MMCCLXI Missar hemlöslunchen nästan helt

Att man ska flyga till Nepal på kvällen behöver inte hindra ett besök på Korskyrkans lunch för hemlösa under dagen. Men ett besök var det enda det blev, för att se att allt var under kontroll, att våra två nya köksansvariga tyckte att det funkade och att det var tillräckligt många volontärer på plats. Hade behovet funnits skulle jag ha hoppat in ett slag, men nu kunde jag gå vidare till pengaväxling och visumfotografering i automat på Centralen medan gänget i Linnésalen serverade fisk och kladdkaka.

Vill du vara med vid nästa tillfälle, lördag 19 mars? Anmäl dig här!

MMCLXXXVIII 2015 års jullunch och klädutdelning för hemlösa

I lördags hade vi det årliga julbordet för hemlösa i Korskyrkan, värt en liten rapport, trots att jag bara var med de tre första timmarna. Passar på här på hotellrummet på 39th Street mellan två aktiviteter ute på stan, medan julmusiken spelar från datorn för stämningens skull.

Vi var kanske hälften så många volontärer som förra året, vilket märktes, sa de som var med hela dagen, men allt gick bra ändå. Själv stod jag och skar paprika, för att det skulle bli ett grönsaksinslag på julbordet, sedan rödlök och sedan två rejäla block vit Castello. När jag stod och arrangerade några hundra skivor prickig korv hade jag som tur var handskar på mig, så att det inte blev som året då jag var laxig om händerna i ett par dagar efter att ha hanterat ett oändligt antal gravlaxskivor.

Nu när vi vid varje tillfälle har volontärer som inte tillhör församlingen, varav vissa riktigt hunnit bo in sig i köket, är det extra roligt att iaktta rollerna. “Vi gör som vi alltid har gjort”, säger Anders, som var med från starten för kanske femton år sedan och då drev hela verksamheten, och som nu gör gästspel på julluncherna. “Vi gör som vi alltid har gjort”, säger volontärerna som varit med varje gång i något års tid. Självklart menar de helt olika saker. Så länge ingen blir stött eller osams är det väldigt positivt att personer som i mina, och Anders, ögon är nya känner ett självklart ägandeskap vid spisen eller i serveringslinjen eller var man nu hittat sin plats.

Julstämningen var uppskruvad på max vid tolvrycket, då jag skulle gå. Dignande bord, dämpad belysning, festligt dukat vid gästernas platser på neder- och övervåning. Dörrarna skulle just öppna. Jag hade redan varit och växlat några ord med de julbordssugna som väntade i korridoren, några av dem sedan ett par timmar, och en annan grupp stod på trottoaren utanför kyrkans huvudentré i väntan på att foajédörrarna vid samma klockslag skulle slås upp för klädutdelning. Jenny H och jag stod och gladdes åt det välfyllda underklädesbordet. Att känna sådan glädje inför ett bord täckt av prydligt vikta underkläder för damer och herrar kändes lite ovanligt, men helt relevant i sammanhanget.

MMLXX Vi laddar för luncher för hemlösa

Nu har hemlöslunchtåget lämnat perrongen och kommer att susa fram resten av terminen i varierande hastighet. Nu i början går det fort. Den här hemlöslunchfokuserade söndagen började med att mötesledaren Matilda intervjuade Oscar, med i hemlöslunchteamet, under Korskyrkans gudstjänst om hur det brukar vara på luncherna. ”Efter sin första lunch känner man sig euforisk”, sa han, bland många andra bra grejer.

