Den kostnadsfria Netflix-perioden är över. Jag hann se ett The Tudors-avsnitt (ingenting för mig) och tre av sex avsnitt i Netflix-serien Chef’s Table, varje avsnitt ett porträtt av en berömd kock. Snyggt och välgjort. Ofta mycket större fokus på kockens privata bakgrund och livsfilosofi än på maten, men det behöver inte vara fel, och är nog en mycket medveten inriktning.
Det var vad jag fick ut av Netflix den här gången. Om något år kanske de låter mig titta gratis ett tag igen.
Så har man minglat runt i det lilla litterära Stockholm igen. Utanför The English Bookshop, som hade invigning i nya lokalerna på Södermannagatan i kväll, stötte jag på Tiffany, som jag hoppas kunna engagera till en boktipskväll på Sturebibblan under höstterminen, det är alldeles för länge sedan, och en amerikansk vän till henne som skulle vilja ha skrivarverkstad inom Stockholms stadsbibliotek. Vi får se vad vi kan göra. Där inne träffade jag Lena – ingen överraskning, hon bor ett stenkast därifrån och vi hade på förhand pratat om att vi båda skulle kolla in invigningskalaset vid den här tiden – och kollegan Åke, som liksom jag engagerat sig i den biblioteksdebatt som de senaste veckorna pågått i stora och små tidningar, radio, bloggar och andra media och, för bibliotekspersonalens del, i ett par av våra slutna Facebook-grupper. Vi fastnade i ett långt samtal. Debattvågorna går höga, och kolleger emellan är det ganska lätt att hitta något slags konsensus, men exakt lika tycker man nog aldrig.
Det hela började med att omvärlden fick insikt i att biblioteksmiljön inte är fredad från stök och bråk, tvärtom, och diskussionen har sedan fått nya riktningar och förgrenat sig. Vissa – ganska många – åsikter som ventilerats står jag bakom, andra tycker jag är helt uppåt väggarna, och mest frustrerande är kanske att så många som deltar aktivt i meningsutbytena knappast kan antas vara aktiva biblioteksanvändare, men jag är ändå lite hög på biblioteksdebatten och helgillar att den inte förs uteslutande av bibliotekspersonal. Nu har vi chansen att visa för de nostalgiker som med stort engagemang deltar i diskussionerna att biblioteken inte är boksidesprasslande frizoner där tiden stått still. På gott och ont ser verkligheten radikalt annorlunda ut.
Lena drog ut mig efter ett tag, vilket nog var bra, eftersom vi hade kommit in på ämnet bokinköpsbudget, som jag kan prata länge om. Vi stannade inte och hörde livemusiken, men hade i alla fall varit på plats när den inbjudna poeten Robyn Bolam läste dikter, vilket var extremt svårt att höra i den avlånga, knökfulla lokalen, men det var ett trivsamt inslag. Man blir nyfiken på hur de ska lösa kommande programverksamhet lokalmässigt. För jag hoppas verkligen att de kommer att fortsätta att bjuda in författare och andra intressanta gäster, precis som de gjort i Gamla stan genom åren.
Tillsammans med en annan vän till Lena gick vi tvärsöver gatan till Il caffè, där baristan var mycket bekant. Han kände igen mig innan jag kände igen honom, men det tog bara någon extra sekund så kunde jag placera honom på Espresso House under Sture bibliotek 2009, då vi öppnade. Jag kommer inte ihåg hur länge han jobbade där, men det första Espresso House-gänget vi kom i kontakt med minns jag som mycket trevligt. Därefter är det förstås ingen som inte varit trevlig, men de har bytts ut ganska frekvent genom åren. Bäst gillar man de som lägger ens standardbeställning på minnet.
Det blev en intressant kväll, socialt och professionellt, och Västerbrovägen hem är bra för att samla tankarna.
Avslutningsvis kan jag meddela att aktuell nagellacksnyans är en soft, glansig laxrosa.
Vilken härlig syn! En båt med en man och tre barn, samtliga i flytväst, givetvis, kör fram till ungefär en halvmeter från kajen. Modern, i affärsdräkt och ordentligt höga klackar, tar sats, skuttar ombord, klackarna skräller och balansen ser ut att vara sisådär, men det går bra. En flytväst utanpå kavajen, stort leende, båten vänder och de glider ut. Hoppas turisterna var lika uppmärksamma som jag på händelseförloppet och rapporterar därhemma att så här går det till i Stockholm vid arbetsdagens slut.
