I sammanfattning:
”Hej Espresso House appsupport! Jag fick just ett erbjudande om en gratis Frapino vid registrering av betalkort i appen, men efter registreringen var erbjudandet borta.”
”Det erbjudandet har gått ut.”
”Det var konstigt, eftersom jag registrerade mitt kort sekunderna efter att erbjudandet dök upp på mobilskärmen.”
”Förresten, erbjudandet har inte gått ut. Här kommer en Frapino!”
Det händer att jag väljer att bråka och det händer att det ger resultat.
Mmm, choklad och kanel.
En av mina favoritsysselsättningar så här års (okej, lite när som helst) är att scanna av Spotifys utbud av julmusik. Häromdagen hittade jag ”A Christmas Together”, julsånger med Mupparna och John Denver från 1979, senare med i en ”Christmas special” på TV med desamma, som vi lär ha inspelad på video. Det är nog väldigt länge sedan jag såg den, men låtarna finns trots allt någonstans långt in i hjärnan.
När jag såg skivan antog jag att den måste vara väldigt obskyr och bortglömd vid det här laget, men nu har jag läst på Muppet Wiki att den har blivit återutgiven flera gånger de senaste åren, till exempel av Urban Outfitters, som 2011 erbjöd ”A Christmas Together” som LP i Kermit-grön vinyl.
Den i särklass mest medryckande sången, om man frågar mig, är ”Christmas is Coming”, sjungen i kanon av Miss Piggy, Scooter, Gonzo och Kermits brorson Robin. När jag nu återupptäckt den kunde jag inte låta bli att lyssna på den om och om igen och började fundera på vad det egentligen var för sång. Var den skriven för Mupparna eller, mer troligt med tanke på texten, en äldre visa? Jodå, Wikipedia talade om att det här var ”a nursery rhyme and American Christmas carol” (vilket låter lite konstigt, eftersom det förekommer brittiska pengar i den), men jag hade inget minne av att ha hört den i något annat sammanhang.
Vid halv fyra i går eftermiddag stod jag, brorsan och svägerskan på andra galleriet i rotundan på Stadsbiblioteket och såg det traditionella luciatåget. Sankta Lucia, Jul, jul, strålande jul, Bereden väg för Herran, en Staffan-variant, de bästa bitarna var med. Och så brukar de ibland slänga in en låt på engelska, som jag aldrig tycker passar in riktigt, som White Christmas eller till och med Jingle Bells. Den här gången? Christmas is Coming! Jag trodde inte mina öron. Något calypso-sväng som på Mupparna-skivan var det förstås inte, men det var samma sång.
Så här tycker jag att den ska låta:
Det här, röd pappersduk och stora mängder traditionella (men ej hemlagade) sötsaker, är vad jag med sköna julvibbar ser framför mig när jag tänker på Korskyrkans julluncher för hemlösa. I år hade vi 50 volontärer. Nej, det är inte en felskrivning. Och 274 gäster räknades i dörren. Det var ohyggligt trångt, men jag tror att de flesta var nöjda med mat och stämning. Före lunchserveringen var det andakt för de gäster som ville i vanlig ordning, två timmar in i lunchen var det ett luciatåg, som jag missade, och det fanns också en plats att gå till för den som ville ha förbön. Tillsammans med den omfattande klädutdelningen – plagg skänkta av församlingsmedlemmar, vänner och bekanta till församlingsmedlemmar, som mina kolleger, och förbipasserande främlingar – kunde vi alltså erbjuda både näring och värme för både kropp och själ.
Om det någon gång behövts volontärsamordning så var det under de här timmarna och Jenny H bar ansvaret. Vi har inte pratats vid efter lunchen, men i ett sms har hon sagt att antalet arbetsuppgifter var välsignat – alla behövdes. Vår farhåga var annars att vi den här gången skulle drabbas av överbelastningens motsats, nämligen volontärer som inte skulle känna sig behövda, men så verkar det inte ha blivit, och som nöjdhetstecken har två anmälningar redan ramlat in till februarilunchen, båda från volontärer som är nya hos oss.
”Vinterland” med Sarah Dawn Finer, skiva och turné. Åsa, Sofia och jag satt på balkongen på Rival i kväll och lyssnade på kvalitetsmusik i två timmar.
