Personalfester är sällan något jag längtar till, men av någon anledning såg jag verkligen fram emot julfesten i Stadsbibliotekets rotunda, utan att ens veta vilka som som skulle komma. Efter glöggminglet i köket (utan alkoholfritt alternativ, vilket för mig och andra innebar pepparkaksmingel) flyttade festen till den då besökarfria rotundan, där jag vid en långbordsände hamnade med några som jag visserligen är bekant med i olika grad, men som inte är mina närmaste kolleger. En pensionerad och numera vikarierande bibliotekarie, en chef, en programproducent. Riktigt bra sällskap.
På buffén stod libanesisk mat (signum Qcabd-oaeb i bibliotekshyllan), en vegetarisk avdelning och en, den ovan, med kött (Qcaak).
Panoramaperspektivet gör den runda salen ganska skev, men här syns i alla fall nästan hela ytan, med mat och fyra långbord.
En ovidkommande detalj: När jag såg den här Instagram-bilden från Evangeliska frikyrkan blev jag påmind om mitt besök på just det här stället i Maputo, där jag köpte ett par handgjorda grejer direkt av producenterna, några väldigt trevliga och ambitiösa döva tjejer. Jag tog fram mitt armband av julröda kulor till i kväll och tänkte på tjejerna, som nu är fyra år äldre. Hoppas de lyckats göra verklighet av sina framtidsplaner.
Indienresan 2010. Tittar på bilder som jag har glömt att de fanns (nämligen de som inte lades upp på Facebook och som jag därför aldrig påmints om). Resan inföll under en korthårsperiod och här vid Taj Mahal bär jag en av de två punjabi-outfits jag köpte tidigt under resan och sedan alternerade i princip varenda dag. När jag plockade fram dem inför Nepalresan tidigare i år hade de blivit lite tajtare.
Man ska ju inte skriva under på något man inte riktigt står för, men jag gör ett undantag. ”Julen tillhör barnen, därför firar jag min julhelg helt utan alkohol”, står det. Men egentligen: ”Julen tillhör alla åldrar och generationer. Jag dricker inte alkohol och har inte för avsikt att börja i jul.” Hur som helst rekommenderar jag alla att skriva under på vitjul.se.
Det är inget jag är stolt över, men nu under sjukdagarna maratontittar jag på The Mindy Project, lättsmält sitcom med New York-vyer i varje avsnitt.
Sent i går kväll, runt midnatt, satt jag fortfarande uppe med datorn i knät och hörde genom balkongdörrglipan att någon nere på gatan inte mådde bra. Jag gick ut på balkongen och tittade ner på trottoaren, där jag såg en man stå och kräkas. Något rödaktigt spred ut sig. Det såg inte bra ut. Jag ropade till honom, frågade hur han mådde, men han hörde mig inte på fem våningars avstånd, så det var bara att klä på sig och gå ner. Jag gick fram till mannen, som pratade engelska med brytning och var glad över omtanken, glad och vinglig, och bedyrade att han inte behövde hjälp.
Så jag gick upp och fortsatte där jag slutat i ett Mindy-avsnitt. Eftersom jag just hade konverserat på engelska kändes det som att jag var fast i TV-serien, att mötet med den vingliga mannen ägt rum i New York. Kanske är jag lättpåverkad, kanske är det förkylningen. Overkligt var det i alla fall.
Efter gudstjänsten i Korskyrkan sprang – bokstavligen – Sofia och jag iväg för att hinna till Dansmuseet och veckans visning av utställningen ”Noir & Blanc – den svarta vågen i 1920-talets Paris”. 13.00 på söndagar kan man bli vallad i lokalerna av en guide som berättar om bilderna och utställningsföremålen, som var av mycket blandad art. Det var foton, reklam, afrikanska masker, statyetter, kläder, filmklipp, varav vissa med ljud, alltihop i en vackert ljussatt underjordisk lokal.
”Louis Armstrong och hans Hot Harlem Band – Vid pianot hans hustru Alpa” står det i utställningens informationsblad. Med Alpa menar de Alpha, född Smith, Louis Armstrongs fru nummer tre av fyra. Men det är inte hon, det är Lil Harding, fru nummer två. Och bandet är King Oliver’s Creole Jazz Band.
Tidstypiskt mode är alltid roligt, särskilt när det är äkta vara.