Själv hade jag fått komma upp från det underjordiska biblioteket på en liten rast.
Jenny H och jag hade den här veckan hemgruppsträff i det fria. Den började med en promenad med bryggorna vid Norr Mälarstrand som utgångspunkt och när vi hade nått Fredhällsklipporna tog vi fram matsäcken. Därmed hade vi rört oss från min bakgård till Jennys, som vi valde att se det. Att ha tillgång till vatten i stan är ju en makalös resurs, och lyxigast av allt var storleken på de revir som gick att muta in. Vi lämnade stigen, gick ut på klipporna, såg ingen alls, ingen alls, ingen alls, två grabbar (de hälsade belevat när vi passerade deras klippa), ingen alls, ingen alls, och så satte vi oss på en bänkliknande plan klipphäll. De enda som passerade i vårt synfält var förare och passagerare i de många båtarna ute på Mälaren.
De två senaste böckerna jag lagt in som litteraturtips i Stockholmskällan har varit riktiga höjdare, på extremt olika sätt.
K’ang Yu-weis svenska resa 1904 är en liten bok utgiven 1970 som jag inte ens minns hur eller varför jag sökte fram i bibliotekskatalogen, men ett av ämnena vi satsar extra på i Stockholmskällan just nu är migration, och kinesen K’ang Yu-wei bodde faktiskt en tid i Stockholmstrakten. Boken skildrar hans första möte med Stockholm och Sverige, som han anlände till direkt från Norge. I början var det ganska underhållande att läsa om den kinesiska resenärens uppfattning om Norge som enkelt och tråkigt, vilket han befarat att Sverige också skulle vara, men så var inte fallet och hans lovord om Sverige, svenskarna och huvudstaden visste inga gränser! Här kunde man klippa ut något skojigt citat, tänkte jag, men så småningom kändes jämförelserna mellan norrmännen och de oändligt mycket mer utvecklade svenskarna tämligen osympatiska, så jag valde istället ett stycke text där Stockholm hyllas och Norge inte nämns. Men jämförelserna klingar snart av och beskrivningarna av de företeelser den mycket nyfikna K’ang Yu-wei ser och besöker i det tidiga 1900-talets Stockholm är riktigt intressanta och detaljerade utan att vara långrandiga.
Nyligen läste jag i en helt annan Stockholmshistorisk bok, från tidigt 1950-tal, att den som vill komma Stockholms historia nära bör ta del av utländska besökares reseskildringar från gångna tider. Deras geografiska utifrånperspektiv liknar vår tidsmässiga distans, på så sätt att de uppmärksammar och skriver ner det vardagliga som en tidsresenär också skulle ha noterat, men som 16- eller 1700-talets stockholmare själva inte skulle få för sig att dokumentera, och som vi därför inte så lätt hittar i inhemska texter från den tiden.
Här hittas litteraturtipset om K’ang Yu-weis svenska resa 1904. För övrigt trodde jag att kinesen i fråga var en vanlig, okänd kille som råkade gilla att se sig om i världen, men jag hade fel.
Nästa bok jag tog mig an var Sheraton years : Stockholm skateboarding 1990-1999, en fotobok som på sitt sätt kunde vara intressant, men som inte riktigt hade tillräckligt talande, bra bilder, enligt min uppfattning, för att de skulle kunna stå helt för sig själva utan vidare information om sammanhanget. Det fanns en text där i boken, i pyttestil på stora uppslag, precis så där otillgängligt utformad som fotoböckers texter brukar vara, och innehållsmässigt brukar de inte heller engagera något vidare, men det här visade sig vara ett undantag. Skateboardåkaren som stod bakom texten var inte bara insatt i ämnet utan en skribent på riktigt, och det han skrivit var inte bara läsbart utan riktigt bra. Den som vill ha en kort men personlig sammanfattning av vad som hände med skateboardkulturen i Stockholm i skarven 1989/1990 och de kommande åren bör alltså läsa den här.
