I går ställde jag fram ett fat Mums-Mums till oss som delar rum 631 på Stadsbiblioteket, nästan enbart för nöjet att på en skylt bredvid kunna skriva:
RUMS-
MUMS-
MUMS
Vi funderade på hur länge de funnits och kollade upp – sedan 1933. Från Wikipedia: ”Den avvikelse som förekommit är att de under andra världskriget, på grund av den dåvarande brödransoneringen, inte hade kex i botten, utan en rund, oätbar pappskiva.”
Nu har det nya bildspelet med foton från Stockholmskällan visats på skärmen på Stadsbibliotekets entréplan några dagar. Temat är ”Folk på jobbet” och bilderna spänner från sekelskiftet 1900 till 1970-tal, mestadels från Stockholms innerstad. Det är omöjligt att veta hur mycket det tittas på och uppskattas. Själv tycker jag i alla fall att det blev ganska intressant.
Här ser vi en SL-anställd bussförare 1976, biskop Odd Hagen på Sveriges första drive-in-gudstjänst 1957, en vaselininsmord spårvagnsförare i snöväder 1908 och personal och barn vid Observatorielundens parklek 1962.
Vad har vi här för collage? Jo, det är illustrationerna längs med det översiktsschema pappa skickat till deltagarna i sällskapsresan till Teneriffa över sportlovet (föräldrarna, brorsfamiljen och jag, sju personer). Där finns hotellet vi bor på de första två nätterna, ett par restauranger, nästa hotell, fler restauranger, Svenska kyrkan, en marknad.
Som vana Teneriffaresenärer vill mamma och pappa visa oss sina favoritställen. Frågar man pappa vad som är så bra med Teneriffa säger han i allmänhet att man kan göra ”ingenting” (med vilket han menar vila och sitta med ett sudoku vid poolen, misstänker jag), men dels brukar de ju faktiskt åka omkring och se ett och annat och dels är den mellangamla och den yngsta generationen mycket begivna på aktiviteter. Det blir nog fullt program.
Jag gillar allt slags resande, men är det någon variant som ligger utanför mitt spektrum är det en vecka på en Kanarieö. Nu tror jag som sagt inte att det enbart blir sol och bad, men på något sätt har jag vant mig vid tanken på att åka till en klassisk semesterort och ser fram emot att packa blommiga plagg och låna en av mammas stråhattar.
Om Stockholm ska kallas storstad i fråga om restaurangutbud är en högst relativ fråga, men nog måste man vara en flitig uteätare om man ska hålla sig à jour med alla större och mindre matställen, de hippa dagsländorna och de traditionstyngda institutionerna, de vid restaurangstråken och de avsides. Trots att jag rör mig regelbundet i alla innerstans stadsdelar och äter ute emellanåt märker jag ganska ofta att ställen som hamnar på tipslistor eller nämns av vänner som favoriter är sådana jag aldrig hört talas om.
I dagarna har jag testat två ställen som var nya för mig, tapasrestaurangen La Tonteria, med diskret läge på Rådmansgatan, ett kvarter från Tegnérlunden, och östasiatiskt inriktade Magnolia i Blecktornsgränd, nära Mariatorget.
La Tonteria skymtar jag på hemvägen från jobbet, men även om dess existens inte var en nyhet hade jag inte undersökt den närmare förrän det var dags att bestämma födelsedagsrestaurang till efterskottsfirande av J. Vi gillar tapas, J som tidigare Barcelonabo och S och jag som uteätare i allmänhet, och har testat hyfsat mycket av vad Stockholm har att erbjuda i den vägen (inte minst under vår tid som mer systematiska tapastestare), så med visst jämförelsematerial beställde vi pimientos de Padrón, patatas con alioli och andra klassiker. Ett stort plus, om man frågar mig, var att det som skulle vara varmt kom in jättevarmt. Jättevarmt är besvärligt om man beställt en soppa till lunch, men bra när det gäller smårätter som ska delas under en långsam måltid. Det var smakrikt och plockvänligt och vi fick till en bra mix enbart från den vegetariska delen av menyn. Miljön fick också väl godkänt, det var nästan helt fullt, men stimmighet och ljudvolym hölls på en acceptabel nivå och att det var två (jag tror inte att det var fler) avdelade rum, istället för en enda större lokal, gav en gemytlig känsla.
En annan J och jag åt dagen efter – i går kväll – på Magnolia. I Blecktornsgränd har jag då och då gått upp till Söderhöjdskyrkan, men sällan till kvarteret efter, där det annars är svårt att missa uteborden på platåer längs med grändens trappa.
