Det är inget jag är stolt över, men nu under sjukdagarna maratontittar jag på The Mindy Project, lättsmält sitcom med New York-vyer i varje avsnitt.

Sent i går kväll, runt midnatt, satt jag fortfarande uppe med datorn i knät och hörde genom balkongdörrglipan att någon nere på gatan inte mådde bra. Jag gick ut på balkongen och tittade ner på trottoaren, där jag såg en man stå och kräkas. Något rödaktigt spred ut sig. Det såg inte bra ut. Jag ropade till honom, frågade hur han mådde, men han hörde mig inte på fem våningars avstånd, så det var bara att klä på sig och gå ner. Jag gick fram till mannen, som pratade engelska med brytning och var glad över omtanken, glad och vinglig, och bedyrade att han inte behövde hjälp.

Så jag gick upp och fortsatte där jag slutat i ett Mindy-avsnitt. Eftersom jag just hade konverserat på engelska kändes det som att jag var fast i TV-serien, att mötet med den vingliga mannen ägt rum i New York. Kanske är jag lättpåverkad, kanske är det förkylningen. Overkligt var det i alla fall.