Vädret var okej, växlande molnighet, jag var tidig till Parkteaterscenen i Galärparken inför Billie Holiday-hyllningen och satte mig långt fram, bland damerna som höll plats åt väninnor med jackor och handväskor. Sakta men säkert fylldes bänkarna och de omgivande gräspartierna av åhörare i blandade åldrar. Det blev svårt att inte följa med i händelseförloppen som utspelade sig mellan vänner som vinkade, ringde eller skrek för att hitta varandra i folkhavet och se till att alla i sällskapet fick plats på ett eller annat sätt, så för att kunna läsa sökte jag på Spotify efter ”white noise” och hittade ett spår med starkt regnljud. Perfekt. Men damen till vänster om mig pockade ändå på uppmärksamhet, när hon bad mig hålla hennes plats en stund och när hon gastade med några bakom, på svenska och på engelska. Deras sällskap fick uppenbarligen lov att sitta på flera olika ställen, men en dam till skulle få plats på vår bänk, så vi trängde ihop oss. De nu två damerna till vänster om mig pratade engelska, och det gick inte att lyssna på white noise längre – de började föra ett intressant samtal om litteratur. Den ena tyckte si om en viss bok och trodde att den andra skulle tycka så. Skulle man förresten läsa recensionerna eller boken först? Recensionerna, de kan ge en bra ingång, sa den ena. Definitivt boken, den behöver stå för sig själv, sa den andra. ”Jag kommer nog att skumma vissa partier”, sa den nykomna om den tjocka bok hon just fått låna av väninnan. ”Men Toni Morrisons senaste, den var en ‘easy read’.”

Så där fortsatte det och jag tjuvlyssnade glatt med ögonen i min egen bok. Och så kom några regndroppar. Sedan tätare regn. Det var tre minuter kvar tills kvällens konsert skulle börja. De båda damerna började prata om att de ju faktiskt inte behövde sitta kvar och ”get soaked”, de kunde ju faktiskt gå och äta istället, och efter en stunds velande reste de sig och gick och tog med sig vännerna på de andra platserna. Hade de bara hållit ut några minuter till hade skuren tagit slut, och konserten, som på grund av vädret sköts upp en kvart, hölls i solsken. Anna Sise tolkade Billie Holiday tillsammans med sitt band och berättade om jazzstjärnas oglamourösa bakgrund och hårda liv. Just mina favoritbitar var inte med, men det var en fin konsert.

Förresten – Lena och jag gick ju miste om From Sammy with love på samma scen på midsommarafton, då vi inte drabbades av en liten skur utan ihållande regn, och den kväll jag själv hade möjlighet att ta revansch var Lena inte i landet, så jag gick med Jenny F. Det var i Rålis, folk satt och stod precis överallt, även bakom scenen, men jag lyckades, med nästan en och en halv timmes framförhållning, paxa varsin sten vid ett brännässlebestånd och ett getingbo åt Jenny och mig.

Sammy Davis Jr var liksom Billie hårt drabbad av orättvisor, skildrat av Karl Dyall och Rennie Mirro på ett genompersonligt och gripande sätt. Jag tackar härmed Parkteatern för två upplysande föreställningar om två amerikanska mittsekelstjärnor med tuffa privatliv.