Jag kan inte bestämma mig för om den här vågfrisyren mest får mig att likna en liten pojke eller en gammal tant. Det senare när jag har min svarta lilla filthatt på mig. Poängen var hur som helst att återigen se ut som en typisk stockholmare på 1930-talet, och det här var sista gången för säsongen och Helenas och mitt sista stopp på vårdhemsturnén (som två tillfällen av tre gällt trygghetsboenden, om man ska vara helt korrekt). Den här gången var vi i Hammarbyhöjden, där det kom elva personer till dagens ”kulturcafé”, vilket räknades som många, och de flesta verkade vara med på noterna och gilla det de hörde. Några små motgångar (som att det var lite svårmöblerat vad gällde el, bilden på duken såg lite konstig ut och det fanns ingen spegel på toaletten, så jag målade på läppstift med ansiktet nära dörrhandtaget i blank metall) och en större motgång (datorn bestämde sig för att den nu bums skulle uppdateras när vi hade kanske tio bilder kvar att visa), men på det hela taget gick det på vad som numera blivit rutin.
Nästa gång vi tar på 30-40-talskostymerna och dammar av manuset om Kungsgatans historia är torsdagen 10 september kl. 18 på Stadsbiblioteket. Välkomna att äta mandelkubb med oss!
Det var fullt program ute på stan i går, men mitt nationaldagsfirande var mycket måttligt. Här ses en kanadagåsfamilj i Tantolunden som äter maskrosstjälkar. (Jag och Jenny F tog en långpromenad dit efter en frukost med planering inför Jerseyresan hemma hos mig. Frukostmöten är mitt nya umgängeskoncept.)
Mamma hade läst om dagens program på slottet och ville gå på taptot på Yttre Borggården vid tiotiden på kvällen. Jag hakade på. (Blåsten gjorde att det bullrar i inspelningen, men också att plymerna flaxar på ett effektfullt sätt.)
Däremellan – läsning hemma på soffan.
Mina orter för året är Mumbai och Barrøya, en av Indiens mest myllrande städer och en liten, avlägsen, fiktiv norsk ö vid Helgelandskusten.
Jag tror att det blir trivsamt, som det brukar bli, men det är deltagarna som gör cirkeln, så kom! Exemplar av Bakom det evigt vackra finns att låna på Sturebibblan och ett gäng De osynliga kommer inom kort.
I går förmiddag var det redaktionsmöte inför Stadsbibliotekets höstprogram. Än har jag inte riktigt kommit in i vare sig det praktiska genomförandet eller rutinerna bakom, programverksamheten såg helt annorlunda ut innan jag lämnade huset. Jag tror det sista jag var inblandad i var ett Stockholmsquiz på entréplanet i november 2010, då jag var quizledare och mina föräldrar fanns med i den quizande publiken. Men i höst har jag återigen åtagit mig programengagemang på Stadsbiblioteket, liksom på Sture bibliotek, Östermalms bibliotek och till och med Kungsholmens bibliotek, som jag i övrigt inte har någon anknytning till.
Stadsbiblioteket kommer att ha en gedigen programhöst och det är väldigt roligt att komma in i det mycket kompetenta programgänget. Ett par av dem är nya bekantskaper, medan de flesta är kolleger sedan ganska många år, men flera av dem i en ganska avlägsen periferi. Stadsbibliotekets olika enheter hålls fortfarande ganska separerade, men tidigare var de ännu mer slutna och man hade helt enkelt inte så mycket med varandra att göra. Och det är ju synd, när det finns kolleger där ute som gillar att jobba med precis samma saker som man själv. Som att leda läsecirklar eller stå och prata inför folk om breda eller smala ämnen eller bjuda in gästtalare som gör detsamma. Och programredaktionen är en enhetsöverskridande grupp.
Mötets höjdpunkt var Alice stora tillkännagivande – hon har tilldelats Svenska Akademiens bibliotekariepris! Eller är ”årets bibliotekarie”, som vi väljer att säga. Alice konstaterade att brevet hon fick från Peter Englund, daterat 29 maj, måste ha varit ett av hans sista ärenden som ständig sekreterare, eftersom Sara Danius tog över ämbetet 1 juni. (Samma dag som Peter Englund skickade brev hem till Alice publicerade han för övrigt sitt sista inlägg i bloggen Att vara ständig.) ”Årets bibliotekarie” har jobbat och jobbar med en rad spännande saker som nämns i Svenska Akademiens pristagarpresentation, som följande: ”Bland de projekt hon medverkat i märks Poesibazaren, där olika arrangemang fokuserar på såväl samtida som äldre poesi. Hon har även varit en av de drivande krafterna i bibliotekspodden Solen, en plattform för samtal kring litteratur och läsning.” Det här är områden jag själv inte varit inblandad i, men mycket gärna tagit del av. Tips för den litteraturintresserade är att både hålla koll på Poesibazaren och dess program (ibland fantastiskt obskyra) och förstås lyssna på Bibliotekspodden Solen.