Nog för att det var upplyst och grant på uteserveringen och bord och stolar stod framme, men det var in i värmen alla ville, fler än vad det fanns plats för. Det var Krogveckans näst sista dag (satsningen som i år pågick i två och en halv vecka) och bra pris på varmrätt och antingen för- eller efterrätt. Jag hade redan innan jag kom dit bestämt mig för gyozorna till förrätt och J ville ha deras specialitet, en fluffig bao. Båda blev nöjda. Gyozorna var lika goda som de i Tokyo. Som varmrätt valde jag portabello med risnudlar, som tyvärr bara fick smak av sichuanpepparsåsen och inte mycket mer. Lite salt hjälpte, men jag åt mer för att jag var hungrig än något annat. J, som valde lax, tyckte också att förrätten överträffade varmrätten. Men vi hade trevligt ändå och bokade under sittande måltid in en brunch på en hotellrestaurang.
Tack snälla Paolo! Så glad och lättad jag blev när jag gick in på ”15 med Paolo”, öppnade dagens video och det inte var några nya tortyrövningar utan en minutlång föreläsning om vikten av vila. Jag har redan så ont i benen att jag knappt kan gå.
Det är dag fyra av 28 gratisdagar. En kvarts träning tre dagar i rad på nivå 2 (av hur många framgår inte, testet visade att jag skulle börja på 2) har gett mig vidunderlig träningsvärk, men det värsta av alltihop är jag ju faktiskt tränar emellanåt, sedan länge. Jag bläddrar tillbaka i kalendern. Pilates och djupvattentabata förra veckan, ett crosstrainerpass förrförra. Ett eller ibland två pass per vecka. Och så ungefär 11 000 steg per dag i snitt. Ändå är jag fullständigt utsjasad puls- och styrkemässigt efter Paolos övningar. Nu får det vara slut på trivselträning i behagligt tempo! När jag slutar med Paolo och återgår till ett eller två gympass i veckan (mer går inte, man har ju ett liv) ska jag lämna Eriksdals- eller Kronobergsbadet som en trasa varje gång!
(Bilden knyckt medelst skärmdump från en av Paolos demonstrationsvideor.)
Fyra timmar i Stockholms stadsbiblioteks kundtjänst. Det gällde böcker, räkningar, bibliotekens advokatjour, nedladdning av e-media, öppettider och förskolemorgon. De flesta var trevliga, några ringde fel. En skulle till polisen i Täby.
Passet var långt, men sedan kunde jag ta lunch och eftermiddagen var pass- och mötesfri. Det kändes nästan misstänkt lugnt. Vad kunde jag ha glömt? Någon brådskande redigering på biblioteket.se? En programaffisch som borde ha satts upp i går? Någon mailfråga om Stockholmskällan som lämnats obesvarad? Missförstå mig inte, det finns alltid saker att göra på ett underbemannat bibliotek, alltid, men just den här fredagseftermiddagen på just mitt bord var ingenting akut. Så jag tog extralång lunch med en caesarsallad på Orion.
Den är nästan för lyxig. Stor. Mycket caesardressing, parmesan och varm kyckling. Små baguettebitar vid sidan om med tapenade på kalamataoliver. Paradisiskt. Min fredagsstämning var så monumental att jag la till en biskvi som efterrätt, det tog emot när salladen väl var slut, men jag lyckades. Åt med chokladkladdiga fingrar medan jag såg bokvideor på YouTube.
Fick en ny vän också.
Tillbaka vid skrivbordet skrev jag klart en boktipstext om en ny bok om Ringvägen, hjälpte en kollega exportera en sms-konversation och plockade med lite annat innan jag gick till Lakritsroten och köpte Lakrids by Bülows ”Coffee Kieni”, violchoklad från Malmö chokladfabrik och finska favoriten Lakritsi Toffee Palat från Brunberg. Sedan mötte jag SB och JH utanför Odenplans station för vidare promenad till tapasrestaurang. Drömfredag.
Apparently, sir, you Chinese are far ahead of us in every respect, except that you don’t have entrepreneurs. And our nation, though it has no drinking water, electricity, sewage system, public transportation, sense of hygiene, discipline, courtesy, or punctuality, does have entrepreneurs.
Mellan två pass i informationsdisken tog jag en fika och satte mig i en av husets Asplund-soffor med nästa veckas olästa läsecirkelbok, The White Tiger. Terminens första träff i läsecirkelserien ”Lysande utsikter” äger rum på onsdag, och sex dagar är precis lagom framförhållning för en troligen inte alltför svår roman på lite under 300 sidor. Sedan fick jag sällskap i den lilla glasbur i kontorslandskapet där soffan står och hann inte längre än till början av sidan 3, men det verkar lovande, jag skrattade inombords redan på sidan 2. Där står texten ovan, en beskrivning av Indien med en synnerligen svepande och fördomsfull anstrykning, men jag kunde inte låta bli att hoppas att det förebådar en sarkastiskt humoristisk historia. Vi får se.
Man går hem med en varm känsla efter en sådan här kulturell sammankomst på Goethe-institutet. Det var visserligen mycket kortare än jag trodde, trots att de beskriver sina AW-aftnar som något ”kort, kul och koncist om tysk kultur”. (Här hittas deras kalendarium, med AW, filmklubb, föredrag och annat.)
