Skräpåtervinning utan bil – Roslagstulls återbruk

Det var mörkt när jag promenerade från jobbet längs med den trafikerade Cederdalsgatan med en påse skräp hemifrån, på väg till en återvinningsstation inne i ett berg. Det hade nog känts tillräckligt märkligt och klaustrofobiskt att ta sig in där med bil, som gående kände jag mig dessutom fullkomligt felplacerad, som om jag lurats ut på E4:an eller en landningsbana på Arlanda, trots att jag höll mig på en uppmärkt liten trottoar och det inte inte precis var någon rusning.

En bit in i grottan uppenbarade sig en disk för mottagning av återbrukbara saker. Jag som skulle slänga mina prylar hänvisades ännu längre in. Där, bland containrar av olika modeller, rörde sig några gubbar i knallorangea arbetskläder och en och annan skräpbärare kom och gick. Miljön där inne på Roslagstulls återbruk kändes fortsatt underlig, även om funktionen var densamma som på återvinningsstationer ute i det fria, där jag ändå är hyfsat hemtam vid det här laget, men de knallorangea var hjälpsamma och jag blev av med allt jag kommit med, gamla nagellack, trasigt glas, missfärgade tallrikar i plast och annat specialskräp. Nu när jag inte har bilskjuts särskilt nära tillhands får jag nog anledning att komma tillbaka.