Efter redaktionsmötet gick fem av oss och åt indiskt till lunch, pratade om hur vi kunde maxa nyheten att vi har Svenska Akademiens bibliotekariepristagare hos oss på Stockholms stadsbibliotek genom att tipsa utvalda mediekanaler (pristagaren var med på noterna), om Stadsbibblans konstutställare och gästande talare, om Poets House i New York, sådant vi gillar.
”Den amerikanska dubbelmoralen är skrämmande”, avslutar Kulturbloggen ett inlägg om att Facebook sagt ifrån när Fotografiska publicerat bilder på nakna kvinnor. Bilderna ingår i en aktuell utställning som visar Anders Zorns förlagor till sina målningar av kullor.
Det är inte första gången Fotografiska struntar i reglerna, får bannor av Facebook, beklagar sig inför Facebook-följarna, låter media göra en story och, ja, helt enkelt rider på vågen av uppmärksamhet.
Fotografiskas Facebook-sida är extremt effektiv gratismarknadsföring, vars genomslagskraft genom åren skulle ha kostat hejdlöst stora summor i ordinarie annonsering. Det enda villkoret: Följ Facebooks regler.
Man kan säga mycket om hur Facebook hanterar oönskat material. De som pratar om ”dubbelmoral” hänvisar bland annat till att diverse hatsidor tillåts vara kvar utan åtgärd samtidigt som konst censureras, men det är väl en rimlig gissning att hatiska åsikter är svårt och tidskrävande för Facebook att ta sig an och bedöma medan stoppandet av pornografi är förhållandevis okomplicerat. För det är ju vad det handlar om. Eftersom Facebook omöjligt kan gå igenom alla uppladdade nakenbilder och lägga dem i ”klassisk konst”-högen, ”ammande mammor”-högen eller ”vidrig barnporr”-högen är regeln att nakenbilder inte är tillåtna. Att det drabbar en konstinstitution då och då är ett mycket lågt pris för att försvåra för de krafter som både skulle vilja och kunna förvandla Facebook till ett porrgalleri med gigantisk publik, med allt vad det innebär av utsatta minderåriga och allsköns ofrivillighet.
Fotografiska har utnyttjat Facebooks helt regelenliga åtgärder till sin fördel genom att, med mer eller mindre hånleende formuleringar, göra nya uppdateringar, som dubbelbilden med en fotograferad naken kvinna och samma kvinna på en teckning av Zorn, där man satt över breda svarta streck på valda kroppsdelar. PK-ligan kom rusande. De flesta rasade över att Facebook har mage att censurera konst. Många hejade på Fotografiskas kreativa reaktioner. En och annan ansåg att Fotografiskas egencensurerade bilder var ett tecken på feghet gentemot övermakten. Sedan var det de som inte ens verkade ha tagit till sig sammanhanget utan bara såg de censurerade bilderna, trodde att det var så Fotografiska valde att visa upp sina bilder och riktade frågor till dem i stil med: ”Och vad är det för fel på kvinnokroppen? Vad skulle ni ha gjort med bilder föreställande nakna män?”
Upprördheten över att de nakna kropparna inte visades visste inga gränser, även om anledningarna till upprördheten tycktes variera. Det är ganska fascinerande. Nästan lika ofta som sociala medier-användare höjer rösten och kräver sin rätt till integritet ropas det med motsvarande röststyrka att regelverket är förkastligt. Men utan regler – ingen integritet. Och ogillar man den amerikanska ”moralen” som den uttrycks i Facebook-reglerna kan man låta bli att använda den amerikanska kommersiella produkten Facebook. Ett Facebook-konto är varken ett tvång eller en mänsklig rättighet, och det gäller både privatpersoner och konstinstitutioner.
Bland de många i olika grad upprörda kommentatorerna angående de censurerade kvinnokropparna fanns faktiskt ett litet fåtal som tyckte som jag. Det hade varit intressant att följa diskussionerna, även om jag tog mig för pannan många gånger, men inlägget med alla dess kommentarer verkar inte finnas kvar. Klart man blir nyfiken på varför.
För övrigt hade jag tänkt gå och se Zorn-utställningen nästa vecka och behöver inga smakprov på Facebook.
Theomis 