Redan före gudstjänsten hade jag varit och handlat ingredienser till pastasallad för omkring 20 personer …

… och efter gudstjänsten var det volontärlunch hemma hos Göran och Lilian i Örby, som upptakt för oss som i skiftande grad och längd engagerat oss i hemlösluncherna. Jag fick frågan två gånger under eftermiddagen: ”Blir det någon hemlöslunchinformation, eller ska vi bara ha trevligt?” Jenny H höll ett litet snack på ett par minuter, om höstens viktigaste datum och aktiviteter, men vi var faktiskt där för att ha trevligt. Och det hade vi. Värdarna Göran och Lilian, Jonatan och Mikaela, som lapar sol här på bilden, och jag satt och åt vid ett trädgårdsbord utomhus och Lilian konstaterade hur mycket resten av gänget sorlade uppe på verandan. Folk verkar ha trivts. Skönt. Man vet verkligen aldrig hur det blir när man planerar något sådant här och inte har en aning om vilka eller hur många som kommer. De flesta av oss hörde hemma i Korskyrkan, men inte alla. Nästa gång får vi hoppas på en ännu större blandning.

Det blir tre hemlösluncher i Korskyrkan under hösten. Kom och var med!

MCMXXIX En hemlöslunchtermin har gått, snart kommer en till

Ibland måste vi uppmuntra oss själva och varandra. Tack Jenny! Du är awesome du med!

Vi hade alltså hemlöslunchmöte i kväll hemma hos Jenny, ett skönt gäng som pratade om hur roligt, trivsamt, stökigt, fridfullt, frustrerande och överraskande det kan vara på luncherna i Korskyrkan. Hela känslospektrat kan man få uppleva, särskilt som ansvarig.

Det är faktiskt mycket vi är nöjda med, sådant som bara funkar bra i största allmänhet, förändringar vi gjort som fallit väl ut och saker vi nämnt i bön som blivit uppfyllda. Vi har bett om att få tillräckligt många volontärer och volontärer har kommit. Vi har bett om en större andel män bland medhjälparna, och män har anmält sig. Vi har bett om bröd, när bröd fattades, och ur det blå dök en leverans upp med överblivet bröd.

Tack vare människors generositet har vi också fått in hembakta kladdkakor och sluppit lägga pengar på efterrätt, vilket tillsammans med lite större prismedvetenhet vid matinhandling, skänkt dagsgammalt butikskaffebröd och en stor dos nåd har gjort att vi under våren legat under budgettaket med god marginal. Jag har aldrig varit med och handlat mat, men Anette berättade om att de utmärker sig en del. När de kommer till kassan på Martin Olsson och upptäcker att maten bara går på 7000 kronor kan de till kassabiträdets förvåning säga: ”Blev det så billigt, då hämtar vi lite mer sås!”

Inför mötet skrev Jenny i ett mail att vi gärna fick fundera över någon höjdpunkt från luncherna. Det är alltid en bra tankeövning, att medvetet utkristallisera vad man uppskattat istället för att svepande prata om att luncherna är bra. Höjdpunkterna är i princip alltid samtal, samvaron med gästerna. Allt från att någon uttrycker att maten smakar bra till en hjärtskärande berättelse om hur livet tett sig för en numera fysiskt och psykiskt tilltufsad person. Man kan inte alltid hjälpa, men man kan lyssna och få en större förståelse. Och ibland händer det faktiskt att vi ser hur personer som mått riktigt dåligt, och inte sällan tagit ut det på sin omgivning, plötsligt har förmågan att visa andra sidor av sig själva.

Till hösten tar vi nya tag. Härnäst i kalendern ligger en festlig volontärsammankomst som uppstart på nästa termin. Vi uppskattar dem enormt, och det måste de få veta.

MDCCCLIX Blåbärspaj till hemlösa

IMG_1284

Tova började engagera sig i luncherna för hemlösa för några år sedan, fick med sig kollegan Anna-Karin som nu också är återkommande sedan länge. Anna-Karin har några gånger tagit med sig sin dotter som nu har tagit med sig sin pojkvän. De två sistnämnda ses här, Christoffer och Camilla, ansvariga för att hålla koll på övervåningen, inklusive utdelning av blåbärspaj. Om vilken en gäst sa: ”Den här blåbärspajen var så mäktig att hela munnen sprängdes av glädje!” Vi tog det som beröm.