Det hela började klockan fem, då det sorlade högt på Läsesalong Pilen, biblioteket som det tyska Goethe-institutet delar med det spanska Cervantes-institutet, och alla försökte få en sittplats inför presentationen av boken Europas mitt. Den handlar om Tyskland generellt, med nedslag på ett antal större och mindre orter, men föredraget hade rubriken ”Tyska resor”. Det var visst mest ett bildligt uttryck, för på en kvart, tror jag, hann författaren nästan bara prata om att Tyskland är stort och svårgreppbart, men viktigt att veta något om, inte minst som politisk aktör i Europa. Weimar blev exemplet på plats att besöka, en stad som kan visa upp det bästa med Tyskland (med sin kulturhistoriska tyngd) och det värsta (med koncentrationslägret Buchenwald). Jag önskar att presentationen hade varit längre.
AW:ts fokus var kanske egentligen minglet efteråt, som kulturtanten var mindre intresserad av, men jag satt och myste ordentligt, åt en bit god, smörad tysk kringla, växlade några små ord med en kollega från Stadsmuseet, tog ett varv i bibliotekslokalen och var nog bara på plats i kanske 40 minuter. En dryg kvarts promenad hem. Väldigt lagom ändå.
Det var mörkt när jag promenerade från jobbet längs med den trafikerade Cederdalsgatan med en påse skräp hemifrån, på väg till en återvinningsstation inne i ett berg. Det hade nog känts tillräckligt märkligt och klaustrofobiskt att ta sig in där med bil, som gående kände jag mig dessutom fullkomligt felplacerad, som om jag lurats ut på E4:an eller en landningsbana på Arlanda, trots att jag höll mig på en uppmärkt liten trottoar och det inte inte precis var någon rusning.
En bit in i grottan uppenbarade sig en disk för mottagning av återbrukbara saker. Jag som skulle slänga mina prylar hänvisades ännu längre in. Där, bland containrar av olika modeller, rörde sig några gubbar i knallorangea arbetskläder och en och annan skräpbärare kom och gick. Miljön där inne på Roslagstulls återbruk kändes fortsatt underlig, även om funktionen var densamma som på återvinningsstationer ute i det fria, där jag ändå är hyfsat hemtam vid det här laget, men de knallorangea var hjälpsamma och jag blev av med allt jag kommit med, gamla nagellack, trasigt glas, missfärgade tallrikar i plast och annat specialskräp. Nu när jag inte har bilskjuts särskilt nära tillhands får jag nog anledning att komma tillbaka.
Senast hade vi läst japanskt och åt norrländskt, nu hade vi läst norrländskt och åt spanskt. Till nästa gång ska vi ha sett en spansk film och träffas på en fransk bistro. Den lilla kulturföreningen – två bibliotekarier och en ljudtekniker – har hittat sin form.
Vi hade valt Sara Lidman-Novellixen, som innehåller två berättelser, ”Fröken” (1954) och ”Moster Evelina och Anton” (1986), båda i lantlig miljö, jag misstänker västerbottnisk.
Den förstnämnda beskriver en by där vägfarande av olika slag ber om nattlogi emellanåt. Samma personer återkommer med ett eller ett par års mellanrum och välkomnas för sina spännande historier från andra platser i landet, kanske sanna, kanske påhittade. Den ambulerande frisören står i berättelsens centrum – en man kallad ”Fröken” för sina kråmande manér, med spretande lillfinger och en rock som sveps omkring som en mantel – och vi får följa med in till Skrattars, en trångbodd familj där han erbjuder sina tjänster. Att ha roligt åt och med Fröken är, förstår man, ett sällsynt nöje, men helst, ännu hellre än att förhöra honom om hans påstådda besök på Stockholms slott, vill de höra honom berätta en fruktansvärd historia från hans barndom som de hört förr men inte får nog av.
”Moster Evelina och Anton” är ännu mer drastisk och dråplig. Evelina, en fattig ung flicka med ett barn, blir piga hos en änka som tussar ihop henne med den hemmaboende men alldeles för gamla sonen. Evelina vistas mestadels i ladugården, där hon också upplåter plats för nasare och luffare, vilket inte ses med blida ögon av änkan: ”En gång när hon kom in i ladugården stod Evelina på en Allas Veckotidning utbredd där på cementgolvet och provade ett par lackpumps framför nosen på frommaste kon. Och skoagenten på knä framför henne med ena handen över vristen och den andra under hålfoten för att känna efter om skon passade och då fick svärmodern ett sådant raserianfall att hon stöp där och dom måste bära in henne i stugan och hon blev sängliggande i tio år.” Men själva historien handlar om att Evelina, innan hennes gamla make dör, träffar skogsarbetaren Anton. ”En sån där karl som när han går in i en skog – då viker sig tallarna.”
Vi åt tapas på Aqui och pratade om originalet Fröken och om Evelinas och Antons ödesmättade dans, vilket var den dramatiska avslutningen av deras historia, men inte fullt lika länge som vi diskuterade vilken spansk film vi ska se till nästa möte samt namnet på vår konstellation. Vi ska se Almodovars ”Att återvända” och vi heter Flätan.
Theomis 