkanten, där han antingen visade enorm fysisk skådespelartalang eller faktiskt var på väg att trilla ner, medan de allra närmaste skrek och sträckte fram armarna för att ta emot. Men han klarade det och började genast beskriva balanserandet på kanten som ett effektfullt trick i hans planerade Hamlet-version. Det går förstås inte att återge hans entusiastiska dramaturgiska brainstorming på ett rättvist sätt, men när han hållit en Hamlet-monolog på engelska i expressfart och sedan började kliva runt i publiken för att visa hur det skulle krydda hans tolkning skrattade jag så att jag grät.

Efter pausen, då de olika karaktärernas, i synnerhet Fredriks, dåliga omdöme leder dem närmare och närmare undergången, var stämningen mycket svartare, men fortfarande med bisarra och skrattretande inslag, som när både en och annan gömmer sig i drivor av skum från en skummaskin, och när Fredriks skägg både bildligt och bokstavligt sprider sig bland karaktärerna.

Om man ska våga sig på en sammanfattning så var det många frapperande faktorer som hindrade mig från att dechiffrera vad pjäsen eventuellt hade för budskap, och att man jämt utsätts för omotiverad nakenhet och intimitet på scenen stör mig – dra upp byxorna, mänska! – men den första akten, på nätta två och en halv timme, var det roligaste jag sett i teaterväg någonsin.

Uppdatering 8 januari: SvD har recenserat, ”Bubblande klassikerslakt”.