Hemgruppsträff på min egen ö

Det är flera år sedan jag var med i en hemgrupp (vilket är ett av alla namn som används för mindre grupper inom en församling). När den senaste jag var med i upplöstes – vi var bara tre personer – bestämde jag att Filadelfiakyrkans kvällsbibelskola fick fylla den luckan, trots att det inte är samma sak. Det har varit otroligt givande att delta där de senaste åren, men nu har coronan satt stopp för bibelskolan.

Därför sa jag utan vidare ja när jag på Korskyrkans församlingsdag för en och en halv vecka sedan fick frågan om jag ville vara med i en hemgrupp som håller sig i centrala stan. Jag har visserligen inte alls haft något emot att åka kors och tvärs över Stockholm för att träffas hemma hos hemgruppsmedlemmar i tidigare grupper, men det finns tveklöst fördelar med geografisk närhet, inte minst nu, när man inte ska åka kollektivt.

Det blev en väldigt trevlig första träff hos ett par vid Hornsbergs strand, med mat, prat, enkelt bibelstudium och bön. Två effektiva timmar. Jag lämnade lägenheten sist, efter att ha insupit utsikten från balkongen.

MCMLXXXII Friluftshemgrupp

Jenny H och jag hade den här veckan hemgruppsträff i det fria. Den började med en promenad med bryggorna vid Norr Mälarstrand som utgångspunkt och när vi hade nått Fredhällsklipporna tog vi fram matsäcken. Därmed hade vi rört oss från min bakgård till Jennys, som vi valde att se det. Att ha tillgång till vatten i stan är ju en makalös resurs, och lyxigast av allt var storleken på de revir som gick att muta in. Vi lämnade stigen, gick ut på klipporna, såg ingen alls, ingen alls, ingen alls, två grabbar (de hälsade belevat när vi passerade deras klippa), ingen alls, ingen alls, och så satte vi oss på en bänkliknande plan klipphäll. De enda som passerade i vårt synfält var förare och passagerare i de många båtarna ute på Mälaren.

MCCCLXIII Lön för mödan

20131128-101823.jpg
Alla hemgruppsmedlemmar fastnade på olika håll i pendeltågsstoppet strax innan samlingen skulle börja – men ingen gav upp! Vi har drop-in mellan kvart i sju och sju och den sista kom fram till Matilda i Huddinge vid åtta. Där åt vi chokladdoppade pepparkakor med pistagefyllning och lyssnade på och pratade med Maria Hedström, som är med i Korskyrkans församlingsledning och var inbjuden som kvällens gäst. I köket satt hennes läxläsande dotter, som annars skulle ha åkt hem, om tågen hade gått.

Det händer mycket i församlingen precis nu i dagarna, förändringar som vi inte hade en aning om när Maria för länge sedan bjöds in. Tajmingen blev med andra ord ovanligt bra, en smått överarbetad men peppad församlingsledare fick chans att berätta om hur utvecklingen sett och ser ut. Ett bra samtal.

Det som händer allra närmast i Korskyrkan är däremot knappast något nytt, snarare tvärtom. På söndag klockan 11 blir det traditionsenligt första adventsfirande med kör och orkester. Mys och lussekatter. Och naturligtvis predikan om julbudskapet. Välkommen!

DCCCII Ny hemgruppstermin

I kväll hade vår hemgrupp första samlingen för terminen. Att vara med i en hemgrupp, tänker jag ibland, är ju egentligen inte särskilt märkvärdigt, vi är en grupp på just nu tio personer, med en skillnad på kanske tio år mellan äldst och yngst, både lika och olika varandra, vi träffas en gång i veckan, pratar om livet, den kristna tro vi alla delar. Men egentligen så vet jag ju – det är långt ifrån självklart för alla att regelbundet stöta och blöta de frågor som ytterst rör meningen med livet. För att inte tala om förmånen att tillsammans sitta och prata med Gud. Hur coolt är inte det.

Men det är inte på något sätt exklusivt. Vem som helst kan gå med. Eller bara prova på. Oavsett bakgrund och tro, ålder och civilstånd. Genom Korskyrkan, som vi, eller genom någon annan församling. Varför inte testa? Alla grupper fungerar olika, det finns alltid någon som passar.

