Julen är slut

I dag, en dag sent, har julen dansats ut. Jag har stängt igen alla luckor på adventskalendern jag fick av H – den kanske går att återanvända – och först i går åt jag upp de sista bitarna i chokladkalendern. I badrummet har jag använt min pepparkaksduschtvål och varm choklad-body lotion (väldigt starkt parfymerade, från Bath & Body Works på flygplatsen i Dubai) för sista gången. Ljuset som ska dofta cinnamon caramel swirl, men mest påminner om engelsk konfekt, får stå kvar.

En sista chokladgran

img_0551När J och jag var inne i stan under mellanlandningen i London (efter att ha rest från Christchurch, mellanlandat i Brisbane och mellanlandat i Dubai) lämnade jag henne på Costa, korsade Oxford Street och gick in på Marks & Spencer för att köpa några juliga sötsaker. Snabbt som ögat skulle det gå, vi skulle snart ta oss till Heathrow med allt bagage. Under Australien- och Nya Zeeland-vistelsen hade jag sett skojiga Cadbury-figurer med jultema, men sansat mig, vi skulle ju till England som allra sista anhalt på hemvägen, så nu spanade jag efter de typiskt lila Cadbury-produkterna. Och spanade och spanade. Ett par stycken, rätt trista, hittade jag, inte de drivor jag hade förväntat mig – Marks & Spencer kanske aldrig har det, när jag tänker efter – så jag fick ta ett varv till i godishyllorna och kolla efter något annat. Snabbt. Till slut fastnade jag för kolafyllda chokladgranar och rafsade åt mig åtta, en var till alla oss som skulle fira jul tillsammans plus en extra för säkerhets skull (det vill säga en extra till mig). Och så ställde jag mig i kö. Och så betalade jag. Och så tittade jag på kvittot och såg att det visst var tre för två, det hade ju inte framgått i hyllan. Då blev jag snål och tänkte att jag ju får en till gratis. Frågade kassörskan, som redan hade börjat hjälpa nästa kund. Jo, det skulle gå bra att hämta en till. Jag skyndade tillbaka in i butiken, tappade ett mynt ur plånboken, det försvann under en ställning, ingen idé att försöka ta fram det, hade inte ens någon aning om vilken valuta det kan ha varit. Hämtade en gran, viftade med den mot kassörskan när jag trängde mig förbi kunderna och gick mot närmaste utgång. Väl ute kände jag inte igen mig alls, jag hade hamnat på fel kurs och var inte kvar på Oxford Street. In i varuhuset igen och ut på andra sidan. Mot Costa, där min kopp med alldeles för varm varm choklad nu var mer lagom. Eller lite väl ljum, kanske.

Jag har nu ätit upp den sista granen och började fundera på hur det egentligen blev med de sju granarna till oss julfirare. Och faktiskt, jag glömde dem inte hemma i Stockholm, inte heller lades de i en skål på någon undanskymd plats för att bara gå åt till hälften. Granarna och ett fat med fikabröd stod på bordet framför TV:n kvällen före julafton, när vi alla hemma hos mamma och pappa tittade på ett avsnitt av barnprogrammet Bon (trots att bara två i sällskapet tillhörde målgruppen, vi har inte mer sofistikerad smak än så) och därefter en hopklippt kavalkad av filmade födelsedagar och midsommaraftnar på 80-talet. Pappa filmade för det mesta – med den där mastodontkameran kopplad till en videobandspelare med axelrem, jag minns det tydligt – och någon gång var det mamma som filmade och kommenterade lite i bakgrunden. Min bror och jag var nästan alltid huvudpersonerna i bild och ibland var storasyster med. Det är brorsan som har jobbat med att digitalisera och sätta ihop klippen på sista tiden och det måste vara väldigt många år sedan jag och föräldrarna såg dem, och svägerskan och brorsbarnen hade kanske inte sett någonting alls. I klippen blir vi syskon uppvaktade med födelsedagspresenter på sängen, sedan reses en midsommarstång, någon gång kom en luciasekvens – jag vägrar sjunga framför kameran, lillebror blir irriterad – och sedan är det ett nytt år med nya födelsedagspresenter. Ett värdigt tillfälle för gott fika med engelska chokladgranar (som jag hade uppskattat ännu mer om det inte hade varit för jultandvärken, men ändå).

(Möjligen är det nu någon som hållit antalet granar i huvudet – ja, det blev ytterligare en över. Den fick L på vår senaste film- och fudgekväll, som om det behövs extra sötsaker då.)

Klassisk juldag plus tandvärk

Efter ytterligare ett besök på Folktandvårdens jourklinik har jag fått en penicillinkur utskriven. Har jag tur är det början på slutet av tandvärkskarusellen. Vi får se. Hur som helst är jag knappast avskräckt i fråga om sötsaker. Mamma delar min entusiasm.

