J och jag behövde lite sol och några tusen steg och gick direkt från gudstjänsten i Korskyrkan till Djurgårdsfärjan, trängde oss ombord, åkte över och gick på luftiga gångvägar bort till Rosendal, där vi återigen befann oss i ett tätt kluster av stockholmare och Stockholmsbesökare. Solabstinensen är stor. (Och själv saknar jag snön mycket mer än solen. Det är tidig februari och jag har ännu inte gett upp hoppet.)
För kanske ett och ett halvt år sedan tog jag emot ett av de då återkommande koreanska studiebesöken på Stadsbiblioteket och de hade med sig en present i guldig plastinslagning. Jag sparade det stora, glänsande sjoket, i något sammanhang förflyttade det sig från jobbet hem till mig, i julas använde jag det som skydd för den julklappspappersrulle som stack upp ur min packning på väg mellan Stockholm och Örebro och tillbaka och i dag klippte jag av knappt hälften till inslagning av tulpaner som jag skulle ge till A i Hässelby.
Med lite snålhet och fantasi får man ut mycket av guldig folie med koreansk text.
Jag undrar vad det står.
Skiva tre zucchinier och tre auberginer och riva en inte alltför stor ost, det är väl inget märkvärdigt, särskilt inte när man har en matberedare. Men jo, en sådan uppgift har känts som ett hopplöst stort och svårt projekt. Den där matberedaren har stått ovanpå kylskåpet hur länge som helst och samlat damm, vilket jag menar högst bokstavligen, och just på grund av den tröskeln, som under lång tid har gjort att jag hellre river lite ost för hand än en stor omgång att frysa in och så vidare och så vidare, köpte jag hem zucchini och aubergine och tog till ett beprövat knep för dylika situationer – L bjuds in på övervakning och fika. När jag hade rengjort matberedaren (vilket förstås inte tog särskilt lång tid), fått alla delar på plats, skivat grönsakerna och rivit osten som låg i frysen hade både L och jag säsongens sista julbetonade fika som morot.
Så många flugor i en smäll. En ny chans att hålla matberedaren fit for fight. Riven västerbotten. Färdigt underlag till ratatouille. Hjälp med åtgången på pepparkakor och lakritskola (och det mer säsongsobundna Hotel Chocolats pekannötsspread på valnötskex, mums). Under övervakningen, utförd på stort allvar, testade L en ny sorts virkning. Båda nöjda och glada.
För att inte vara pysselmänniska hade jag bra roligt i eftermiddag, när Stockholmskällan hade visionsmöte. Jag såg materialbordet och tänkte ”Jag vill bygga Stadshuset!”, innan min grupp (jag, en museichef, en programmerare, en lärare och en arkivarie) ens bestämt vilken historieupplevelse vi skulle visionera fram. Sedan byggde jag slottet Tre kronor, av ett vitt A4-papper och rosa Post-Its, som passade bättre med själva epoken. (I övrigt föreställer tablån nämligen ett VR-spel om Kalmarunionens upplösning på 1500-talet, men det ser ju vem som helst.) När det nu stod ett jättelikt Stadshus längs Gamla stans strandlinje kallade vi historiespelet kontrafaktiskt.
De sju grupperna, med ett antal blandade Stockholmskällemedarbetare i varje, hade i uppdrag att presentera en digital historieupplevelse anpassad för varsin persona och möjlig, i vår fantasi, att realisera 2030. De flesta föreställde sig något som liknade tidsresor, i vårt fall ett spel som kunde passa vår persona Lukas, 13 år, och andra gemensamma nämnare för flera grupper var diskussionen om verifierbar sanning och möjlighet att dela sina historieupplevelser med andra.
Tills vidare får man hålla tillgodo med ordinarie Stockholmskällan, där tidsresorna sker med hjälp av stilla och rörlig bild, texter, kartor och föremål.
Lättsamma dokumentärserier om Asien med brittiska komedienner, det verkar vara en helt egen genre, åtminstone Asien med Sue Perkins respektive Joanna Lumley. ”Ganges med Sue Perkins” hade jag sett, likaså ”Joanna Lumleys indiska äventyr”, och nu upptäckte jag ”Japan med Sue Perkins” på UR Play.
Jag uppskattade avsnitten – bara två den här gången – som TV-underhållning, en tilltalande produktion med opretentiöst innehåll. Där finns förväntade inslag som sumobrottning och geishor och om en europé med gott humör, hjälplig respekt och rappa kommentarer ska rapportera inifrån genom att prova på dessa verksamheter är nog Sue Perkins bland de bästa kandidaterna. Hon bjuder generöst på sig själv och man får bara hoppas att sumobrottarna och geishorna är så vänligt inställda till intrånget som de ser ut att vara.
En del mindre självklara områden av det japanska livet visas också upp, som de äldre kvinnorna som fridyker efter skaldjur och företag som hyr ut låtsasfamiljemedlemmar. Det inslag jag kanske tyckte var mest intressant i sin enkelhet var besöket på något slags klubb, ett trångt, spartanskt rum med ingång genom ett garage, där en popgrupp bestående av sex tjejer i docksöta sjömansklänningar framträder på en scen inför en helmanlig publik. Männen – karaktäriserade av Sue som mellanchefer på konferens – tjoar glatt, viftar entusiastiskt med ljusstavar och dansar lite på stället, vissa i T-shirt, vissa i skjorta och slips. Det är så typiskt japanskt, alla beståndsdelar man redan känner till finns med – skolflicksidealet, nördigheten, munskydden – men för en som inte är insatt i hur den här popkulturen konsumeras i praktiken var det upplysande att följa med in på föreställningen. Efter att ha stuffat loss med en ljusstav i var hand och ställt frågor till ett kostymklätt, medelålders fan står Sue på gatan utanför och delar den korta reflektion eller analys framför kameran som avslutar varje litet reportage. Analyserna förmedlar i allmänhet att ”det där såg tokigt ut, men om man tänker efter är det ganska fint ändå”, och just detta kommer hon fram till även efter den här bisarra upplevelsen. Hon hade gått dit med den uppfattning som ligger nära till hands i ett sammanhang där medelålders män går och tittar på unga, söta tjejer på en scen, men sedan slagits av den familjära och oskuldsfulla atmosfären och konstaterat att den här grenen av japanskt nöjesliv trots allt genomsyras av gamla, rekorderliga värderingar.
