På den senaste förlagsdagen för bibliotekarier, i Norstedtshuset i september, var journalisten Åsa Avdic en av de gästande författarna. Hon presenterade sin debutroman Isola och sa bland annat att hon velat skriva en bok som hon slapp göra research inför och därför valde ett slags kontrafaktisk framtidsvision, som bygger på ett omskrivet förflutet. 1989 omtalas som året för murkuppen, istället för murens fall. Sedan 1995 är Protektoratet Sverige en del av den Sovjetliknande Vänskapsunionen, enligt ”Internationell uppslagsbok” från 2016, som citeras i bokens inledning, innan handlingen hoppar fram till maj 2037, sedan tillbaka till mars 2037. Förvirrande? Inte så farligt, egentligen. Berättelsens dramatik utspelar sig i mars och händelserna utreds i maj. Protektoratet Sverige ägnar sig mycket åt utredningar, förhör, övervakning, hot och tvång.

Men det dröjer innan sista pusselbiten hamnar rätt. I en påhittad verklighet har man som läsare svårt att lista ut mönstret, vad är rimligt och orimligt, väntat och oväntat i Protektoratet Sverige 2037? Även när den för hela historien avgörande handlingen begås är det inte självklart att det är just där gränsen överskrids. Obehagliga saker händer hela tiden.

Det är en spännande berättelse med olika realitetsnivåer – äkta beteende, spel för gallerierna, dubbelspel, trippelspel – och jag uppskattade perspektivbytena, även om jag lekte redaktör emellanåt och ifrågasatte stil och upplägg. Annas och Henrys röster, deras respektive stycken i jagform, kompletterar varandra innehållsmässigt på ett bra sätt, men de är tillbakablickande och redogörande, så när berättar de sina historier och för vem? Inte i maj 2037, när allt är över, det passar inte in i pusslet. Och samtidigt som styckena är vittnesmålsbetonade blir de också bitvis litterärt stämningsskapande med formuleringar som egentligen har klassisk tredjepersonsform och minskar trovärdigheten. Nours roll hade jag också ändrat lite på, Annas mamma, vars egen historia bidrar till helheten på ett smart sätt. Medan Anna jobbat sig upp till hjältinnestatus, tack vare sin extrema envishet och trots sitt intakta samvete, är Nour ett enpartistatens offer, en tidigare lojal medborgare som stötts ut och som skadar sig själv fysiskt för att eventuellt få en stämpel som obrukbar och därmed kunna lämna landet för att ta hand om sin döende far i Bosnien. Hon bor i Olof Palme-kvarteren, stadens fattigområde som tidigare gick under namnet Gamla stan, där hon också inrett ett rum åt sin dotterdotter. Tack vare Nour får läsaren ett lite fastare grepp om det politiska läget och ett Stockholm som bara delvis går att känna igen, och jag hade gärna velat veta ännu mer – det är ju de bitarna som är de mest kittlande i en dystopisk framtidsskildring av ens hemstad – men då hade Nour behövt vara mindre osympatisk och situationen för Annas dotter mindre hopplös.

De övriga miljöerna är dels grå korridorer, kontor och förhörsrum, som bara kan nås efter rigorösa säkerhetskontroller, och dels ön Isola långt ute i Stockholms skärgård. Det är på de platserna den egentliga intrigen utspelar sig – mellan Anna, Henry, Katja, Översten, Ordföranden, Sekreteraren, den kvinnliga förhörsledaren, den manliga förhörsledaren – men vad som händer avstår jag ifrån att berätta. Ingenting är ändå som man tror.

Även om författaren hade för avsikt att inte göra research undrar jag ändå över ett par möjliga inspirationskällor. Inte för att jag har läst någon av böckerna, men jag tittar på Adlibris beskrivning av 40 ”lyckliga” år : en kontrafaktisk berättelse om ett kommuniststyrt Sverige av Gunnar Bernstrup och Jörgen Westerhov och ser vissa likheter, även om den berättelsen utspelar sig 1989, då hammaren och skäran prytt Stockholms stadshus istället för tre kronor i 40 år och medborgarna lever i ”tystnad och lydnad inför överheten”. Och så kombinerar man den med Staden utan kvinnor, där Madeleine Hessérus målar upp ett framtida Stockholm med en mur som skiljer de norra delarna – männens område – från de södra, där kvinnorna ockuperat en militäranläggning. En befrielserörelse huserar i skärgården. Till råga på allt hade Madeleine Hessérus föregående roman – visserligen på ett inte alltför likartat tema – titeln Till Isola.

Jag vet inte hur stor succé Isola blivit och jag vet inte om jag hade läst den om jag inte hade råkat höra författaren prata om den, förmodligen inte. Men den är såld till nio länder, ser jag, så förhoppningen är väl att den bärs upp av den skandinaviska spänningsvågen. Läsvärd är den, hur som helst, om man klarar lite ångest och bildlig och bokstavlig klaustrofobi.