Minus: Sarah Dawn Finer pratade om att hon gillar de moderna julsångerna som handlar om hur jobbig julen kan vara och kommenterade att den som säger sig ha idylliska minnen från sin barndoms jular antingen ”ljuger eller använder mycket knark”. Jag älskade julen när jag var liten och jag älskar julen i dag. Förhoppningsvis är jag inte alldeles ensam om det. Personligen gillar jag julkonserter med äldre och/eller nyare julmusik med lite gladare budskap. Varför inte julens ursprungliga, det gladaste av alla? Men man är fri att uppskatta vilka tongångar man vill, bildligt och bokstavligt, och det här var trots allt inte en traditionell julkonsert.
Plus: Vilken röst. Och vilken samling proffs på scenen. Och när vi fick höra historien om hur Sarah blev SVT:s julvärd var även mellanpratet väl värt biljettpriset. Åsa på min högra sida skrattade så hon grät.
Snälla söta student. Jag förstår att det är frestande att anteckna, göra hundöron och sätta små klisterlappar i kurslitteratur, men jag garanterar att du i längden får bättre biblioteksservice om böckerna hålls snygga och personalen får lägga tid på annat än hundöreuträtning.
Tomme de Basque: Helt okej ny bekantskap, lite syrligare än den utlovade hasselnötigheten.
Gruyère, grottlagrad 18 månader: Suverän! Härligt nötig.
Purple Vintage, cheddar, lagrad 14 månader: Mums! Lagom pikant, inte så där svidande.
Mönster, Jürss Mejeri: Trevligt mjuk konsistens, men för syrlig i min smak.
På väg till jobbet tog jag mig till den närmaste av stans två Cajsa Warg-butiker, den vid S:t Eriksplan, för att äntligen utnyttja presentkortet från julen 2013, som jag ”sparat till ett speciellt tillfälle”. Det räckte nästan precis till fyra ostar och lunch för dagen. Efter jobbet, den tid som inte ägnades åt kvällens hemgruppsträff hemma hos mig och ett långt telefonsamtal om lördagens jullunch för hemlösa, har jag suttit klistrad vid Nobelfestligheterna, studerat mat, klänningar, smycken och pristagarnas bedrifter och ätit ost.
Nästan femhundra sidor om hur det är att vara afrikan utanför Afrika och nästan omöjligt att tröttna på vägen. (Men läser man dygnets alla timmar inför cirkelledning kan man hålla sig vaken med kinesiska riskakor.)
Tråkigt nog har kyrkan och kyrkans män och kvinnor samma onyanserade roller i Americanah som i den förra Adichie-boken jag läste, Lila hibiskus – en kristen är antingen en riktigt vidrig hycklare eller harmlös men lättledd, ointelligent och gärna smått galen – men bortsett från det temat köpte jag allt. Det är bara en enda författares iakttagelser kring hudfärg och ursprung, och dessutom en roman och inte en debattbok, men så oerhört många aspekter hon får in, politiskt, moraliskt, historiskt. När jag läser om livet som nigerian i USA får jag samma känsla som när jag läser Jhumpa Lahiri-noveller om att leva som indier i USA – jag har levt som svensk i USA en begränsad tid och vet att jag inte kommer i närheten av minsta chans till insikt i de immigrationsrelaterade svårigheter som beskrivs, och ändå upplever jag att jag förstår precis. Till en extremt liten del på grund av erfarenheter och till en extremt stor del på grund av skickligt litterärt hantverk.
Cirkeldeltagarna på Sturebibblan gav alla ett gott omdöme och jag tipsade om att huvudpersonen, bloggaren Ifemelu, går att följa på americanahblog.com. Meta så det förslår.
Det var det, andra och sista julgodisbjudningen, den här gången med måttliga nio gäster. Alla fick plats, sittplats till och med, och själv hade jag tid att prata flera minuter med de flesta.
Mot slutet var vi bara fem, alla med kyrklig anknytning. Vi avrundade med bön.
Känner mig hedrad av att få ha mitt foto från Moçambique som framsida på EFK:s almanacka för 2015 med barnbilder från hela världen. Ett intressant minne är det också, från bibelskolan utanför Maputo.
Så har vi haft det traditionsenliga Nobelprogrammet på Sture bibliotek, i år under namnet ”Modiano i fokus”, med Gun Ekroth och Torsten Wahlund, ett föredrag om den aktuella Nobelpristagaren i litteratur och professionell högläsning. Som avslutning, efter att julmusten, pepparkakorna och After Eight-asken skickats runt, fick vi höra en bit ur Jonas Karlssons God jul. Jag var mäkta nöjd.
Theomis 