MDXCVIII Försummar mina plikter för en kvarts julstämning

Sedan jag upptäckte att luciadagen 2016 skulle infalla på en tisdag, då jag har eftermiddagspass på Stadsbiblioteket, visste jag att jag skulle behöva tala om för kollegerna att min disk kommer att vara obemannad från fem i tre och fram till att luciaframträdandet i rotundan är slut. Punkt.

Och så blev det. Mamma kom också till bibblan för att titta på luciatåget och jag tog med henne till bästa platsen, på översta galleriet, där man slipper trängsel och ser lucian, tärnorna och stjärngossarna snett uppifrån. Det var lika stämningsfullt som vanligt.

MCMXXVIII Britt-Marie lättar sitt hjärta

Här i huset lussade vi rätt så eftertryckligt. Vår Luciabrud var Alida, iförd sin bästa vita nattsärk med brodyr. Jag har ju nog egentligen föreställt mig, att en Lucia skulle vara något sprödare, att hon åtminstone inte borde väga över nittio kilo, men det kan ju vara någon gammal vanföreställning jag har, som jag väl får försöka få bukt med. Hur som helst så var det riktigt hemtrevligt att väckas av Alidas djupa om än något falska brösttoner, när hon klämde i med ”Sankta Lucia, ljusklara hägring”, så att taket höll på att lyfta sig, och bli serverad starkt kaffe och färska saffransbullar och pepparkakor på sängen. I Alidas fotspår och totalt bortskymd av hennes frodiga gestalt kom den lille stjärngossen Jerker med sockertoppshatt på huvet, och en tandlösare stjärngosse har nog aldrig skådats på norra halvklotet. Han hade lyckats bli av med två tänder till, sen jag såg honom sist. Jag visste inte, att barn kunde fälla så många tänder på en gång, men Jerker gör sin sak grundligt, det vill jag lova.

Efter att jag läst ut Kära Hinseberg av Ulla-Maria Andersson, en mer eller mindre självbiografisk 70-talsskildring om en ung kvinnlig förbrytare, behövde jag något kontrasterande trivsamt och tog till Astrid Lindgrens Britt-Marie lättar sitt hjärta. Det är 40-tal. Svensk småstad. Brevväxling mellan två tonårstjejer. Astrid Lindgrensk formuleringsfröjd.

MDCCLXXXVI Christmas is Coming

IMG_9871.JPG

En av mina favoritsysselsättningar så här års (okej, lite när som helst) är att scanna av Spotifys utbud av julmusik. Häromdagen hittade jag ”A Christmas Together”, julsånger med Mupparna och John Denver från 1979, senare med i en ”Christmas special” på TV med desamma, som vi lär ha inspelad på video. Det är nog väldigt länge sedan jag såg den, men låtarna finns trots allt någonstans långt in i hjärnan.

När jag såg skivan antog jag att den måste vara väldigt obskyr och bortglömd vid det här laget, men nu har jag läst på Muppet Wiki att den har blivit återutgiven flera gånger de senaste åren, till exempel av Urban Outfitters, som 2011 erbjöd ”A Christmas Together” som LP i Kermit-grön vinyl.

Den i särklass mest medryckande sången, om man frågar mig, är ”Christmas is Coming”, sjungen i kanon av Miss Piggy, Scooter, Gonzo och Kermits brorson Robin. När jag nu återupptäckt den kunde jag inte låta bli att lyssna på den om och om igen och började fundera på vad det egentligen var för sång. Var den skriven för Mupparna eller, mer troligt med tanke på texten, en äldre visa? Jodå, Wikipedia talade om att det här var ”a nursery rhyme and American Christmas carol” (vilket låter lite konstigt, eftersom det förekommer brittiska pengar i den), men jag hade inget minne av att ha hört den i något annat sammanhang.

Vid halv fyra i går eftermiddag stod jag, brorsan och svägerskan på andra galleriet i rotundan på Stadsbiblioteket och såg det traditionella luciatåget. Sankta Lucia, Jul, jul, strålande jul, Bereden väg för Herran, en Staffan-variant, de bästa bitarna var med. Och så brukar de ibland slänga in en låt på engelska, som jag aldrig tycker passar in riktigt, som White Christmas eller till och med Jingle Bells. Den här gången? Christmas is Coming! Jag trodde inte mina öron. Något calypso-sväng som på Mupparna-skivan var det förstås inte, men det var samma sång.

Så här tycker jag att den ska låta:

MCCCLXXIX Lucia i Johannes kyrka

20131214-114026.jpg
Sedan flera månader har jag grämt mig över att jag för första gången på tolv år skulle missa luciatåget i rotundan på Stadsbiblioteket, och till råga på allt har Kungsholms kyrka börjat med Ticnet-biljetter till sina luciakonserter, vilket jag inte var beredd att satsa på, men jag fick riktigt bra kompensation. I Johannes kyrka var det fri entré, men man var naturligtvis tvungen att vara på plats i tid. När jag närmade mig såg jag att kön var fem, sex personer bred uppifrån porten och ner i trappan och jag skulle försöka hävda min plats i den kön utan sällskap. När det även började byggas på bakom mig slank en pappa in till vänster om mig. ”Pappa, kön börjar där!” sa ett bestämt barn och pekade neråt. ”Nej men det spelar ingen roll, vi har ju platser där inne”, sa pappan, som just mobilpratat med någon som uppenbarligen fanns på insidan och höll plats. ”Pappa”, sa barnet ännu mer uppfordrande, ”kolla, kön börjar där!” ”Nej. Kom här nu”, sa den stressade pappan, och barnet med den starka rättskänslan fick ge sig. Och jag tänkte förstås att om det nu inte ”spelade någon roll” för att de redan hade platser hade väl de bäst skäl av alla att köa som folk.

