Har just sett den senaste av Yukiko Dukes förträffliga boktipsvideor. De flesta följer formatet tre bokpresentationer på totalt fem till åtta minuter, titlar med ett tydligt gemensamt tema eller bara tre bra böcker, inte hoptussade på annat sätt än romaner för sig och fackböcker för sig. Det enkla är ofta det bästa och Yukiko Duke är ett bokpresentationsproffs, som lyfter fram böckerna som lästips, men ändå beskriver dem tillräckligt objektivt för att tittaren ska kunna bilda sig en egen uppfattning.
I beskrivningen av sin YouTube-kanal citerar hon två författare. Franz Kafka sa: ”Jag tror att vi ska läsa böcker som sårar oss och genomborrar oss. En bra bok skall vara ishackan till den frusna sjön inom oss.” Ignacy Krasicki sa: ”Boken är en kamrat för livet, en osjälvisk vän, en sambo som inte besvärar.” Yukiko håller med Krasicki.
Hon skriver också: ”Böcker hjälper oss att förstå världen och oss själva.” Jag håller med Yukiko.
I går såg jag en tweet med en YouTube-länk och ett löfte om att det här skulle ”warm your heart”, vill jag minnas. Jag klickade och såg videon nedan, där en tjej med en ukulele på the A train i New York jammar loss tillsammans med en trummande kille, vars kompis tittar in i mobiltelefonen som någon filmar med och säger: ”Only in New York City, unrehearsed, they don’t even know each other!”
I dag tittade jag på den igen och blev nyfiken på om det var en hobbymusiker eller rentav en etablerad artist som satt med sin ukulele på tunnelbanan. Det tycks i alla fall vara en person med ambitioner, det gick att hitta lite låtar på Myspace och på Noisetrade kan man ladda ner en demoversion av YouTube-klippets ”Ain’t my friend”.
Det jag vill komma fram till är hur långt det går att komma för den som blir nyfiken på det spontana framträdandet som ägde rum i en tunnelbanevagn för en vecka sedan. Bara en liten bråkdel av alla som nu tagit del av det var närvarande på tunnelbanan, jag är inte en av dem, och ändå kan jag nu, efter att ha sett och hört klippet några gånger, se det framför mig, har lärt mig delar av låten utantill – och känner till bakgrunden till att de satt där och spelade tillsammans. Det skrev nämligen ukuleletjejen – Jessica Latshaw – om i sin blogg i förrgår. Hur det började med att trumkillen ställde nyfikna frågor redan på perrongen om ukulelen hon hade på ryggen, hur han bad om hennes nummer utan att få det, hur han övertalade sina kompisar att de skulle kliva på samma tåg som hon, hur de började spela, hur en kille som hette Matt, och som ingen av dem kände, tog upp sin mobiltelefon för att filma, hur Matt tog hennes namn efteråt och sa att han tänkte lägga upp filmen på YouTube.
”When Matt told me he was gonna put it on youtube and made sure to get my first and last name so he could tag me, I thought, Cool, maybe my parents will like to see it.
And they do; my parents sure do like to see it.
I just didn’t think so many other parents would like to see it, too.”
Theomis 