Japan med Sue Perkins

Lättsamma dokumentärserier om Asien med brittiska komedienner, det verkar vara en helt egen genre, åtminstone Asien med Sue Perkins respektive Joanna Lumley. ”Ganges med Sue Perkins” hade jag sett, likaså ”Joanna Lumleys indiska äventyr”, och nu upptäckte jag ”Japan med Sue Perkins” på UR Play.

Jag uppskattade avsnitten – bara två den här gången – som TV-underhållning, en tilltalande produktion med opretentiöst innehåll. Där finns förväntade inslag som sumobrottning och geishor och om en europé med gott humör, hjälplig respekt och rappa kommentarer ska rapportera inifrån genom att prova på dessa verksamheter är nog Sue Perkins bland de bästa kandidaterna. Hon bjuder generöst på sig själv och man får bara hoppas att sumobrottarna och geishorna är så vänligt inställda till intrånget som de ser ut att vara.

En del mindre självklara områden av det japanska livet visas också upp, som de äldre kvinnorna som fridyker efter skaldjur och företag som hyr ut låtsasfamiljemedlemmar. Det inslag jag kanske tyckte var mest intressant i sin enkelhet var besöket på något slags klubb, ett trångt, spartanskt rum med ingång genom ett garage, där en popgrupp bestående av sex tjejer i docksöta sjömansklänningar framträder på en scen inför en helmanlig publik. Männen – karaktäriserade av Sue som mellanchefer på konferens – tjoar glatt, viftar entusiastiskt med ljusstavar och dansar lite på stället, vissa i T-shirt, vissa i skjorta och slips. Det är så typiskt japanskt, alla beståndsdelar man redan känner till finns med – skolflicksidealet, nördigheten, munskydden – men för en som inte är insatt i hur den här popkulturen konsumeras i praktiken var det upplysande att följa med in på föreställningen. Efter att ha stuffat loss med en ljusstav i var hand och ställt frågor till ett kostymklätt, medelålders fan står Sue på gatan utanför och delar den korta reflektion eller analys framför kameran som avslutar varje litet reportage. Analyserna förmedlar i allmänhet att ”det där såg tokigt ut, men om man tänker efter är det ganska fint ändå”, och just detta kommer hon fram till även efter den här bisarra upplevelsen. Hon hade gått dit med den uppfattning som ligger nära till hands i ett sammanhang där medelålders män går och tittar på unga, söta tjejer på en scen, men sedan slagits av den familjära och oskuldsfulla atmosfären och konstaterat att den här grenen av japanskt nöjesliv trots allt genomsyras av gamla, rekorderliga värderingar.

Priset för en lättsmält dokumentär är förstås att djupet saknas och utifrån ett kort inslag vet man inte vad man ska tro. Männen på konserten betonar att de uppskattar själva idolkulturen, lojaliteten mellan bandet och deras fans, och på scenen dansar och sjunger tjejer i tjugoårsåldern utan utmanande manér, istället klädda som barn. Ska man tro Wikipedia är den japanska lolitakulturen inriktad på det söta estetiska idealet (kawaii), ungdomlighet och oskuldsfullhet, med andra ord en bra bit ifrån Nabokovs roman. Men även om företeelsen är fri från de mer smaklösa sidorna har jag svårt att tro att den betraktas som smakfull. Eller? Varför har tjejgrupperna inte tjejer och killar i tonåren som fans? Vad säger den stora majoritet män (antar jag) som inte har som hobby att gå på garagespelningar med dockliknande unga sångerskor? Så många frågor.

Kvar på UR Play har jag ”Joanna Lumley längs Sidenvägen” och – serien jag tar härnäst – ”Joanna Lumleys japanska äventyr”.

Palt, lingon och en japansk novell

Paltmåndag på Knut! Palt är inte världens snyggaste mat (det kan till och med vara världens fulaste), men det var gott, det var mättande och det var trevligt att tugga i sig så mycket palt man ville för 125 kronor (jag var sämst på att ta om) med lingon och läckert brynt smör med pitevännerna A och H. Jag försökte förmå dem att prata pitemål, men det gick sådär, Stockholm sätter sina spår.

Varje sammankomst blir bättre med en gemensamt läst bok, även om den är liten. Det kanske främsta intresse vi delar alla tre är Tokyo, och därför valde vi Ryūnosuke Akutagawas novell Kugghjul från 1927 i Novellix storstadsserie. Den är uppdelad i några kapitel med olika rubriker, och när jag läste det första, ”Regnrockarna”, tyckte jag mig kunna följa med i handlingen, som är relativt sammanhängande – huvudpersonen kallad A tar tåget till Tokyo, tar in på hotell och går på en bekants bröllopsmiddag – men redan här uppenbarar sig mystiska ting och märkliga sammanträffanden. I kommande kapitel blir de obehagliga mönstren fler. A hör röster och hittar dolda budskap. Han drar slutsatsen att färgen gul är farlig. Han berättar om sin depression, sin sömnbrist och rädslan för att så småningom tas in på mentalsjukhus.

Allt eftersom historien blir mer fragmentarisk får jag svårt att uppbåda något större intresse och upplever inte att jag läser god litteratur, trots att novellen sägs vara ett mästerverk, och först nu när jag läst ut den är jag i en tredje fas. Jag tycker fortfarande inte att det var njutbar läsning, men det finns en poäng med att det inte hänger ihop, att huvudpersonen reagerar orimligt på allt i sin omgivning och att hans ängsliga natur blir oerhört tjatig. Det förstod jag inte innan jag läste mig till hur självbiografisk berättelsen är.

Fyra år innan den skrevs hade stora delar av Tokyo förstörts och 140.000 människoliv gått till spillo i en stor jordbävning, vilket sammanföll med Akutagawas försämrade psykiska tillstånd. A i novellen skriver berättelser, hans systers man tar livet av sig och texten avslutas med en uttalad egen dödslängtan (”Finns det ingen som tyst kan komma och strypa mig i sömnen?”). De här och andra företeelser stämmer överens med verklighetens Akutagawa, som samma år begick självmord. Det får mig att tro att en hel del av det skildrade maniska beteendet är självupplevt och den märkligt ologiska historien hjälper mig förstå människor omkring mig som beter sig irrationellt på grund av grav psykisk ohälsa. A beskriver hur han grips av en oförklarlig – eller åtminstone oförklarad – panik när en viss diktsamling nämns i ett brev och ser sedan tecken på att världen är emot honom när hotellet säljer cigaretter av fel märke. Det är lätt att glömma att ett sådant beteende kan vara ett tecken på ett enormt lidande och jag har sällan läst det skildrat inifrån på det här sättet.

Att jag hade svårt att uppskatta novellen som sådan tror jag, som varje gång jag läst något japanskt, har att göra med en kombination av främmande berättarstil och ett svåröversatt språk. Texten, som först i och med Novellix-utgivningen översatts till svenska, hade dessutom några korrekturfel.

Så är den läsvärd? Jag kommer att ge den en 3:a på Goodreads, den hade sina företräden och sina baksidor, men för att se företrädena fick jag göra mycket tankejobb själv.