Nu är det ett tag sedan jag bröt mina nyzeeländska ostars vakuumförpackningar och det som var kvar av dem – den rökta och kryddosten – behövde ätas upp. Jag åt med andakt framför Comedians in Cars Getting Coffee och tänkte på Akaroa, där ostbutiken låg (Barrys Bay Cheese Factory and Shop).
En av böckerna jag läser i inför mitt kommande föredrag om Östermalms tillkomst, nämligen Harald Norbelies Östermalm – en fin historia, fick komma med hem från jobbet. På ett enkelt och överskådligt sätt tar den upp en hel del av det jag tänkt få med i mitt manus, så jag får alla möjliga uppslag när jag läser om arkitektoniska stilar, gamla tiders fattigdom, gatuadressers status och det förra stadsdelsnamnet Ladugårdslandet.
Efter halva boken hade jag gjort mig förtjänt av kvällens morot, trams-TV och taleggio.
Tomme de Basque: Helt okej ny bekantskap, lite syrligare än den utlovade hasselnötigheten.
Gruyère, grottlagrad 18 månader: Suverän! Härligt nötig.
Purple Vintage, cheddar, lagrad 14 månader: Mums! Lagom pikant, inte så där svidande.
Mönster, Jürss Mejeri: Trevligt mjuk konsistens, men för syrlig i min smak.
På väg till jobbet tog jag mig till den närmaste av stans två Cajsa Warg-butiker, den vid S:t Eriksplan, för att äntligen utnyttja presentkortet från julen 2013, som jag ”sparat till ett speciellt tillfälle”. Det räckte nästan precis till fyra ostar och lunch för dagen. Efter jobbet, den tid som inte ägnades åt kvällens hemgruppsträff hemma hos mig och ett långt telefonsamtal om lördagens jullunch för hemlösa, har jag suttit klistrad vid Nobelfestligheterna, studerat mat, klänningar, smycken och pristagarnas bedrifter och ätit ost.
Kvällsmaten hos Sofia blev en gourmetafton. En ostbricka var redan planerad när jag nämnde att jag kunde ta med en ost och lite kex. Det blev en Livarot, god men skarpt doftande. Jag var kanske inte populärast på tunnelbanan ända ut till Farsta.
Den överblivna biten tog jag med hem och karvade av till frukost.
Alltså, den här lilla rökta cheddarosten från Snowdonia Cheese Company. Fick den i julklapp av Jenny F. Kan tas ut ur kylen när som helst på dygnet och ätas som godis.
Incheckad och klar sitter jag utanför Terminal 2 och äter mitt livs tidigaste ostbricka. Vad gör man när man har en italiensk, en schweizisk och en fransk finost hemma? Inte reser man ifrån dem, i alla fall.
På extraknäcket hemma hos Lena L fikade vi innan vi satte igång med dagens göromål, och jag fick två mackor med ljuvlig appenzeller. Därefter kunde jag inte sluta tänka på ost. Så snart vi var klara med sortering av noter, säkerhetskopiering av filer och informationssökning på olika områden gick jag ner till Sabis i Fältöversten och raka spåret till ostdisken. Nu kan jag inte sluta skära – eller riva loss – bitar av min egen appenzeller. L’Etivaz-biten har jag inte öppnat ännu.
(Och inte blev det bättre av att jag såg seriestarten av ”Två hungriga italienare” nu i kväll, om två utlandsitalienare som återvänder till hemlandet där de reser runt och pratar om och lagar och äter mat.)