Trots att många av namnen och fenomenen från den här tidiga jazzeran var bekanta visste jag inte mycket om hur hett det afrikanska och afroamerikanska var i Paris just då. Joséphine Baker tog upp en ansenlig del av utställningen, den amerikanska, lätt mörkhyade artisten som gjorde succé i Frankrike och senare blev fransk medborgare. I en presentationstext på väggen stod att hon spelade ”en viktig roll” i strävan mot ”kvinnors rätt att uttrycka sin sexualitet”, men det guiden berättade om var hur jobbigt hon tyckte det var att uppträda topless. Utan att vara påläst på Joséphine Baker tror jag mer på guiden, att det han berättade motsade utställningstexten och att det inte är ovanligt med en sådan typ av tillrättaläggande vinkling, inte nu och kanske inte heller då. När kvinnor visas upp avklädda offentligt blir vi på ett effektivt sätt fråntagna vår värdighet, och jag är övertygad om att vi inte har något att vinna på en påklistrad frigörelseetikett i sådana sammanhang, tvärtom. När det gäller Joséphine Baker visades hon i utställningen både upp halvnaken enbart iklädd ett slags nät av glittrande stenar – alltså som klassisk pinuppa – och topless i den numera ikoniska kjolen av bananer – vilket väl snarare var ett svar på Paris intresse för naturbarnet från Afrika. Det senare ser vi i dag som klockren, osund exploatering. Det förra – tja, det skulle inte förvåna mig ett ögonblick om man i det fotot väljer att se en stark, vacker kvinna som vågar gå emot frigida hämningar och visa upp sig. Utställningshäftet har den bilden på framsidan. Det gjorde mig illa till mods redan från början och jag tar guidens ord som en bekräftelse på den magkänslan.
Och det fanns mer att bli nedslagen av, särskilt historien bakom den musik och den dans som skildrades, där det framgick hur de växt fram utifrån de amerikanska slavarnas desperata situation, för att inte tala om skärmen där man kunde se och höra Billie Holiday sjunga den gruvliga ”Strange Fruit”.
På en av väggarna fanns tre stora fotografier av Rafael Padilla, en kubanskfödd mörkhyad man som såldes som slav i sin barndom, hamnade i Spanien, flydde från sin ägare och så småningom började uppträda som clown. I Paris gjorde han stor succé under artistnamnet Chocolat. Vi fick höra att det gjorts en film om hans liv, ”Monsieur Chocolat”, som verkade intressant och som går på bio just nu.
När visningen var över och vi hade tittat så mycket vi ville åt vi en sen lunch på restaurangen som sitter ihop med museet, Bistro Rolf de Maré – trivsamt, franskt – och pratade vidare om filmen. Det vore kul att se den. Vi tittade på klockan. Den skulle snart börja på Victoria. Vi samlade snabbt ihop oss och jag upptäckte att jag saknade mina handskar, så vi gick och letade på museet men utan resultat, strunt i dem, vi sprang, för andra gången i dag, längs gatan för att ta tunnelbanan från Gamla stan till Medborgarplatsen. In på Victoria kom vi med andan i halsen, jag hittade mina handskar i handväskan, vi betalade snabbt och gick in i salongen, där vi på en rad längre fram såg en kvinna som varit på samma visning som vi.
Filmen var både gripande och hemsk, jag kan inte bestämma mig för om hoppet eller hopplösheten vägde tyngst. Den beskrev framför allt relationen mellan Rafael Padilla och George Footit, den clown han bildade en framgångsrik duo tillsammans med, och var väldigt estetiskt tilltalande som kostymdrama i Paris under la belle époque. Den starkaste känslan efteråt var – helt enligt filmskaparnas avsikt, förmodligen – att man fått ta del av ett människoöde som, trots att det fallit i glömska, var fullständigt banbrytande i sin samtid och dessutom rena rama äventyrsberättelsen, men den fantasin sprack lite i sömmarna efter läsning på Wikipedia, där det framgår att Rafael Padillas liv och verk modifierats ganska kraftigt, för filmdramaturgins skull, får man anta. Som ganska många gånger tidigare undrar jag varför. Blir det en bättre historia när vi får se den unga Rafael bevittna hur hans pappa i butlerkostym behöver le under tiden han drabbas av slavägarfamiljens översittarfasoner än om vi får veta hur det faktiskt låg till, att Rafael växte upp hos en fattig kvinna i Havannas slum utan något minne av sina biologiska föräldrar? För den som undrar är IMDb:s huvudsakliga ”plot keywords” för filmen ”clown”, ”circus”, ”bare chested male”, ”archive footage” och ”tuberculosis”, i den ordningen.
Men det som satt sig på hjärnan efter dagens upplevelser är ett barndomsminne. Efter att ha sett masken ovan på utställningen gjorde mitt huvud en koppling till The Muppet Show-avsnittet med Harry Belafonte som gäst, sänt första gången 1979 och inspelat på video någon gång under min uppväxt. Och när den här låten väl satt sig så sitter den.