Och ingen jul utan pussel. Det här 1000-bitarspusslet hade brorsan designat och beställt och det levererades i november, rapporterat i familjetråden i WhatsApp medan jag var i Blue Mountains i Australien. Motivet är flingpaket, hans och familjens gemensamma passion, vilket gjorde pusslet geometriskt regelbundet och lättlagt, men inte tråkigt. Pusselorken var inte på topp på grund av tandeländet, men jag gillade det skarpt.

Om någon undrar är samtliga flingpaket sådana som brorsans familj har eller har haft hemma. Jag kände igen tre som jag själv transporterat till Sverige från olika länder.

Juldagsmorgon

Hemma från julottan. Har gått och lagt mig igen. I glipan i draperiet till gästrummet skymtar julgranen och på golvet framför leker en tioåring med Harry Potter-lego och en sjuåring med ett dockskåp medan hon stämningsfullt sjunger Lars Vegas Trio (”Klockan nästan slagit sju, ro hit paketen nu!”). Den tjutande ambulansen körd av Barbie är för närvarande tyst.

Brorsan var uppe till tre i natt och ville sova vidare, men svägerskan och jag hade bestämt oss för att gå på julottan klockan sju i Almby kyrka och en tidigt vaken flicka i ny snöleoparddräkt ville följa med. Det var nästan helt fullt i den lilla kyrkan och om det inte hade varit för tandvärken – i dag kompletterad med en svullen kind – hade jag gärna sjungit med i När juldagsmorgon glimmar och Det är en ros utsprungen istället för att humma orörligt.

Men just precis nu gör det inte så ont. Jag vilar vidare.

Julafton i Ekeby-Almby

I år hade mamma investerat i några nya julgranskulor, men det mesta i våra julkartonger är detsamma år efter år. Eftersom det finns mer pynt än vad en normal grans grenar klarar finns möjlighet till vissa variationer, men stilen hålls intakt. Den här gången blev det extra mycket vitt. Mamma ville ha så mycket pynt som möjligt och jag så mycket ljus som möjligt, och vad gäller egentligen, vem får sista ordet, husets invånare eller granpåkläderskan? Fortfarande en öppen fråga.

Inför själva julfirandet åkte mamma, pappa och jag från Haga till min brors familj i Ekeby-Almby. Det är tur att Kalle Anka inte är livsviktigt för den yngre generationen numera, för det som skulle vara jullunch var vi förstås inte redo att börja med förrän vid trerycket.

Listan över mammas julbordsansvar var lång och brorsans och svägerskans ungefär lika lång. På min stod bara västerbottenspaj, potatiskaka och hemmagjort julgodis, men så skulle jag också forsla det hela med tåg. Under omständigheterna såg bidragen riktigt skapliga ut, en glad överraskning när jag väl packade upp dem efter så omsorgsfull inslagning som möjligt i förrgår hemma i Stockholm.

Allt på julbordet var jättejättegott (även om tandvärken begränsade mängden mat – jag kallar det tandvärksdieten).

Finast under granen var Duplo-lådorna, hopbyggda block med ett litet hålrum i mitten där själva julklappen låg. Det fanns varsin låda till alla vuxna och vi öppnade dem samtidigt. Brorsbarnen hade knåpat ihop julpärlarmband åt oss med våra namn!

Det var en enorm mängd paket som skulle öppnas och flest gick till brorsbarnen och mig. Vanligast innehåll i mina paket var ätbara saker, choklad, lakrits, litauiska majskrokar med kolasås och annat spännande, med eller utan rim. Det här året hade pappa skaldat en hel del klurigheter, annars är det mamma som står för poesin, som uteslutande består av nödrim, och en av julens höjdpunkter är att höra henne själv eller andra läsa dem, varpå hon skrattar högt och länge varje gång.

MDCXXXIX Knaprat skorsten framför julhelgs-TV

IMG_0064

Det är trevligt med jultraditioner som ramlar in efter jul, som att krossa och äta upp Lenas pepparkakshus. Den här gången gjorde vi det framför tredje säsongen av Fröken Frimans krig, som alltid om förra sekelskiftets kvinnohistoria. Turen har kommit till prostitution – viktigt, intressant, förfärligt, välgjord TV, men med en märkligt förvirrad plot. Det var uppenbart vilka orättvisor TV-serieskaparna ville lyfta fram, men väldigt oklart vilka åsikter. Nä. Får se om det blir någon Fröken Friman även nästa julhelg och om de gör ett bättre jobb då.

MDCXVI God NK-glögg

Välkomstglöggen står framme när brorsan, svägerskan och brorsbarnen kommer från Örebro för ett par dagars julfirande. Lite barnvänliga, juliga figurer på brickan, och både sjuåringen och fyraåringen tackade nej till äppeljuice, de ville ha glögg (alkoholfri, naturligtvis) ur den stiliga NK-flaskan och verkade tycka att den var god. Det gör jag med, mycket.

MDCXV Röd Disney-jul

Årets inslagningstema: ”Röd Disney-jul”. Det innebär att paketen är röda eller har röda inslag samt att ingen inslagning är för överdådig.

Eftersom julafton (det vill säga brorsans familjs ankomst) infaller på annandagen i år har julklappsförberedelserna spillt över till juldagen.