Priset för en lättsmält dokumentär är förstås att djupet saknas och utifrån ett kort inslag vet man inte vad man ska tro. Männen på konserten betonar att de uppskattar själva idolkulturen, lojaliteten mellan bandet och deras fans, och på scenen dansar och sjunger tjejer i tjugoårsåldern utan utmanande manér, istället klädda som barn. Ska man tro Wikipedia är den japanska lolitakulturen inriktad på det söta estetiska idealet (kawaii), ungdomlighet och oskuldsfullhet, med andra ord en bra bit ifrån Nabokovs roman. Men även om företeelsen är fri från de mer smaklösa sidorna har jag svårt att tro att den betraktas som smakfull. Eller? Varför har tjejgrupperna inte tjejer och killar i tonåren som fans? Vad säger den stora majoritet män (antar jag) som inte har som hobby att gå på garagespelningar med dockliknande unga sångerskor? Så många frågor.
Kvar på UR Play har jag ”Joanna Lumley längs Sidenvägen” och – serien jag tar härnäst – ”Joanna Lumleys japanska äventyr”.
Fortsätter utveckla skyltningen i Stadsbibliotekets rotunda. På skylthyllan med personalens skönlitterära tips smyger jag nu in en del böcker från facksalarna, sådana som mycket väl kan uppskattas av den annars romaninriktade läsaren, som Astrid Lindgrens dagböcker, Louis Armstrongs memoarer eller Åsne Seierstads reportage. (Ska jag vara ärlig är det är inte enbart en läsningsvidgande strategi. Det har också att göra med att mina favoritböcker, som jag helst tipsar om, för det mesta tillhör något facksignum.)
Nu är det ett tag sedan jag bröt mina nyzeeländska ostars vakuumförpackningar och det som var kvar av dem – den rökta och kryddosten – behövde ätas upp. Jag åt med andakt framför Comedians in Cars Getting Coffee och tänkte på Akaroa, där ostbutiken låg (Barrys Bay Cheese Factory and Shop).
Everything my guidebook said was true and also meaningless. Yes, the East was vast, teeming, and infinitely complex, but wasn’t the West also? Pointing out that the East was an inexhaustible source of riches and wonder only implied that it was peculiarly the case, and not so for the West. The Westerner, of course, took his riches and wonder for granted, just as I had never noticed the enchantment of the East or its mystery. If anything, it was the West that was often mysterious, frustrating, and really interesting, a world utterly different from everything I had known before I began my education. As with the Westerner, the Easterner was never so bored as he was when on his own shores.
Huvudpersonen, vietnamesisk flykting och kommunistisk underrättelseagent i USA, sitter på flyget på väg till Filippinerna och reagerar på det han läser i en guidebok om Asien. Bra formulerat, tyckte jag och fotade av citatet, och hittade det sedan som ett av just nu 353 (!) citat ur The Sympathizer inskrivna av läsare på Goodreads.
Jag läser och läser inför morgondagens dubbla evenemang, möte med bokcirkeln och samtal mellan Viet Thanh Nguyen och Andreas Norman på Handelshögskolan, där Internationell författarscen återigen äger rum.
Ända sedan jag började gå till Eriksdalsbadet har det stört mig att man från alla crosstrainrar har ett antal TV-skärmar rakt framför sig i synfältet, inställda på olika kanaler. Det spelar ingen roll om den podd jag lyssnar på är superspännande, med jämna mellanrum tappar jag koncentrationen när blicken fastnar på något som försiggår på någon av skärmarna, trots att jag inte är ett dugg intresserad. Men vad såg jag när jag klev av crosstrainern vid senaste besöket? En rad crosstrainrar längst fram i lokalen, vända mot fönstret! Hur kan jag ha missat dem? Visserligen får man stå ut med att se sin egen sprattlande spegelbild när mörkret fallit, men den har man ju sett förr.
Har just sett den senaste av Yukiko Dukes förträffliga boktipsvideor. De flesta följer formatet tre bokpresentationer på totalt fem till åtta minuter, titlar med ett tydligt gemensamt tema eller bara tre bra böcker, inte hoptussade på annat sätt än romaner för sig och fackböcker för sig. Det enkla är ofta det bästa och Yukiko Duke är ett bokpresentationsproffs, som lyfter fram böckerna som lästips, men ändå beskriver dem tillräckligt objektivt för att tittaren ska kunna bilda sig en egen uppfattning.
I beskrivningen av sin YouTube-kanal citerar hon två författare. Franz Kafka sa: ”Jag tror att vi ska läsa böcker som sårar oss och genomborrar oss. En bra bok skall vara ishackan till den frusna sjön inom oss.” Ignacy Krasicki sa: ”Boken är en kamrat för livet, en osjälvisk vän, en sambo som inte besvärar.” Yukiko håller med Krasicki.
Hon skriver också: ”Böcker hjälper oss att förstå världen och oss själva.” Jag håller med Yukiko.
Theomis 