På den senaste förlagsdagen för bibliotekarier, i Norstedtshuset i september, var journalisten Åsa Avdic en av de gästande författarna. Hon presenterade sin debutroman Isola och sa bland annat att hon velat skriva en bok som hon slapp göra research inför och därför valde ett slags kontrafaktisk framtidsvision, som bygger på ett omskrivet förflutet. 1989 omtalas som året för murkuppen, istället för murens fall. Sedan 1995 är Protektoratet Sverige en del av den Sovjetliknande Vänskapsunionen, enligt ”Internationell uppslagsbok” från 2016, som citeras i bokens inledning, innan handlingen hoppar fram till maj 2037, sedan tillbaka till mars 2037. Förvirrande? Inte så farligt, egentligen. Berättelsens dramatik utspelar sig i mars och händelserna utreds i maj. Protektoratet Sverige ägnar sig mycket åt utredningar, förhör, övervakning, hot och tvång.
Men det dröjer innan sista pusselbiten hamnar rätt. I en påhittad verklighet har man som läsare svårt att lista ut mönstret, vad är rimligt och orimligt, väntat och oväntat i Protektoratet Sverige 2037? Även när den för hela historien avgörande handlingen begås är det inte självklart att det är just där gränsen överskrids. Obehagliga saker händer hela tiden.
Det är en spännande berättelse med olika realitetsnivåer – äkta beteende, spel för gallerierna, dubbelspel, trippelspel – och jag uppskattade perspektivbytena, även om jag lekte redaktör emellanåt och ifrågasatte stil och upplägg. Annas och Henrys röster, deras respektive stycken i jagform, kompletterar varandra innehållsmässigt på ett bra sätt, men de är tillbakablickande och redogörande, så när berättar de sina historier och för vem? Inte i maj 2037, när allt är över, det passar inte in i pusslet. Och samtidigt som styckena är vittnesmålsbetonade blir de också bitvis litterärt stämningsskapande med formuleringar som egentligen har klassisk tredjepersonsform och minskar trovärdigheten. Nours roll hade jag också ändrat lite på, Annas mamma, vars egen historia bidrar till helheten på ett smart sätt. Medan Anna jobbat sig upp till hjältinnestatus, tack vare sin extrema envishet och trots sitt intakta samvete, är Nour ett enpartistatens offer, en tidigare lojal medborgare som stötts ut och som skadar sig själv fysiskt för att eventuellt få en stämpel som obrukbar och därmed kunna lämna landet för att ta hand om sin döende far i Bosnien. Hon bor i Olof Palme-kvarteren, stadens fattigområde som tidigare gick under namnet Gamla stan, där hon också inrett ett rum åt sin dotterdotter. Tack vare Nour får läsaren ett lite fastare grepp om det politiska läget och ett Stockholm som bara delvis går att känna igen, och jag hade gärna velat veta ännu mer – det är ju de bitarna som är de mest kittlande i en dystopisk framtidsskildring av ens hemstad – men då hade Nour behövt vara mindre osympatisk och situationen för Annas dotter mindre hopplös.
De övriga miljöerna är dels grå korridorer, kontor och förhörsrum, som bara kan nås efter rigorösa säkerhetskontroller, och dels ön Isola långt ute i Stockholms skärgård. Det är på de platserna den egentliga intrigen utspelar sig – mellan Anna, Henry, Katja, Översten, Ordföranden, Sekreteraren, den kvinnliga förhörsledaren, den manliga förhörsledaren – men vad som händer avstår jag ifrån att berätta. Ingenting är ändå som man tror.
Även om författaren hade för avsikt att inte göra research undrar jag ändå över ett par möjliga inspirationskällor. Inte för att jag har läst någon av böckerna, men jag tittar på Adlibris beskrivning av 40 ”lyckliga” år : en kontrafaktisk berättelse om ett kommuniststyrt Sverige av Gunnar Bernstrup och Jörgen Westerhov och ser vissa likheter, även om den berättelsen utspelar sig 1989, då hammaren och skäran prytt Stockholms stadshus istället för tre kronor i 40 år och medborgarna lever i ”tystnad och lydnad inför överheten”. Och så kombinerar man den med Staden utan kvinnor, där Madeleine Hessérus målar upp ett framtida Stockholm med en mur som skiljer de norra delarna – männens område – från de södra, där kvinnorna ockuperat en militäranläggning. En befrielserörelse huserar i skärgården. Till råga på allt hade Madeleine Hessérus föregående roman – visserligen på ett inte alltför likartat tema – titeln Till Isola.
