MDCLXVIII Helkväll i Berwaldhallen

IMG_7066.JPG

Efter Prokofjevs första två pianokonserter är det nu paus här i Berwaldhallen, innan vi ska få höra den tredje, fjärde och femte. Det kom ett fantastiskt spöregn på hitvägen, som jag fåfängt försökte vänta ut i en port på Strandvägen. Paraply hjälper ju bara till en del, jag blev förstås genomblöt från knäna och neråt, och är det delvis fortfarande, men det var det värt. Jag älskar spöregn.

Berwaldhallen älskar jag också. Den är så härligt ful! Jag har sagt det förr, men det slår mig varje gång, en sovjetgrå betongkloss inredd med ljust trä och klarröda fåtöljer i själva salongen och en blå nyans som för mig känns skönt 80-talsmässig i övriga utrymmen, i kombination med mer ljust trä, stålrör och yviga palmartade krukväxter. Det känns helt rätt att det är härifrån P2 brukar sända konserter – så länge ljudet är bra får inredningen vara hur omodern som helst.

*

Så var Prokofjev-extravaganzan över. Mariinskijteaterns orkester under ledning av Valery Gergiev backade upp tre alternerande pianister under de fem pianokonserterna, varav den mest spännande – både dess tillkomst och utförande – var den fjärde, som enligt uppgift beställdes av den enarmade pianisten Paul Wittgenstein, bror till Ludwig. Kvällens tvåarmade pianist kunde vila högerhanden under hela verket. Men Paul Wittgenstein var inte imponerad, han skrev till Prokofjev och tackade, men kommenterade samtidigt att han inte förstod sig på musiken och inte skulle spela den.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s