Men det fanns ganska gott om platser kvar när jag kom in. Stackars Jenny F var fast i tunnelbanetrafiken, så jag valde en bänk långt bak och satte mig näst längst ut. Det lilla utrymmet med plats för en person längst ut på bänken blev svår att freda när det fyllts på och desperata platslösa gick runt och högg på allt, men jag bredde ut mig så gott jag kunde, även efter att luciatåget skridit fram och ställt sig i gången för att sjunga ett par sånger. Jenny sms:ade då att hon var på plats och höll sig längst bak tills gången var fri. Under tiden hade jag luciatågets sista stjärngossar vid min bänkrad, vuxna, sannolikt kammarkörmedlemmar, med strut på huvudet, den ena med glasögon och båda i vit strumpläst. Att barn klär ut sig är en sak, men att det är lika självklart för vuxna luciasångare att följa traditionerna – det är hardcore.

Lucian sjöng en fin solosång när hon sedan gick fram i mitten, mellan sina tärnor och gossar, barnluciatåget kom så småningom också fram och jag kom inte på någon sång som jag saknade, alla de viktiga var med. När ”Jul, jul, strålande jul” hade sjungits, brutalt vackert, var jag så nöjd, så nöjd att jag hade kunnat rest mig och gått hem.

20131213-175040.jpgSå här i efterhand kan jag nog säga att luciaupplevelsen vägde upp bristen på firande under dagtid. På Stadsmuseet, där jag bemannade Slussens bibliotek, hade man inget luciafirande, men åtminstone lussekatter och pepparkakor i lunchrummet. Lite stämning blev det också när kollegerna Maria och Annika började prata om julklappsbytet, som jag antar att det var deras enhet som arrangerade. Maria tyckte att hon hade köpt en julklapp som det var omöjligt att skriva ett rim till, men jag förklarade omedelbart att jag är en levande rimstuga och gärna ställer upp. Det blev en vers i limerickstil. Ni får klura på vad Maria köpt!

Det gäller ej byxor och tröja
Och ej heller hatt eller slöja
Men du får hjälp att klä på
Med en sak som är blå
Och slipper att ryggen din böja

CMXXXIV Stockholms bästa luciafiranden

En halvtimmes köande för biljetter i måndags och en halvtimmes köande i morse, från strax före sex, för att se Kungsholms kyrkas första luciakonsert av tre under dagen, den som börjar halv sju. Jag gick med Mireia, som fick uppleva sitt livs första luciafirande. Det var självklart värt det, lika vackert som tidigare år.

Stadsbibliotekets firande är också obligatoriskt. Tur att jag var ledig i dag.

20121214-010501.jpg

Någon mer än jag som missat de svävande luciatågen över Sveavägen? Jag såg dem först i eftermiddag. Tydligen fanns de där förra året också.

CDLXXXIX Luciadagen 2011


I går kväll såg jag på Facebook att Anders undrade om någon ville ha en biljett till luciakonserten 7.30 i Kungsholms kyrka. Sådant där kan jag inte motstå. Med fina minnen från ett tidigare år räknade jag med att det skulle bli enormt stämningsfullt och värt att stiga upp extra tidigt för, så vid kvart över sju sågs vi i slutet av en kö som ringlade ner för hela backen mot Hantverkargatan. Så småningom kom vi in, jag, Anders och Anders kompis Marcus, och satte oss jättetrångt på en bänk långt bak, och vi blev inte besvikna. Massor av tärnor och stjärngossar utgjorde en flerradig kör och sjöng så vackert att det nästan var omöjligt. Om man bortser från trängseln, och den äldre mannen bredvid som sa ”lägg av, det där är störande!” när jag tog tre bilder (jag tillstår att min systemkamera är långt ifrån diskret), var det en ljuvlig luciamorgon.


På väg till jobbet såg jag NK:s luciatåg stå där inne och sjunga, samtidigt som några mogna herrar och damer med strutar och lingonkransar och vita särkar under täckjackorna skyndade förbi utanför, på enhetsmötet på Sturebibblan åt vi lussekatter och sedan var det luciafritt fram till klockan tre, då jag lämnat mitt skrivbord på Regionbiblioteket för att gå över och se Stadsbibliotekets luciafirande. Det är årets höjdpunkt i rotundan. Både på golvet och på gallerierna var det fullt av folk, ljudnivån sänktes drastiskt när lamporna släcktes, och sedan böljade ljudet upp och ner eftersom luciatåget dröjde. Men efter att vi stått någon kvart i mörker dök de upp. Det är möjligt att Kungsholms kyrkas luciakonsert smällde högre sångmässigt, men rotundan är som gjord för luciatåg. Det blir oerhört effektfullt i den miljön. Jag har inget minne av att ha missat Stadsbibliotekets luciatåg någon gång – har det infallit på en ledig dag har jag kommit ändå – så det här kan ha varit elfte gången för min del. Med största sannolikhet firas det på samma sätt 13 december klockan 15.00 nästa år. Bara att skriva upp i almanackan!