Jag vet inte hur stor succé Isola blivit och jag vet inte om jag hade läst den om jag inte hade råkat höra författaren prata om den, förmodligen inte. Men den är såld till nio länder, ser jag, så förhoppningen är väl att den bärs upp av den skandinaviska spänningsvågen. Läsvärd är den, hur som helst, om man klarar lite ångest och bildlig och bokstavlig klaustrofobi.
Jag älskar PressReader-appen, som med Stockholms stadsbiblioteks lånekort ger tillgång till över 5000 publikationer från över 100 länder på över 60 språk. Själv prenumererar jag bland annat på The Guardian Travel, The Guardian Review och The Guardian Weekly. (Jag gillar The Guardians specialpublikationer. ”En av The Guardians redaktörer har beskrivit tidningens kritiska inriktning som huvudsakligen riktad mot kungahuset, kristna, Israel och det republikanska partiet i USA”, säger Wikipedia, och eftersom jag själv finns representerad i uppräkningen står jag ju inte bakom tidningens ideologi till hundra procent, men väljer att vara generös. Resereportagen, bokrecensionerna och den internationella nyhetsbevakningen i veckopaketering uppskattar jag i det stora hela.) På svenska gillar jag Res och Språktidningen. Newsweek är en annan favorit, inte minst var den det under det amerikanska valet, och någon enstaka gång laddar jag ner Svenska Dagbladet, eller en Washington Post om jag är på det humöret.
Och nu – Wallpaper! Jag undrar hur länge den funnits tillgänglig. Oktobernumret var det första jag såg och nu kan man ladda ner decembernumret. Hur det kom sig att jag började läsa brittiska Wallpaper vet jag inte riktigt heller, den har funnits sedan 1996 och förmodligen blev den ganska snart tillgänglig i Sverige, för jag tror inte att jag började köpa den utomlands. Allra senast 1998 köpte jag mitt första nummer, jag minns väl det randiga omslaget på en ”special edition” från det året, och vissa jular mellan då och nu har det legat ett hoprullat nummer i min julstrumpa (ja, jag får fortfarande en fylld julstrumpa på julaftonsmorgnar, tomtemor fixar julstrumpor till både barn och barnbarn av ohejdad vana). Men nu har jag den i mobilen. Det är förstås inte samma känsla som ett tjockt och glansigt magasin, men lyxigt på ett annat sätt. Alltid senaste Wallpaper i fickan! Som en kollega sa – gratis PressReader-tillgång med lånekort är egentligen för bra för att vara sant. Dagens Nyheter och ytterligare någon annan svensk tidning har dragit sig ur av ekonomiska skäl, men kanske har brittiska och amerikanska tidningar och tidskrifter bättre avtal, för där är utbudet stort. Jag laddar ner och läser så mycket jag orkar så länge det går.
Inte många timmar efter gårdagens lunchboktipsande i Läkarhusets lunchrestaurang transporterade vi en omgång böcker från Stadsbiblioteket till Taxi Stockholm på Luntmakargatan, lagom till deras fredagsfrukost, vilket innebär frukostbuffé för personalen, mycket trevligt. Vi var en man kort – det var just mannen i vår trio som dessvärre var sjuk – så vi var två bibliotekarier som prånglade ut böcker. På lånfronten blev det inte ett lika bra resultat som på Läkarhuset, men å andra sidan blev det en liten samling inskrivningar, alltså personer som ville skaffa lånekort, och vi hade en del bra boktipssamtal. Några få böcker blev vi av med, som den fantastiska lilla romanen Norrtullsligan av Elin Wägner, som en kille stod och tittade på länge, länge innan han bestämde sig. Och så fick vi frukost.
Jag vill ambulera mera. Förutom att det är kul att prata böcker är det alltid spännande att komma innanför väggar man tidigare bara passerat utanför. Taxi Stockholm ligger på min väg till Korskyrkan, vilket innebär att jag gått förbi en miljon gånger. Nu vet jag hur det ser ut där innanför, åtminstone i foajén, den minimala hissen och lunchrummet.
Det här var en kul grej – boktipsbord i Läkarhusets lunchrestaurang! Vi var tre kolleger som hade tagit med oss varsitt lass med böcker och stod och sålde in dem till lunchgästerna, som passerade vår strategiska placering vid diskavställningen. Det var läkare, sjuksköterskor – och bibliotekarier, Läkarhuset ligger på så bekvämt avstånd från bibblan, och ganska många var intresserade och ville gärna prata om sin läsning, få tips och skaffa lånekort. Jag måste säga att det ger en liten kick, att berätta om sina favoritböcker och ännu mer när de böcker man valt ut faktiskt lånas. Det allra första lånet gjordes av en skäggprydd doktor i gröna kläder, som fastnade för Pyongyang, en grafisk roman av Guy Delisle. Ett mycket bra val.