DCLXXIX Återassimilering 5: Hemgruppssamling

Det är inte ofta jag missar en hemgruppssamling och det är extremt sällan jag missar tre på raken. Men i onsdags var jag på banan igen, då var vi hemma hos min medledare Jonas och fikade och pratade som vanligt. Vi fikade och pratade faktiskt så mycket att vi inte hann ta upp dagens text, så den är sparad till samlingen nästa vecka, då vi för övrigt ska vara hos mig. De texter vi diskuterar handlar alla om bön och är hämtade ur olika böcker, den här gången ur Rick Warrens dunderhit Leva med mål och mening och närmare bestämt ur kapitlet som handlar om vänskap med Gud. Här är några rader:

”Sann vänskap bygger på öppenhet. Det som kan se ut som djärvhet betraktar Gud som äkthet. Gud lyssnar till sina vänners engagerade ord. Han är trött på förutsägbara, fromma klyschor. För att vara Guds vän måste du vara ärlig mot Gud och dela vad du känner, inte vad du tror att du bör känna eller säga.
    Det är troligt att du har dold vrede och bitterhet mot Gud att bekänna på vissa livsområden där du känner dig lurad eller besviken. Fram till dess vi är mogna nog att förstå att Gud använder allt till något gott i våra liv, kan vi känna agg mot Gud för vårt utseende, vår bakgrund, obesvarade böner, svåra minnen och annat som vi skulle vilja ändra på. Människor ger ofta Gud skulden för sådant som andra har gjort.”

DCXIX Sällskapslekar är underskattat

Eftersom tre nya kommit med i hemgruppen under terminen bestämde vi oss för att sätta in en extra lära-känna-träff. I vanliga fall ses vi varje onsdagskväll hemma hos varandra och fikar, diskuterar och ber, nu sågs vi som kunde en lördagskväll hos mig och ägnade all tid åt att umgås, över indisk gryta, tipspromenad och en ritlek som jag skrattade åt tills jag hade ont överallt.

När jag på senaste onsdagssamlingen fick frågan om man skulle ta med sig något svarade jag nej, men, sa jag av någon anledning, man fick gärna klä ut sig om man ville. Två tog mig på orden, Lisette och Erik, som visar upp sig här.


Tipspromenaden höll sig inom några kvadratmeter i lägenheten och frågorna var svåra (vem av oss har haft flest husdjur? och liknande) och därför var alla värda varsitt pris. Jonas fick lika många poäng som Jenny H men kom närmast i utslagsfrågan ”hur gammal blev Noa?” och vann därmed en något mer välfylld godispåse än vi övriga.


Ritleken var en nyhet för mig, en av få roliga lekar utan tävlingsmoment. Konceptet är detsamma som i viskleken, men här ritar alla varsin bild och visar upp den för grannen, som sedan ritar av den ur minnet och visar för nästa. Eftersom vi var sju personer blev resultatet sju bilder som förvrängts i sju steg. Min personliga favorit var min egen bild, som föreställde Lisette i badmössa, och som i sjunde steget hade uppfattats och ritats av Veronica som ”en gubbe i egyptisk hatt”. Hur flugan kommit till på vägen är okänt.

DLXXIX Bön med hemgruppen

image
Kvällens hemgruppssamling ägde rum hos Veronica vid Sockenplan. Nio personer var vi den här gången, precis lagom för att kunna dela upp oss tre och tre under bönen. Medan en grupp satt kvar i soffan i vardagsrummet gick en grupp in i det lilla sovrummet och min grupp hamnade det ännu mindre köket. Där fanns två höga barstolar, och när jag tog in en annan stol i normal sitthöjd kändes det så fånigt att sitta där och titta upp på de andra två, så jag hoppade upp på diskbänken. Så där satt vi och bad för varandra en och en. De två som bad la varsin hand på den tredje, som brukligt är, och eftersom vi satt så konstigt, intryckta mellan diskbänken och den höga, smala bordsskivan som stack ut från väggen, fick vi ha en av barstolarna som bönestol i mitten, så att de andra två kom åt att lägga händerna på den som satt där. Den här cirkusen, rundflyttning, handpålägging, en person uppflugen på diskbänken, kunde vem som helst bevittna utanför fönstret en halvtrappa upp. En helt vanlig onsdagskväll för oss. Och skälet till att vi gör de här ansträngningarna, organiserar förbön i grupp, uttrycks på ett berömt sätt i Matteus 18:20: ”Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.” Vi ber till Gud, och Gud hör, för han är där.

image

DXXXI Sinnesfrid

Alltså. Min hemgrupp. Och vår Gud!

Dagen började med ett möte på Sturebibblan om rutiner för inköp av nya böcker och fortsatte med ett möte på Regionbiblioteket om överlämning av mina tidigare arbetsuppgifter där, snabb lunch på det, avbruten av en kortkort telefonintervju, därefter två timmar i Östermalms biblioteks ena informationsdisk, där passet började förrädiskt lugnt, innan en ny laddning låntagare kom, de flesta trevliga, bara en direkt otrevlig. Och så två timmars mailande i arbetsrummet. Sedan var jag slut, hade en svag huvudvärk och kastade mig iväg för att komma i tid till hemgruppssamlingen hos Åsa där jag skulle vara ensam ledare i kväll.

Och så kom friden. Trevliga människor, gott fika, bön, öppenhjärtigt samtal om just bön. Om uppmuntrande profetiska tilltal. Om personer i vår närhet som vi ber extra mycket för. Jag lämnade Årsta som en ny människa.